Brev 9

Det här brevet och de som kommer efter är adresserade till
”Adr. E. Eriksson, Nygatan 7, Gefle”. K. har flyttat dit från Furudals Herrgård i Dalarna. I brev 10 – 23 nämns ”syster Elsa”.

Länk till bilder från Elsa Erikssons Barnbördsklinik:

22 september 1925

Du min lilla ängel!

Tack skall du ha för ditt efterlängtade /? / som förmodligen kom hit i söndags men som jag inte fick förrän i måndags middag. Jag var nämligen i Jönköping över lördag och söndag och uträttade en hel del. Blan annat var jag med på en landskanslists Remnes ”svensexa” å St. Hotellet på lördag kväll och hade ”hemskt” roligt. Några detaljer vill jag inte ingå på då jag vert att det inte skulle intressera Dej. Denna man skall emmellertid gifta sig instundande söndag i en lantkyrka utanför Jönköping och jag jag tillsammans med ett par andra hans kamrater äro inbjudna. Töcker Du ja sa gå? Om inte annat skulle jag ju behöva vädra fracken ett tag.

På söndagen var jag rätt trötter och var inne mest hela dagen. Dåligt väder var det också. Jag hade tänkt resa på måndag morgon med det där tidiga tåget Du vet men blev jag inte väckt förrän en 1/2 timma innan läget skulle gå så jag tänkte skarpt ett ögonblick men vände sedan på mig och tröstade mig med att det gick väl fler tåg. Följaktligen var jag inte här förrän med 1-tåget och då låg Ditt kära brev och väntade på mig. Jag läste det förståss bums och hade för avsikt att svara samma kväll men så blev din fader och jag bjudna till Sörensens på kvällen så att därav blev intet. Jag ångrar det efteråt för jag förstår att Du väntat på detta mitt svar ett par dagar redan men du förstår ju att jag haft laga förfall som det heter.

Jag har varit så glad sen jag fick dina kära rader så jag är nästan rädd och något skall komma och omstörta alla mina förhoppningar. Du förstår jag har ju en hel del anledningar att vara glad men det finns ju något som heter aldrig får man vara riktigt glad. Men hör skall du få höra: under min vistelse i Jönköping fick jag löfte att låna en hel del penningar, som nog kan hjälpa oss ur vår förlägenhet och detta till på köpet utan någon större svårighet. Sedan får jag genom ditt brev veta att du lyckligen kommit ifrån den där förvaringsorten och vad som var än mera glädjande till snälla och förstående människor. Som du ju trodde du förstå och så det allra allra bästa att allt gått lyckeligt för Dej och att du är frisk och kry. Du min lille unge, om jag hade Dej här, skulle jag krama dej så av bara glädje. Jag tycker det känns som om hälften vore överståndet. Du min, får jag en kyss av Dej nu, Du ……..

Men det är en hel del som ännu inte är klart, det värsta är kvar som Du säger. Det är ju en helt naturlig sak och när man är så stark och frisk som Du så är det inte alls farligt – Tror jag jag vet ju inte men man har ju hört att det går över på några dagar. Så får Du ju sakkunnig vård och tillfälle att rådfråga om Du inte vet. Det där samtalet Du hade med den gamla om mantalsskrivningen skulle Du ha utvecklat litet bättre. Jag har nog tänkt på den saken också, men resonerat som så, att kan vi få ut barnet till någon som tar det som eget, så behöver ingen officiellt veta vem som är dess moder. Nu har jag emmellertid läst mig till att det föreligger någon skyldighet för vissa barnmorskor att hos pastor anmäla alla de ta emot. Har nu alla barnmorskor denna skyldighet skulle anmälan i detta fallet ske hit där du är skriven. Du kan ju därför hos dem söka utforska den saken litet närmare få vi se. Är det absolut nödvändigt att Du skall mantalskriva Dig däruppe får Du i första hand skaffa ett utflyttningsbetyg från pastor här och då anser jag vara bäst att Du själv skriver till pastorsämbetet i Vallsjö församling och då helst medan denne prosten är kvar, för Pontén känner Du ju och han kommer ju den 1/10. Jag tror det skulle väcka mer uppseende om jag ginge upp och skaffade Dig ett sådant betyg. Du måste alltså 1^o/ kyrkskriva Dej och 2^o/ mantalsskriva Dej däruppe om det nu är oundvikligt.
x/ och därvid ange till vilken församling Du skall utflytta.

Så är det en annan sak. Antagligen kommer de att begära en summa i ett för allt eller också visst i månaden för barnet. Nu när Du förrått min och Din sociala ställning, så dra de nog rätt hastiga slutsatser angående våra förmögenhetsförhållanden och hugga för sig, så att säga, för att få så mycket som möjligt. Det finns ju sådana som lever på detta. Därför tycker jag att Du skall framhålla för dem i detta sammanhanget att vi skulle helst vilja lämna barnet till någon barnlös familj som önskar sig ett barn utan någon som helst ersättning det ser man ju ofta sådana annonser och förmodligen bliva de inte svarslösa. PÅ så sätt skulle man ju också kunna gardera sig för efterräkningar i form av utpressning. Tala med dem om den saken så fort Du kommer i tillfälle.

Jag såg idag att Du skrivit hem. Vad och hur har Du skrivit. Jag var så rädd att Din fader skulle fråga något när han läst det, men det gjorde han inte, som väl var, men Din mamma kommer nog att fråga mig och jag vet ju inte vad jag ska svaradå, så att jag inte krånglar till det. Tänker om de helt enkelt kommenderar hem Dej eller reser och hämtar Dej!

Det var väl ändå en tröst i sorgen att de inte visade sig hårda och hjärtlösa när du lämnade Furudal. Det inverkade nog betydligt på humöret på Dej. Du har inte talat om om gumman eller någon annan varit näsvisa mot Dej på sista tiden. Nu när Du väl får hela dagarna till Din disposition får Du skriva och tala om allt. Du kan väl skriva ett brev om dan, ?töckera? och sedan gå och spatsera om kvällarna tillsammans med mej. Du min.

Att han inte kan konstatera hur lång tid Du har kvar. Nu när det har nått ett så framskridet stadium skulle det väl vara lätt att fastslå tiden. Det vore ju mycket lugnare för Dej om Du visste hur lång tid det är kvar.

Du må tro at jag gläds med Dej när Du säger att Du tror det är snälla människor Du hamnat hos för Ditt välbefinnande är min högsta önskan. Men jag tycker inte om att Du skulle tycka det är svårt att be mig om hjälp – det är ju min förbaskade skyldighet helt enkelt och jag ska göra så gott jag kan, det tror jag Du förstår. Att Du har din lilla stolthet känner jag alltför väl, men inte kan det väl kännas svårt att komma till mig i den angelägenheten. Tycker Du att jag är snål kanske, ja, jag vet inte, men för Dej vill och ska jag anstränga mig till det yttersta, dock under en innerlig bön att det måtte komma Dig till verklig nytta. Jag känner det inte alls svårt och nu när jag förfogar över en del tillgängliga medel är jag glad att få tala om det för Dej för att lätta Dina bekymmer.

Inte heller är jag för ett ögonblick ängslig för att Du på något sätt missbrukar något. Min lilla älskling, Du får inte tänka så för jag unnar Dig allt, bara jag får se Dig nöjd och lycklig.

Jag kan hälsa frå Tji hon är ju hemma fortfarande. Hon har visst skaffat sig en ny fästman nu, en köpman från Borås som hon stött ihop med under tiden som hon var i Borås. De ä en hel del som ha lätt föret. – men så varar det ju inte så länge just.

Här i Sävsjö är sig likt. Sedan jag skrev sist har jag varit på tingshuset en kväll och spelat kort med de där boende samt Dr Fries. I morgon hörde jag Knut sa så skulle ”Bridge-klubben” ha en liten tillställning för fru Rog?? som är på besök. En liten supé på Storen och så spelning före och efter. Spelningen tycker jag inte så värst om för jag förlorar alltid, men man får ju uppoffra sig.

Det var ensdast en enda mening i ditt brev som gjorde mig ledsen och det var i slutet då du säger: kanske – kanske inte kunna vi att få träffas. Om Du visste vad det gör ont i mej när Du säger så – men å andra sidan är det så sant så – det kan hända. Du mitt lilla hjärtegryn, vi skal i alla fall hoppas och tro att det finns en möjlighet på 1000 och just den skola vi begagna oss av.

Nu känner jag mig som om Du kommit mig litet närmare, och nästa steg blir nog att vi möts på halva vägen – tror jag.
Farväl älskling och 1000 kyssar, Din Gåse

P.S.
Tala om när du får detta. Jag skickar det med 9-tåget. Kan jag ringa till Dig nu? Kan Du ringa mig. N^o 2 År adressen rätt?