Det här brevet och de som kommer efter är adresserade till
”Adr. E. Eriksson, Nygatan 7, Gefle”.
I brev 10 – 23 nämns ”syster Elsa”.
Länk till bilder från Elsa Erikssons Barnbördsklinik:
29 september 1925
Älskade Du!
Om Du visste vad jag väntade och vad jag var orolig för Dej när jag inte fick höra från Dej som jag räknat ut. Redan fredag kväll var jag säker och skulle tydligen haft då om Du skickat av det Du redan skrivit. Men jag skulle få pinas ännu två dagar ännu två dagar. Jag fick ju inte förrän jag kom tillbaka igår. Jag var fullt säker på att jag skulle få till lördag kväll senast, så jag bad en av pojkarna returnera brevet till Jkpg så jag haft på söndag morgon men inte då. Visst förlåter jag Dej mitt eget lilla hjärtegryn, men jag kan inte förstgå agtt det är Dej svårt att skriva. Jag måste ju få veta allt och Du gör mig än mera ledsen och orolig om Du ingenting skriver det förstår Du väl. Jag blir minst lika orolig om jag inte får höra från Dej omedelbart.
Hjärtligt tack för båda Dina brev det sista fick jag idag, så jag förstår att breven inte tar mer än en dag på vägen om det vill sig riktigt bra. Ditt första brev, det av igår, gjorde mig mera glad än det av idag. Du skall inte alls bekymra Dig för de svårigheter som jag nu måste ikläda för de äro oundvikliga och vad jag förmodar överkomliga. Det är sådant jag får svida för efteråt, men då hoppas jag att Du åter skall vara min som förut och hjälpa i nödens stunder. Det skall nog reda sig. Våra bekymmer för dagen eller de som äro närmast överhängande däremot, få vi därför söka bära med all vår styrka. Jag förstår så väl att Du är nere i förtvivlans djup och önskar att jag vore hos Dig. Min innerligaste önskan är också att jag kunde komma till Dig så att vi finge rådgöra, men det är ju omöjligt. Det skulle för övrigt göra saken än mera sjuk. Vi måste försöka hålla modet uppe och tro att det ska lyckas.
Sitt samtal med prästen var nog lyckligt för de kunna ju både trösta och råda i ett sådant fall som detta. Men hans förslag att vi skulle omtala allt för föräldrarna kan jag på sakens nuvarande ståndpunkt inte anse tillrådligt. Vet Du vad det kanske skulle betyda för Dej och vad det med all sannolikhet skulle innebära för mej? Hela vår framtid kan ligga i detta. Jag tycker inte heller att hans förslag om att vi skulle gifta oss och sedan leva på var sitt håll var så värst prästerligt. När Du talar med honom nu på nytt så dryfta den frågan hur det ställer sig om vi kunna skaffa föräldrar som taga barnet omedelbart som sitt. Om inte dessa föräldrar kunna skrivas för barnet direkt. I allt fall behöver någon anmälan inte ske förrän vid dopet. Dessförinnan får vi väl hoppas att vi kunna få reda på någon lämplig som kan ta hand om det.
Du skriver inget om vad Din moder sagt om att du flyttat. Jag har inte kommit i tillfälle att dryfta frågan, för jag ser henne så sällan och Din far säger inte ett ord om Dej. I kväll hörde jag av din mamma att hon ska resa till Stockholm i morgon för att vårda sig, men jag vet inte var än. Tänk om hon kommer på den ideen att hälsa på Dej. En afton frågade hon vad Du hade för tel.nr., men jag visste ju inte något och när vi sedan skulle leta i katalogen befanns det att vi inte hade just den som behövdes. Jag drog en lättnadens suck förstås.
I Ditt brev idag var Du hemskt ledsen kunde jag förstå. Käraste vännen min, det gör mig så ont att Du skall behöva lida så både andligen och kroppsligen för min skull och jag inte kunna vara hos Dig och dela Din bedrövelse. Men vi få inte hänge oss så åt sorgen utan i stället söka vara starka för att övervinna våra motgångar. Nu har Du ju till all lycka snälla och förstående människor omkring. Rådgör med dem och hänge Dig inte åt egna grubblerier. Ingen önskar mer än jag att jag hade någon att anförtro mig åt och rådgöra med bara detta skulle göra saken lättare. Jag förstår så väl att Du har mörka tankar, men umgås inte med sådana mot Dig själv. Som jag förut sagt Dig har jag mer än en gång tänkt så, men genom dina brev har Du skingrat en hel del styrkt mig i tron på att vi skola lyckas. Hur härligt skall det inte då bliva efteråt efteråt streck du är min jular inom mig vad vid blotta tanken den tanken som jag tror är för oss båda den enda saliggörande
Jag skulle väl tala om min bröllopsresa och vad därvid skedde men jag har knappast någon lust. Det var alldeles för vackert i hela. Jag var ledsen, blev riktigt upprörd under själva högtidligheterna. Det var nämligen så obeskrivligt vackert tyckte jag. Tänk dig en liten lantkyrka blomsterprydd och upplyst av höstsolens strålar. Bruden i krona och slöja helt vit företrädd av en liten flicka och gosse med blomster i händerna, långsamt och värdigt skridande, följd av sin blivande make fram altaret allt under det orgeln brusade. Det var ingen tavla för mig. Hur skulle jag sedan vid prästens tal till det unga tu om den lycka som väntade dem i deras hem, kunna undgå att jämföra dem med oss olycklige. Jag ryste för mig själv skulle ha velat springa ut från alltsamman ovärdig att ens se deras lycka.
Allt gick bra förstås och efteråt under middagen skingrades mina tankar vid det hoppet, att kanske kan samma lycka en gång beskäras mig och en viss liten flicka, men då kom jag överens med mig själv att jag skulle se mycket mera lycklig ut. Antagligen voro de alldeles för nervösa för att tänka på varandra jag såg dem inte någon gång utbyta något som helst kärleksbevis — men det kanske blev efteråt.
Så måste jag tala om en annan sak. På hemresan i måndags träffade jag Judith i Nässjö och talade med henne som hastigast. Hon var bara hemma i Sverige för några dagar och vistades för tillfället hos några släktingar i Nässjö men skulle sedan återvända till Hamburg där Holger hade en stor bar. Jag tyckte inte han såg så flott ut som han alltid brukade vara. Nästan illa klädd, varför jag inte kunde undgå att göra min mina reflektioner. Han hade nog samma samma glada humör som förr och talade om att han var ute i Nässjö varenda kväll bl. a. med Daniel Olsson, notarien, som är undersökningsman i Nässjö numera. Innan vi skildes bad han jag skulle hälsa dej och andra bekanta samt sa att han ”kanske” kom att besöka Sävsjö innan han gav sig iväg till Tyskland igen. Fast det tror jag inte så värst mycke på.
När jag träffade henne, åkte jag bil tillsammans med en landsfiskal från Åseda som var på väg till Hvetlanda även Eksjö och tog sedan tåget till Sävsjö. I Eksjö inköpte jag naturligtvis en laddning kola som jag tänkte skicka Dej idag, men så kom Ditt brev idag och då ångrade jag mig. Varför kan jag inte riktigt förklara, jag tappade med ens mod och lust till allting. Min lille älskade unge, att jag finge vara hos Dej dessa dagar, som jag förstår är med nervös långsam väntan för Dej, skulle vi kunna gemensamt fördriva tiden lättare, men så får det inte vara, för då vore det alltför lättvindigt.
I kväll ska jag bort. Erik ska ha en liten tillställning för all samhällets ungdomar innan han ger sig iväg till Jönköping. Jag skulle egentligen varit där redan kl. 8 men bara jag blir färdig så Du får detta med 9-tåget är jag glad.
När du talar med prästen härnäst får Du framhålla det omöjliga med genomförandet av hans förslag, och istället be honom hjälpa Dej att reda ut saken på annat sätt. Skulle inte han kunna skriva direkt till pastorsämbetet i så fall, och begära ett utflyttningsbetyg för Dej.
Ditt förslag, eller rättare syster Elsas, att Du skulle söka komma in som sjuksköterska, tycker jag var mycket gott, både i ena och andra avseendet, mest med hänsyn till att du måste uppehålla dig där uppe en tid. Det vore ju en anledning till att Du måste skriva Dej däruppe.
Jag medsänder 50 kr som Du sa och säg bara till om du vill ha mer. Till sist sänder jag mina hjärtinnerligaste hälsningar. Och många, många kyssar.
Din gåse.
Skriv bums så jag slipper vara orolig!
(Vet Du inget om tiden ännu? Eller om kostnaderna för barnet om det får stanna.)
Kommentarer