Brev 7

En liten biljett, troligen skickad med en ask konfekt.

8 september 1925

Älskade min!

Tack käraste för brevet idag, jag hade knappast vågat hoppas att det skulle komma så snart, men du visste förstås att jag väntade. Det var ju roligt att lådan kom fram och att innehållet behagade Dej. Det gläder mej mycket att du uppskattar det trots all enkelhet. Syftet var egentligen att ge dig ett påtagligt bevis om min tillvaro, för var gång du tog en kola, var du ju tvungen att tänka på givaren (=mej!) eller hur! Jag kallade det trävaror bara för att göra det litet svårare.

Jaha, jag var i Jkpg över söndagen. Reste med 4-tåget på lördagen och kom igen med 11-tåget på söndag kväll. Däremot var jag inte på Alphyddan. Ursprungligen hade jag nog tänkt att gå dit men jag liksom tappade lusten. Tji var hemma, men bortbjuden på kvällen så hon blev inte i tillfälle att bearbeta mej som hon tänkt och så blev det inte av. Jag var ute ett tag på kvällen och ”tittade på stan” men gick hem snart nog och spelade ping-pong med lille bror.

På söndagen kom Ragnhild herm från Borås, och så var återigen hela familjen fulltaligt samman. Det är ganska underligt att vara sådär tillsammans sedan man blivit spridda på skilda håll. Du må tro att föräldrarna tycker att det är roligt att se sina barn samlade nån gång då och då sedan de flugit ut på egen hand.

På förmiddagen voro vi ute tillsammans i Stadsparken och sprang mellan skurarna och efter middagen voro Rahi och jag hos frk. Johanssons. Som avslutning gingo vi på bio och så for jag hem hit igen. Vid den där eftermiddagsvisiten undgick jag ju inte en del spdiga frågor hur det stod till i Sävsjö och att jag tycktes trivas så bra där eftersom jag numera så sällan visade mig i Jönköping. Ja ja, sa ja. Rahi och Tji bådo om sin hälsning om jag skrev till Dej och Tji lovade att skriva så fort hon hann. Hon hade sp förfärligt mycket att göra påstod hon nu tills hon ska lämna landet.

Käraste du, Du skriver att det gör dig ont att du skall behöva göra mig ledsen med det du talar om. Men så måste det ju vara. Hade jag den känslan att du inte fullt öppet anförstrodde dig åt mig, skulle jag bliva än mera orolig. Vi ha ju en gång kommit överens om att bära allt gemensamt med hälften var, och då skall du väl förstå mig rätt. Du skall tala om allt, minsta område som rör Dej och mej för eljest får jag ju gå här och grubbla över hur det egentligen är. Visserligen lider jag av det men det är mig ingen plåga utan ljuvligt att lida med Dej. Och hur du har det är numera det käraste jag har.

Inte skall Du behöva oroa Dig för att Margareta skall behöva bräda Dej ännu en gång, men å andra sidan klandrar jag dig inte för att Du haft en sådan tanke, för den är nog motiverad. Du kan emellertid vara fullständigt lugn och inte ”befrukta” något som helst från det hållet. För kan jag avstyra några mera intima hippor, så skall jag nog göra det för jag är inte alls upplagd för sånt numera när inte du är med. Ingen kan fylla den plats Du har intagit i mitt hjärta, och ingen heller uttränga dig. Var lugn för mej, som det heter, jag är bara Din, älsklingen min.

Så ska Du få dig litet skvaller till livs, som naturligtvis intresserar, då det rör orten.  Jag sammanträffade med Axel i går kväll, och han anförtrodde mej, under tystnadsplikt förstås, en hel del rörande påstått förhållande mellan honom och Ingeborg C-ström (?). Altea H, som är fru Hildas förtrogna, har av avundsjuka över att hava blivit förbigången vid ett par tillfällen, då det övriga haremet varit samlat, tutat i fru H en hel del, samt förmått henne att spionera på Axel, bl. a. I Sanatorieparken, och vid ett tillfälle stött på honom och I. Samt en del andra då han, som han sa, av en ren händelse, då han var på väg från en bjudning på Sanatoriet, återvände hem. Det blev då tändande gnistor.

Sedan har hon spritt ut en hel del vidunderliga historier om Axels och I.:s nattliga och hemliga promenader som han påstår sig vara fullständigt oskyldig för. Axel är förbenad, för frugan tror mera på detta ’stöcke’ till fruntimmer än på honom, så han påstod att han trivs inte hemma längre. Det är ju rysligt vad illvettiga fruntimmer kan ställa till. Jag tror nämligrn på Axels oskuld. Visserligen har han ju alltid varit omgiven av en ’bukett’ sköna (?) flickor, men inte tror jag att han skulle bära sig så åt, om han hade någon avsikt med det. – Nu vet jag inte varför han skulle öppna sitt hjärta för mej, om det var den inmundigade groggen som lättade hans tungas band, men detta och en hel del till, som inte lämpligen kan återgivas här, fick jag till livs på Stora Hotellets veranda. Att jag nu talar om det för Dej bör ju inte tyda på något skvaller, för du vet ju, att det genom mej inte skall komma längre.

Din annons har jag inte kunnat finna, oaktat jag tillhandlat mig en hel del olika nummer av den ifrågavarande tidningen, men Du har ju själv sett den och då så. Jag skickade emmellertid  in en annons till D.N. i lördags och en till Norrlandsposten i söndags och begärde svar hit. Men något sådant kan ju näppeligen hava kommit in ännu. Jag hoppas emellertid innerligen att så måtte ske snarligast, varefter jag omedelbart kommer att översända dem till Dej.

Jag talade igår med Din moder. Hon håller på att skriva till ett par specialister i Stholm och skall resa dit, så snart plats kan beredas henne, under förutsättning att de kunna lova henne någon ’bot eller bättring’. Hon trodde att hon skulle kunna få resa omkring den 20 dennes, men det var ju inget bestämt förstod jag sedan. Så talade vi om Dig och din plats och att Du skulle höra Dej för litet grundligare innan Du reste o.s.v. Vet Du, jag tycker det är riktigt pinsamt att så där på ’tu man hand’ tala med din mor. Det är som en röst inommej ideligen sade ’tänk, om hon visste vad du är för en och vad du gjort skulle hon aldrig förnedra sig till att byta ord med mej’. Jag står som på nålar och vågar inte se henne i ögonen, för jag tycker att det är som en stor lögn vd jag säger.

När jag var hemma i lördags, vet Du vad som for i mej. Ja, jag tänkte när jag satt och pratade med min mamma, att jag för henne skulle tala om allt samman. Det var alldeles på vippen, men det som höll mig tillbaka var att jag bara skulle göra henne ledsen. Kanske göra henne en sorg, som hon med sina dåliga nerver och hjärta aldrig skulle tåla. Då är det kanske bättre att låta henne leva i sin goda tro om sin store gosse och själv lida (att) vara hycklaren, bara ett tomt skal …. Du skall tro att jag tyckte det var svårt att sitta inför henne, som jag likväl bekänt mina synder och fått förlåtelse.

Det var en snygg samling samling Du måtte ha omkring Dej, döva och stumma, det måtte vara rysligt att vara ’vetig’ bland så många ’ovettiga’. Men det är ju roligt att Du ser sällskapet från den humoristiska sidan. Du kan ju alltid lära Dig teckenspråket. Vi  skall väl emmellertid hoppas, att Du inte ska behöva dväljas där så länge till, utan få komma till ett mera lämpligt ställe snart nog.

Du tycker att det är trist däruppe men det är inte mycket bättre här må du tro. Här är fullständigt stillastående och det klaga alla över. Var och en tycks umgås med sig själv, inga sammankomster eller tillställningar. Jag mår ju bra ändå för jag kan så bra umgås med Dej, fastän Du inte är här. Ibland när jag sitter hör jag Dej, hur du går däruppe på Ditt rum och när jag ska gå om kvällarna, liksom dröjer jag för att invänta Dej. När jag så tycker att Du är färdig, tar jag Dig med och så går vi i sällskap gamla kända stigar. Du min käraste, Du är med mig vart jag går och innan jag somnar ber jag för min älskling som är så långt borta. Hjärtevännen min nu kysser jag Dig godnatt, skriv snart till

Din egen Gåse