Brev 5

Skickat till Furudals Herrgård

30 augusti 1925

Käraste lilla unge!

Tack älskade för Ditt långa och kärleksfulla brev ävensom för igår då vi fick talas vid ett par minuter. Bäst tycker jag emellertid om brev för då är det mera som vi sutte tillsammans och språkade om allt och ingenting. I telefon blir det mera reserverat och framför allt kort. Åtminstone tycker jag så. Innan jag får fast i Dig i telefon – det dröjer i regel 1/2 till 1 timma – har jag en hel del jag skulle tala om, men så får jag dig i luren och då är det som bortblåst, får fullständigt leta efter orden. Detta tyder naturligtvis på att man har den känslan att det är tusen som lyssnar med spända öron för att kunna uppsnappa något. Så är det också det tror jag, att jag blir så glad över att få höra Dig så jag bara önskar att Du ska tala så jag får höra så mycket som möjligt. Egoistiskt förstås men det är nog en anledning till att jag inte kan ”hålla låda” i telefon.

I lördags bröto de av oss innan vi fick säga ett ord till avsked. Det är oförskämt tycker jag för de kunde väl dröja någon minut över och inte bara: nu bryter vi och sen stå vi där flera tiotals mil från varandra röda av förtrytelse över att de kan mä så och sen göra några sista förtvivlade försök genom att ropa hallå för döva öron. Du, känns det inte hemskt tomt just i det ögonblicket då samtalet är slut och man dröjande låter handen vila på mikrofonen liksom till tack för de korta ögonblick den låtit oss vara tillsammans samtidigt som man är ond över att det inte varade längre. Men man är ju alltid oförnöjd då det gäller tiden man får vara tillsammans med den man älskar.

Helst skulle jag naturligtvis velat se Dej och smeka Dej en stund också. Kanske t.o.m. kyssa Dej en endaste gång. Vi måste emellertid vara nöjda och Du vet inte hur glad Du gör mig när Du säger att jag kan göra Dig glad trots avstånd och allt annat. Min käraste flicka om jag snart åter finge se dina ögon glittra mot mej, så som jag aldrig sett någons annans göra och med en fast tro på att allt skall ordna sig skall kanske den dag snart nog skall skönjas. Du min vi måste anförtro oss åt Honom som ha bådas vårt öde i sina händer.

Som jag sa i telefon i går skulle jag till Dr Fries igår kväll. Det var väl antagligen någon slags välkomstgest från flickornas sida, för det var de som hade ordnat med kaffe och sådant. Den nye underläkaren var en ganska trevlig man, det är ganska svårt att bedöma efter ett sammanträffande men prata kunde han, gärna poesi varför flickorna tycker han är trevlig förstås. Aina, Asta, fr. Sörensen, Lundström och Sälleström voro med och efter kaffet dansades det förstås till ljuset slocknade varefter det ”lektes” en sittlek. Dr. Fries har ju varit på Nås och lärt sig en hel del ”trevliga lekar” som han kallar det. Det roade nog småflickorna men inte tyckte jag det var nån fröjd just, men den som sig i leken ger han får leken tåla heter det och nog härdade jag ut fastän jag flera gånger frågade mig vad jag hade där att göra.

Jag kunde inte dansa konstaterade jag bland annat, trampades och fumlade tyckte jag. Och det är nog så när man inte riktigt kan gå upp i något och hänge sig åt det då tycker man det hela är fånigt. När det är ”bara karlar” då går det bättre men är det flickor med då känner jag liksom jag gjorde orätt mot Dig som inte får vara med. Med andra ord, jag bara tänker på Dej och dansar jag så dansar jag med Dej fastän jag har någon annan i mina armar. Först när jag kom hem och fick läsa dina kära rader vid ljuset av en stearinstumpar (var) jag tillfreds igen.

Då ställer jag Ditt foto bredvid mej på bordet och jag liksom tycker att Dina kära anletsdrag växla allt efter innehållet i brevet – precis som (om) Du satt livslevande bredvid mej och pratade som vi så ofta gjort – Sen kysser jag Dej god natt släcker och söker somna. Jag har ju god sömn så när jag väl kommit igång går det bra men hur det är så håller mig tankarna på Dej ofta länge vaken. Jag kan ibland liksom slumra till hälften men fortsatte tankegången och så plötsligt åter bli klarvaken vid någon hemsk dröm. Alltid är det då Du som är med och utsatt för något ont. Det är väl heller inte underligt att jag kan drömma så, för den tanken pinar mig dagligen att Du skall behöva lida så och jag inte kunna hjälpa Dig. Undrar Du därför på om jag med otålighet i väntar på varje litet livstecken från Dig, min stackars lilla flicka, om Du visste vad jag tyckte det var synd om Dej när Du talade om att Du hade haft så ont i söndags natt men vet, käraste min min, att jag är hos Dej även då du har det som svårast, om det kan lindra din smärta.

Du min älskling, ikväll ska Du och jag ut och gå i månskenet. Månen är full och himlen är klar och full av gnistrande stjärnor. Vi ska gå gamla kända stigar i Sanatorieskogen, tätt tryckta intill varann ska vi smyga oss fram i mörkret mellan höga granar och furor då och då skönjande en skymt av månen som gör förtvivlade försök att nå oss. Men vi skola undgå honom, uppsöka en bänk i skymundan för att i lugn och ro få smekas kyssas och krypa intill varann. Vi ska vara tysta bara viska och höra på ugglorna tills du börjar ”Nu måste jag gå hem”
– Du min förlåt att jag jollrar så barnsligt men om Du visste hur jag kan gå dessa promenader ensam som vi så ofta gått tillsammans och tänka just så: ”Här ha vi gått, här ha vi setat omslingrade av varandra här ha vi kyssts 1000e gånger och vara lycklig så tårarna trillar fram.” Du jag kan säga det till Dej andra skulle skratta åt mej, men Du gör det inte det vet jag. På så sätt kan jag leva upp och åtminstone känna mig lycklig för en stund höjd över det dagliga grå.

Vad det skulle vara roligt att få en smak-kaka av det du bakat. Kan du inte skicka mej en bulle, så skall jag gå på ?enkvists och dricka kaffe och inte smaka något annat än den. Bara jag finge se Dej där Du går och ”baltar”. Kan Du inte be att de tar några plåtar på Dig så kan Du ju skicka filmen till mig så skall jag framkalla och kopiera den åt Dig.

Du talade om annonsering och anser jag att Du bör annonsera i Sv. Dagbladet men jämväl i Dagens Nyheter och någon spridd Norrlandstidning för att om möjligt få något där uppåt. Jag läser numera den sidan i alla tidningar jag kan komma åt där sådana annonser brukar stå. Jag bifogar här en ur Dagens Nyheter som jag rev ur igår. Den kanske inte är lämplig för den är i Skåne, men som ett exempel.

Så en annan sak. Borde Du inte rådfråga en läkare så Du fick reda på bestämt när tiden är inne och sedan beräkna hur lång tid Du har till förberedelser. Kan Du inte skaffa någon förtrogen erfaren kvinna som kunde ge dig litet råd för såväl DU som jag äro vi ju alldeles främmande för allt i sådana saker.

Jag hade egentligen tänkt att fara hem till Jkpg över lördag och söndag för jag har ju inte varit hemma på 2 månader, men så har jag månadsräkningen med balansräkning denna månaden så jag får vänta till nästa lördag. Dessförinnan hoppas jag väl att jag skall ha hört något från Dej så det slipper ta en hel vecka mellan varje brev det blir så långsamt då
Så kysser jag dig farväl så många gånger mun ögon allt allt som syns och väntar tåligt tills jag får hämta från Dej. På torsdag kanske.

Tusen kära hälsningar från Din egen älskade
Gåse