28 oktober 1925
Käraste min
Nu har jag varit vid tåget och på hotellet och intagit min enkla men dock supé. Det är en hel del mannar som äter där nu så det är svårt att komma därifrån. Jansson på banken och Ek från Stockeryd, som varit här en längre tid, en magister Ekholm, Karlsson på (Varu)huset och det nya biträdet Linder. En hel hög alltså och alla äro mer eller mindre ”Kors-ords-bitna” så om kvällarna ätes det mindre än löses dylika gåtor. Jag har emellertid beslutat mig för att övergå till St. Hotellet fr. o. m den 1 november. Orsaken är närmast den, att hon (fr. Bengtsson) blir åtalad den ena gången efter den andra för olaga utskänkning och då är det litet obehagligt tycker jag, för det kan ju hända att jag vill ha en flaska ”dricka” någon gång då och då blir man ”delaktig”. Hon blir nog förbaskad för det blir några stycken som komma att följa mitt exempel. Men jag får väl ha hennes eviga onåd. Det är likvisst med saknad jag flyttar från det ställe där vi haft så många både glada och stilla stunder, men när de inte kan återupplevas gör det nog detsamma. Om du visste, vad jag många gånger när jag varit ensam och vandrat den vägen, tänkt tillbaka på den tiden då jag nästan alltid var i ditt sällskap, men ”tempora mutantur”, som de gamla romarna sa.
Stora hotellet i Sävsjö på 1920-talet
I söndags var Eric hemma och jag var där hela dan. Först åt vi frukost med råbiff, härligt och sedan skrevs det protokoll till middag som jag också intog, bei Dir, tillsammams med fru Kjelleström och hennes lilla flicka. Så arbetades det en hel del och sen blev det kaffe, en lugn dag alltså. Men det gör så ont i mig när jag tänker på att din plats står tom och ditt lilla förtjusande rum utan innevånare. Det verkar nästan heligt tycker jag och det är med en viss försiktighet jag någon gång vågar sticka min näsa ditin för att konstatera att det är orört Jag kan stå och framtrolla Dig när jag går därinne och städar och gör i ordning där som det väl aldrig varit någon oordning.
Jag kanske skulle tala om något roligt för att skingra sorgsna tankar. Hur det gick till på Hedbergs hippa t. ex. Inbjudna voro din far, jag, fogden (?), hr Thaler, Theorin, Ringius, Sörensen, hr Fagerström, Kurt, Askel och tandläkarn. Det var supé och ett festligt dukat bord på vilket tronade Hedbergs nya villa naturtroget kopierad av en sockerbagare i Nässjö, vilken var fylld med glass och utgjorde alltså (efterrätten) dessert, för tusan. Till varmrätt var det någon slags fågel och smörgåsbordet var utsökt, för att taga det i omvänd ordning. (Vi åt det i rätt ordning naturellement.) Bland viner märktes brännvin, champagne, madeira och cognac och punch. Stämningen var gemytlig men inte över sig och i fullständig avsaknad av några längre tal – han hade undanbett sig alla sådana – däremot hurrades det en del och jämväl hissades. Vid 12-tiden tog Pelle och en del av de äldre farväl men vi yngre höll ut en stund till. Sörensen föreslog att vi skulle följa med hem till honom. Nu var stämningen ganska livlig och det var nog en kostlig syn att se den överlastade Torsten transportera detta glada sällskap genom byn. Men det voro jag o Knut, Hylén, Fagerberg, Axel, Isac. Rulle utnämnde mig till sexmästare och Du skall tro att Jag snodde i fru Sörensens skafferi och källare, men fram kom mat och dryck i massor. Du kan ju förstå att det hela inte gick inte fullständigt ljudlöst; sång och musik och hurrarop i en ljudlig röra och så helt plötsligen när jag vid ett tillfälle kom ut i köket stod fru Sörensen där och brynte korv tillsammans med guvernanten och mellanflickan. Då hade de stigit upp och klätt sig, för de påstod att det var svårt att sova. Detta väckte emellertid ingalunda någon förstämning utan tvärtom, om det var möjligt. Sedan blev det kaffe och likör och dansning för de som så önskade. Ja, det var ett hemskt liv och klockan blev närmare 4 innan vi skildes åt. Följaktligen var det inte någon vidare arbetslust påföljande dag. Ja, det är sorgligt, efteråt. Jag hade naturligtvis den vanliga, nej, en alldeles ovanlig bondånger igår.
Ideligen tänkte jag att ”Du kan vara glad, Du som inte alls får vara det eller har rätt till det, vad skulle K. säga”. Men jag måste lätta mitt samvetemoch åtminstone tala om det för dej. Var det orätt, oh K. säg precis som Du tänker. Följden blev ju dessutom att jag inte hade någon skrivlust igår just och så fick Du gå och vänta en hel dag längre bara för att jag var ute och slarvade. Oh, om Du hade mig nu på nära håll, vad Du skulle läxa upp och det skulle göra så gott, men jag är nog ohjälplig.
Du skrev något hemskt rysligt i Ditt sista brev när Du talar om att Du har det så tråkigt därruppe och Du får sitta hemma hos vårr lille gosse medan jag är ute och dansar med andra flickor och sedan Din resignation att det går bra det också. Jag tycker det var hjärtslitande om Du verkligen menar så.
Sa pastorn att det är nödvändigt att döpa honom redan? Är det inte bättre att detta sker sedan vi fått se om någon tar hand om det lilla kräket. Visst är det upprörande att tänka sig att han kanske ska försvinna ur vår åsyn för alltid och gå okända öden till mötes. Det är oförsvarligt och kunna vi nog aldrig få nåd för detta.
Vi får väl försöka kämpa med vår börda och trösta oss med att det finns de som begått större brott. Du är naturligtvis oskyldig till allt som följer. Du har gjort Ditt, det är jag som inte gör min skyldighet. Min enda tröst är den Du kan skänka mig, till DIg stårr mitt framtida hopp och att vi gemensamt hjälpa varandra och söka sona det vi brutit. Kan Du och vill Du lova att hjälpa mig hur det än gestaltar? Det är mitt enda hopp att Du är vid min sida och söker sprida ljus över det som nu ter sig mörkt. Du, farväl och försök att förlåta mig Du min egen lilla hjärtevän. Jag är så ledsen. Många hälsningar och skriv snart fast jag dröjt.
Din egen T.
Kommentarer