16 oktober 1925
Mitt eget älskade lilla gull!
Detta är fortsättningen sedan i förmiddags. Din fader är ute på väg syner och har varit borta över natt i Ramkvilla och är inte hemkommen än. Han ringde hem igår kväll för att höra om jag fått någon underrättelse från Dej och blev nog orolig när jag inte kunde glädja honom med någon underrättelse. Jag har farit vida omkring idag i Bodafors per tåg och Rööd och Hjärtlanda per cykel. Jag tror nästan jag har förkyld mej litegrann, för här är fullständig vinter med snö och 12° kallt men det är väl sådant som går över och kommer igen.
Som Du förstår känner jag mej betydligt mycke lugnare nu jag omtalat allt för Din fader och jag känner att jag mera har honom som bundsförvant än som fiende. Det har verkligen varit med ont samvete jag gått omkring hemma hos Dej och umgåtts som förr jag har ideligen plågats av den tanken när jag talat med Din far eller mor: tänk om i vissten vad jag har på mitt samvete så skulle ni köra mej på dörren. Du ska tro att jag kände mej när jag satt vid skrivbordet i måndags morse och nervöst bläddrade i posten då Din far sa jag vet allt. Det var inte utan att det stod still några ögonblick av undran över domen som komma skulle. inga hårda ord endast endast förebråelser för att jag inte tidigare låtit honom veta det. Nu är det gjort och kan inte göra om, och jag är väl människa och förstående jag med. Nu ska vi bara vara förståndiga och bära de som män och ordna till det bästa.” jag var naturligtvis upprörd som mej kan förstå, men jag kände det som om jag blivit av med den där klumpen som jag så länge känt inombords. Han tyckte att det var synd om Din mamma men han ansåg inte, att vi skulle tala om det för henne nu. Men jag tror att hon anar något hon också, för hon ser så nedslagen ut, eller om det beror på att hon är så ensam och har sitt onda. Därtill kommer naturligtvis mitt sjuka samvete, som gör att jag knappast kan se henne i ögonen.
Ja nu återstår för Dej att skriva hem till Din fader och be honom om förlåtelse, men det tycker Du väl inte är svårt nu, sedan Du är förbered på hur han tar det. Nu kan Du ju med fullt förtroende tala om för honom hur vi tänkt och handlat det gör honom bara glad om Du fullt öppet talar med honom.
Och nu är det över lyckligen överståndet jag tycker det är otroligt hur ska Du då känna det som räknat dagarna och naturligtvis sett det en mörkare än jag. Det gör mej rysligt ont när jag tänker på det hemska plågor Du haft natten innan ensam och övergiven, men det är kanske bäst så, att jag inte sett det, för jag hade nog inte kunnat uthärda. Nu har ju naturen ordnat det så att dessa lidande glömmas då det äro över. Kanske beroende därpå att det är regel efterföljas av en ännu större lyckokänsla.
Jag förstår så väl Din lycka, min egen älskling, då Du har vår lille gosse hos Dej och hade jag bara råd, så är det min högsta önskan just nu att få hälsa på er en dag. Jag skrattade högt för mej själv när jag nu för 75:e gången läste ditt brev, där Du med en viss stolthet utmålad den lille gossen och konstaterar att han är sin mamma upp dagen. Jag kan inte undgå att tänka på ”schlagern”: ”Tänk det tycker nästan alla men det tycker inte ja”. Naturligtvis har han sina vackra händer efter sin pappa, det förstår Du väl, något skall han väl ändå ha efter honom. Jag blir nästan avundsjuk när Du talar så mycket om honom och Dej!Sic! Så är jag också avundsjuk, för att inte jag får ha honom och leka utan bara Du. Men det är ju Din rättighet framför alla andra och Du jag är samtidigt både glad och stolt att Du talar om honom så.
Du tycker att det är konstigt att Du är mor. Ja, men Du har ju synliga bevis får ta i honom och krama honom. Jag vet inte hur det känns att vara pappa kan inte sätta mej in i situationen, utan att jag får se honom. O, om det vore så att vi finge honom som andra, vara lyckliga och glada över vår skatt. Men även om vi inte får vara de inför andra så kan vi för oss själva vara lyckliga, det är ju vår kärleks skatt jag sitter här och fantiserar fram Dej och den lille, när Du matar honom, som Du säger, och ser Dina glädjestrålande ögon, när han nöjd och belåten bara mumsar och mår. Han skriker väl någon gång också, för det bevisar ju bara att det är Gry i honom. Du han väger 3,3 kg, det var nåt jag trodde minst att han skulle väga tio! Några så små har jag aldrig sett, så jag förstår mej inte alls på det.
När jag var hemma nu sist så reste Tjü samtidigt med mej på kvällen. Så jag stannade över i Nässjö och höll hennes sällskap för hennes tåg gick inte förrän mitt i natten. Erik var också med. Han är visst kär. Han några andra var på middag hemma på söndagen och dessförinnan hade han vaktat upp med rosor. Han har bestämt lätt för’et.
Du talar inte om hur länge Du behöver ligga till sängs. Det är ju hemskt att ligga så alldeles ensam så gott som hela dagarna och det förvånar mej inte att Du gläder Dej åt att få stiga upp och känna Dej som en människa igen. Det är ju egendomligt att vara sådär sjuk så man svävar mellan liv och död men så ordnar det sig lika fort igen.
Du trodde att det var den lilles framtida öden jag ordnat när jag skrev sådär mystiskt. Nej Du såg väl är det ändå inte. Nu har ju allt till synes ordnat sig väl hela vägen så vi får hoppas att det ska gå bra även i fortsättningen. Men det går naturligtvis inte av sig själv. Jag skall samtidigt med detta skicka in en annons i DN med hänvisning till att svaren skickas under adress ” A. B. Slut ” Post Restante Gävle så kan Du om allt går väl höra efter svar på posten där om en vecka eller så. Det kanske är lika bra om vi söker klara upp det utan deras hjälp för det vill väl ta hand om det bara för att förtjäna på det som Du förmodade.
Nu har Du väl fått en hel del att tänka på, men jag hoppas att Du tar det med lugn, för Du har absolut inget att oroa Dej för. Nu är jag så glad för att Du gått igenom och ha det bra efter omstänDejheterna och väntar bara att så fort som möjligt får höra från Dej. Du kan väl skriva när lillen sover. Du, många många innerliga kyssar från
Din egen store käre Gåse.
Kommentarer