2 oktober 1925
Käraste flickebarnet mitt!
Mycken tack för Ditt långa och innehållsdigra brev idag. Om Du visste vad Du kan göra mig, stackare, glad! Oh, att jag kunde skriva så vackert och kärleksfullt som Du. Men Du säger ju att Du blir glad över mina brev också, och då måste det väl vara något ord som visar vad jag skulle velat ha sagt, fastän jag själv tycker det låter så torrt och klumpigt.
Du skrev ”fy skäms” och jag skammas betydligt över min svaghet att förledas av en tillfällig känslostämning. Jag tycker att jag som nu så länge levat på höjden av allt vad spänning heter skulle vara oberörd av sådant, men vet Du detta ditt brev alldeles förkrossade mej . När jag tänkte på Dig där uppe, ensam och så uppsliten av dystra tankar, renons på vad mod heter, kanske i stånd att begå allt vad över oövervägt heter, blev jag likadan. Tänkte bara att kasta yxan i sjön och överge allt.
Du förstår att jag kan ju så väl sätta mig in i Dina tankar. Då Du haft detta samtal med prästen, som naturligt rört vid det ömmaste strängarna, riktigt frossat av att, förstås, sarga ditt stackars hjärta och samvete, som förut varit så öppet och rent, men nu plötsligen befinnes hava blivit nedsvärtat, dragit i smutsen. Du förstår, hjärtevännen min, att jag led, var förtvivlad över att jag skulle vara den som varit den vållande. Likaså tänkte jag, naturligtvis ångrar Du, i din förtvivlan, den dag då vi möttes (Jag skulle vilja använda långt strängare ord men det gör jag endast när jag rasar mot mig själv) att Du skulle bliva offret. Hur tror Du, älskade Du, att jag känner mig då! Jag är djupt, djupt nere. Jag drömmer, förstår Du, att jag vandrar på gungfly arbetar med förtvivlade krafter för att inte sjunka och förlora ur sikte den lilla ljusning till hopp, som så klart synes men ack så långt borta. Då måste jag tända när jag vaknar och titta på Dig ett tag; det är min enda tröst. Då pratar jag med Dig en stund, för att trösta mig själv. Gör dig 1000 frågor: År Du min, är Du bara min alltid, ångrar Du inte att du blev min. Till svar får jag ingenting, men jag ser Dina ögon och är övertygad om att de svarar ja. Du, är det så?
Om det ändå snart vore över, jag menar det som är närmast förestående. Då vore ju alltid en sorg ur världen och Du får nog både mera krafter och mod att reda ut det hela. Det gör mig så ont, när du talar om den som komma skall. Naturligtvis känns det hårt att behöva skiljas från det men så ?? för det är väl en kvinnas ömmaste punkt. Oh att jag finge se er– det skulle vara en lycka i olyckan- men det är väl ej att hoppas på! Vi får istället omedelbart sätta igång med att skaffa ett fosterhem, adoptivföräldrar, som äro villiga att omedelbart taga sig an den lille. Sådana annonser ser man ju ofta och förmodligen lyckas det väl också för det är ju många vars största olycka är att det inte kunde få några barn. Tag därför och sätt in en annons i D.N. i den här stilen: ”Adoptiv hem önskas för ett barn, som väntas inom den närmaste tiden i barnlös men barnkär familj. Svar till friska men olyckliga föräldrar ”. Om Du anser det lämpligt kan Du ju eventuellt resonera med gumman eller syster E. De är ju inne i förhållandena. Men detta bör Du göra, ju förr dess hellre om det till äventyrs skulle vara i de yttersta dagarna.
Så är det dina öden för den närmaste framtiden som därefter böra ordnas. Jag tycker att ditt förslag är synnerligen idealiskt om Du nu, som det låter, kan komma in på lasarettet däruppe. Jag vet ju inte om Du känner någon kallelse för banan men Du kan ju alltid försöka. Det är ju en mycket godtaglig anledning för att stanna där Du är och nog kan Du väl härda ut några månader. Men Du skall ju först förbereda dem här hemma så smått om Dina avsikter och måla ut så bra Du kan. Du har ju inte förut varit ute på något, så inte kan de väl neka dig, absolut.
Bara inget oförmodat kommer vägen. Din moders hastiga avresa kom mig verkligen att ana oråd, för jag hörde ingenting förrän dagen innan hon reste. Visserligen hörde jag att Din fader skrivit så till Lund som till Stockholm för att höra om det fanns plats, vilka läkare det nu var hos men att då för tillfället inte fanns någon möjlighet. Inte kom jag heller i tillfälle att fråga ut henne. Så mycket vet jag emellertid, att hon bor hos Gustav i Stockholm, men hur länge hon kommer att stanna eller vad anledningen till resan är, svävar jag i okunnighet om.
Du, ikväll har jag brasafton hemma hos mig – för första gången – för mig själv. Jag har bordslampan tänd bara och sitter vänd mot den flammande glöden. Vad tror Du jag då helst tänker på? Tror du jag har någon längtan efter att få höra några diskret smygande steg ute i trappan? Att få se en liten halvt förskrämd tösunge sticka in sitt rödkindade huvud genom dörren? O min hjärtevän, skall någonsin dessa mina fantasier åter förverkligas. Nu biter jag i ett härligt gott päron (inköpt hos Asklund) och inbillar mig, att Du först tagit en bit – det smakar mycke’ bättre då ”töckerra”. Du att jag kan äta päron, att jag kan skoja så i all bitterhet som nu så länge hängt över mej. Det är kanske en gudagåva – tycker Du mindre om mig för det?
Jag undrar så mycket hur Du har det, om Du bor trevligt, om det göra något för att få tiden att gå för Dig eller om Du bara sitter som en instängd fågel i sin bur och våndas? Tänk om Du fick komma till mig ikväll – bara på ett par timmar. Då skulle vi åtminstone ta en (1) timma sådan som vi slösat bort hundrade. Jag skulle ha huvudet i ditt knä och Du stryka mig genom håret och jag skulle kyssa Din mun och Dina ögon till oigenkännlighet. Jag längtar så efter den dagen. Tror Du att vi kan tala då, tror Du inte att vi bara kommer att se på varandra och undra om det är verklighet, om det är Du, om det är jag. Jag hör hur jag kommer att fråga: är det min flicka och Du inte svarar ett ord utan bara gömmer dig vid mitt bröst . Du – – min–
Idag har jag skickat kolakaramellerna. Du ville ju ha dem, fy skam mig som inte skickade dem genast. Men jag har inte tagit mer än tre för egen del och Du kan väl inte tro att jag köpte dem för egen del heller. Nejdå jag tänkte på min egen ”lella onge”hur hon mår när hon får stoppa ett par tre i munnen och mumsa riktigt.
I tisdags hade Erik en liten tillställning med dans. Alla de vanliga vore med från Göta till Gunborg och å herrsidan från Askel till minsta biträdet på kontoret. Vi hade rätt lustigt till långt efter det ljuset slocknat. Violinisten Lundberg var med så det var fin-fin konsert under danspauserna. Aina var också med men igår reste hon med fru Albrant till England. Hur länge hon ska stanna där visste hon inte, men åtminstone till jul. Lyckliga hon suckar Du förstås!
I morgon bitti då ska jag ut på tjänsteresa långt ner åt Ramkvilla ska Du följa med då om det blir vackert väder, det är så tråkigt att åka ensam. – Judith har inte låtit höra av sig ännu, antagligen kommer hon att utebli och jag har ingen längtan.
Om Du visste vad det är öde och tomt hemma hos Dig nu. Man hör inte en knäpp nu, alla äro borta. Din far har varit ute på tjänsteresor i ett par dagar nu och Sigrid håller till i potatislandet mellan var gång hon kokat kaffe åt ”biträdena”, så att vore inte telefon, kunde man tro att man vistades i trakterna av Döda Havet.
Jaså, syster Elsa trodde att det skulle vara så nära förestående. Det tror emellertid inte jag. Om du minns så hade du din sista i januari omkring den 20/1, tror jag, och det var ju först i februari som den uteblev och vi började bli oroliga. Alltså har endast 8 månader ungefär förflutet, och om det blir normalt, skulle alltså återstå en hel månad. Men det kan ju som sagt inträffa både förr och senare. Det är ju roligt att Du är frisk och kry så Du kan vara uppe någon tid på dagen, det gör ju att tiden går lite fortare. Men Du, när det nu inträffar, gör då i ordning ett meddelande till mig så jag får veta det så fort som möjligt. Du kan väl be syster Elsa skriva eller ha ett brev färdigt att bara skicka iväg. Du förstår väl att jag väntar med oro om allt gått väl, men för all del telegraferar inte, för Du vet ju, att det skulle spridas som en löpeld från nyhets-centralen.
Hur tror Du jag kommer att känna mig den dagen. Jag vet inte själv. Naturligtvis skulle jag vara lycklig och stolt och jag tror likväl, trots all malört i bägaren, jag kommer att kråma mig en smula. Det är ju dock vårt ,mitt och min egen älskade flickas. … Du, kyss det från mig också. Du kanske tycker jag är dum men jag jag kan inte låta bli att säga det och Du kan väl förlåta mig denna barnslighet. Vi får ju inte visa vår lycka som aldrig, men inbördes få vi väl ändå vara lyckliga. Vi har ingen synd gjort det är bara samhällets påfund och lagar som göra oss till brottslingar. Vi älskar varandra lika högt som någon annan kan älska; finns det något annat än människors lagar som kan döma oss? Det är alldeles tillräckligt, men vi äro ursäktade.
Du undrade om jag var nöjd med Ditt sista brev. Visst var jag nöjd – till en tid förstås. Nu längtar jag åter lika vilt efter nästa. Du förstår att då jag är lika beroende av varje litet livstecken från mitt hjärtas vän, hoppas jag att du inte dröjer, utan svarar lika fort som jag.
De innerligaste hälsningar och kyssar från
din egen Gåse.
Kommentarer