6 oktober 1925
Käraste du!
Innerligt tack för Ditt kärkommna brev idag. Jag fick det visserligen imorse och läste igenom det på middagen, men här har varit ting i två dagar nu och icke alldeles utan skäl, har jag varit i en obehaglig spänning till sista målet påropades i eftermiddags och domaren slog klubban i bordet till tecken på att det var slut. Då drog jag en lättnadens suck och skyndade hem till mig själv för att riktigt frossa på vad jag fått från Dej. Trots allt tråkigt så kan jag likväl känna mig glad för en stund, längtar och vänta tills Du åter ska komma till mej.
Om jag skulle börja med att tala om vad som hänt sedan sist jag skrev. Det är inte så mycket just, som Du ju kan förstå. Jag var här över lördag och söndag men herre min je så trist. På lördagen var jag hos notarierna. Det var ett genuint höstväder: kallt regnigt och blåsigt. Så man hade ingen lust just att sticka näsan ut. På söndag morgon var jag tidigt uppe klockan halv tio för att ta emot en del som skulle komma till kontoret, sedan åt jag frukost tillsammans med din fader och var sen ute och promenerade i Sannatorieparken med lärarna på ?? tills det blev middag. På eftermiddagen var det nya biträdet uppe hos mig en stund, så sov jag en timma och var på bio på kvällen.
Igår kväll var det teater här, operetten ”Den glada änkan” och naturligtvis var jag där. Mycket folk och en ganska god prestation av de agerande. Musiken var vacker och ett par av dem sjöng rätt så bra, så det kändes lite härsket att gå hem och lägga sig som jag hade för avsikt. Det var egentligen meningen att jag skulle ha hunnit på supé hos Sörensens, men så blev jag tagen med våld av fruarna Andersson och Nordvall uppe i Danielssons bil och där satt jag utan jag visste ordet av, inklämd mellan dessa båda tanter och med Asta i knät till på köpet. Siri som är här nu igen satt jämte Gunnar förstås och så bar det av utåt en sväng. När vi så kom tillbaka tillplattade på alla kanter blev det kaffedrickning hos Anderssons. Vad anledningen var att jag skulle med vet jag inte; om den nu var för att de skulle få höra vad jag visste om Judith och hennes öde. För fru Nordwall talade rätt mycket om henne, men jag visste ju ingenting.
När så lyset slocknade skildes vi ,sedan jag lovat ”tant Clara”att komma upp och hälsa på flickorna lite då och då, för det voro så ensamma numera. Och så skjutsade Gunnar mig hem. Hade jag velat hade jag nog kunnat tillbringat kvällen annorlunda för doktor Fagerström ville fresta mig med att vara med på ett nachspiel på med några av ”grisetterna”från teatern, som han kände sedan tidigare. Men jag avböjde, för jag hörde att han talat vitt och brett om det bland byns flickor, innan det kom till stånd och det tyckte jag var lite onödigt. För honom gör det kanske inte så mycket, men jag tycker, att jag ska man ha något i den stilen här i detta samhället, bör det ske så diskret som möjligt. Av Ljungberg hörde jag emellertid idag på tinget att de hade haft mycket ”uppåt”, men jag kände ingen saknad just över att jag mankerat, snarare tvärtom
för övrigt tycker jag att jag känner mig besvärad numera om jag är i ett gott sällskap. Det är som det suttit en sur din inombords och liksom kvävde allt skratt, möjligen småle men inte skratta med, det går inte alls. Kanske går det bättre när du kommer åter.
Jag blir liksom lite haj i söndags, när jag åt frukost tillsammans med din fader. Han sa nämligen helt plötsligt: ”Du talar aldrig om Karin eller hur hon har det, fast du får brev ideligen, du kunde väl åtminstone hälsa från henne”. Jag sökte ju urskulda mig med att han hörde ifrån dig minst lika ofta som jag och tillade, att jag hade nog inte hört mer än han. Sedan talade vi om hur du hade det och han var ju av den uppfattningen att det var bra mycket trevligare att komma till en stad och framför allt att du kommit ifrån de där dårarna i Furudal. Jag drog ju en lättnadens suck när samtalet tog denna vändning, för då förstod jag ju att han inte hade några särskilda misstankar. Förmodligen har väl inte heller din moder några planer på resa till dig. Av brev som kommit hit har jag hört att hon sökt ett par specialister men att ingen av dem gett henne något större hopp om förbättring av hennes onda. Enligt brev som kom igår, har hon själv tappat lusten att lägga in sig på någon dyrbar klinik, då det inte kan utlova något positivt resultat. Jag vet inte vad som är klokt men när hon nu är utkommen tycker jag hon skulle försöka något.
Det var ju roligt att kolan äntligen äntligen kommit dig i handen och att den smakade bra det är ju alltid lite hemlandstoner förstår jag. Inte skall du väl tro att jag på något sätt blev stött över vad du skrev i samband med det uteblivna karamellerna, likväl som du väl förstår orsaken till att jag inte skickade dem genast. Det var ju så lite; jag skulle vilja göra mycket mer men du är ju så långt bort. Du gör mig iallafall så outsägligt glad när du säger att du känner dig lycklig, vid den lilla omtanke jag på så sätt kan visa.
Så du talar om lillgossen! Hur kan du veta att det just blir en gosse det kan ju lika väl bli ”en liten tös med långa flätor”. Jag förstår ju, att det är din högsta önskan att det blir en gosse, skulle vara en besvikelse för mig om det bleve motsatsen. Varför vet jag inte men jag tycker så. När du säger: om vi två ber dig kan du väl inte neka att komma, det låter rart och på samma gång så underligt. Det liksom framtvingar en fråga som jag likväl inte törs framställa i brev, för att inte såra dig. Du är min lilla käraste flicka vad jag gärna skulle vilja vara hos dig då. Tror du att vi skulle ha en tanke på all världens prat och ondska inför detta som är vårt gemensamma, en bit av oss själva. Nej vi älskar varandra och vår lycka är ren.
Å andra sidan är det dumt att prata så, det blir ju så mycket värre att skiljas från det mest för dig så måste se det. Att jag skulle kunna bliva i tillfälle att se dig kan jag däremot nu inte vågar hoppas på det tar ju två dar nästan att komma dit, förutom kostnaderna, åh vad de är ömkligt att vara fattig.
Naturligtvis ska han bli lik din pappa – ja det var en from önskan, ja gärna, men han skall ha sin mammas goda hjärta i så fall och blir det en flicka skall hon naturligtvis bli lika söt som sin lilla mamma. Ja jag avvaktar nu med spänning varje meddelande från dig för det kan ju innehålla en nyhet som jag, som du säger, kanske aldrig mera får uppleva. Varför tror du så? Är det en önskan? – Du sa att när du var hos Berlin så sa han inte att det var tre månader, antar jag, utan att det var i tredje månaden och du förstår att på ett så tidigt stadium är det nog svårt att bestämma tiden. Jag vill emellertid ingalunda ta från dig hoppet om en snar befrielse utan önskar jag, även för min egen skull, att det snarast möjligt vore över.
Jag hade brev från Tjii idag. Hon skrev och ville låna 100 kr till nedresan och jag kunde ju inte komma mig för att neka för då hade det blivit min stackars fader som fått sitta emellan. Hon lovade ju för all del att betala dem åter men det har jag aldrig ?? förr. Hon talar bland annat om att Erik och hon har varit på bio ett par gånger, hon var hemma på middag i söndags och att de skulle gå på teatern ikväll och se Karl Gerards revy ”Ping-pong”– de bara tänker på sina nöjen. Men vår tid ska väl komma, vi får inte tro att den har varit. Då ska vi taga igen allt vi försummat fastän på ett mer förståndigt sätt. Du gör mig så glad i ditt sista brev därför att du låter framskymta att du kanske tror på, att vi åter ska få träffas som förr, tänk om allt är över till jul – åh vilken högtid. Nåja vi skall inte yvas i förtid, högmod går före fall heter det, vi ska istället vara ödmjuka och göra det bästa av allt.
Kära du, nu är det slut för denna gången; med en innerlig bön om att allt måste gå väl, önskar jag min egen lilla flicka en god natt.
Din egen gåse.
Kommentarer