Joseph Conrad ”The secret sharer” finns på nätet i Project Gutenberg. Conrad var och är litteraturens fräste skildrare av livet till sjöss på de gamla segelfartygens tid. Han visste vad han skrev om, han hade själv under en period fört befäl och kunde fartygen, folket, arbetet ombord. Han skildrar också med patos den europeiska kolonialismens förtryck och utsugning av folken i Afrika och Sydostasien.
Hans berättelser gestaltar ofta ett moraliskt eller socialt dilemma och hans hjältar är komplicerade människor. Han uttycker starka värderingar – lojalitet med kamrater, tolerans, människokärlek.
Den här långa novellen är något av det bästa som jag har läst, alla kategorier.
https://www.gutenberg.org/files/220/220-h/220-h.htm
Tyvärr har jag inget eget exemplar vare sig på svenska eller engelska.
Berättelsen utspelar sig någon gång i slutet av 1800-talet på ett segelfartyg som ligger för ankar utanför Malaysias kust. Det är natt och helt vindstilla. Mareld glöder över den mörka vattenytan. Man väntar på vind för att kunna sätta segel. På däck vid relingen står fartygets kapten. Han är ung och ny ombord, det är hans första kommendering som befälhavare och han känner sig ganska osäker, men är angelägen om att ge ett förtroendeingivande intryck på sin besättning. Han har skickat hela besättningen till kojs, de har arbetat hårt många timmar i hamn. Han har tagit på sig vakten ensam tills det är möjligt att hissa segel. Han vill ha några timmar ensam för att känna in sig på sitt fartyg. Så upptäcker han att man försummat att ta in fallrepet.
Utdrag ur Joseph Conrad ”The secret sharer” översatt av mig, Eva S. Början på historien som är dubbelbottnad och mystisk.
” / ….. / helt automatiskt börjar jag dra in fallrepet själv. En repstege av den där sorten är inte tung, den borde gå lätt att få in men trots mitt energiska grepp, tappade jag taget med en helt oväntat knyck. Men för tusan! … Jag blev så överraskad av repstegens orörlighet att jag blev stående blickstilla och försökte fundera ut vad det kunde vara frågan om, / …. /
Till sist lutade jag mig ut över relingen. Fartygets sida kastade en kompakt skugga över den skimrande havsytan. Men jag såg genast något avlångt blekt som flöt mycket nära lejdaren. Innan jag hunnit gissa, blixtrade en svag glimt av fosforecerande ljus, fladdrade över det sovande vattnet, diffust tyst som en blixt på natthimlen. Det verkade komma från den nakna kroppen av en man. Med en flämtning urskiljde jag inför mina ögon ett par fötter, långa ben, en bred gråaktig rygg som framträdde med ett grönaktigt återsken. Han var komplett sånär som på huvudet. Ett huvudllöst lik! Cigarren föll från mina tänder ner i sjön med ett plopp och kort fräsande, helt hörbart i den absoluta stillheten över havet och under himlen.
På grund av detta, antar jag, vände han upp sitt ansikte, i skuggan från bordläggningen. Men knappt ens då kunde jag urskilja hans mörkhåriga huvud. Men det räckte i alla fall för att den hemska, iskalla känslan som gripit mig skulle klinga av. Jag kände inte heller någon anledning att ropa. Jag klev bara upp på en reservbom invid relingen och lutade mig ut för att bättre kunna få syn på det mystiska som flöt intill fartyget.
Han hängde i repstegen som en simmare som tar en paus, havet glittrade runt hans lemmar vid varje rörelse; och han tedde sig spöklik, silvrig, fiskliknande. Han var stum som en fisk också. Han gjorde ingen rörelse för att ta sig upp ur vattnet. Det var obegripligt att han inte försökte ta sig ombord och på ett mystiskt och oroväckande fick det mig att misstänka att han kanske inte ville det. Mina första ord berodde på just den bekymrade osäkerheten.
”Hur är det fatt?” frågade jag i vanlig samtalston, jag riktade mig mot hans uppåtvända ansikte rakt under mitt.
”Kramp”, svarade det, i samma ton. Sen lätt oroligt: ”Snälla, ni måste väl inte ropa på någon.”
”Jag hade inte tänkt det”, svarade jag.
”Är ni ensam på däck?”
”Ja.”
Jag fick känslan att han skulle släppa fallrepet och simma iväg utom synhåll. Lika mystiskt som han hade dykt upp. Men i det ögonblicket verkade det som om han hade dykt upp från botten av havet (det var säkerligen det fasta land som var närmast fartyget) bara för att fråga vad klockan var. Jag sa detta. Och han därnere, försiktigt:
”Jag antar att er kapten har törnat in?”
”Det är jag säker på att han inte har” sa jag.
Han verkade kämpa med sig själv för jag hörde ett lågt mumlande av tvivel. ”Lika så gott det.” Hans följande ord kom med en tveksam ansträngning.
”Hör här, gode man. Kunde ni ropa ut honom, diskret?”
Då tyckte jag att det var dags att presentera mig.
”Jag är kaptenen”
Jag hörde ”Det var som djävulen!” viskat vid vattenytan. fosforskenet blixrade i vattenskvalpet runt hans lemmar, hans andra hand tog tag i repstegen.
”Jag heter Leggatt.”
Rösten var lugn och säker. En trygg röst. Självkänslan hos mannen hade på något sätt smittat av sig till mig. Jag anmärkte mycket tyst:
”Ni måste vara en god simmare?”
”Ja, jag har varit i vattnet ända sen klockan nio. Frågan jag ställer mig nu är om jag ska släppa den här lejdaren och fortsätta simma tills jag sjunker av utmattning, eller — komma ombord här.”
Kommentarer