Jag har precis avslutat läsning av Py Sörmans roman från 1931; Aloe. Jag sträckläste den. Det var mycket länge sedan jag blev så infångad av en roman.
Ett utdrag:
”Det var en stor kraftig karl med rödbrusigt ansikte. Hans ögon voro ljusa, och blicken stirrade rakt fram, ut i tomma intet. Han hade stora håriga händer och väldiga fötter i grova stövlar, men hans kläder för övrigt voro vackra att se. Hans rock var ljusblå som himmelen och tätt besatt med silversnoddar. På vänstra sidan av sitt bröst bar har ordnar och medaljer i en rad, fästade med kulörta sidenband. Byxorna voro blå med silverrevärer.
Han sade halvt för sig själv:
— Människorna älskar färger och silver och kulörta sidenband. Och guld älskar de också, tillade han, och han smålog för sig själv och spottade på ordnarna och medaljerna han bar, så att de blänkte som guld … Plötsligt slog han klubban i bordet”
Det är lätt att känna igen typen. Den självrättfärdige despoten med sina smaklöst bjärta attribut – guldet, prålet …
Det är så Py Sörman beskriver döden.
Py Sörman fick tredje pris i den stora nordiska romanpristävlingen 1931 för romanen. Den finns tillsammans med en lång rad av hennes verk i Litteraturbanken: Py Sörman i Litteraturbanken
Kommentarer