Breven, funderingar

Utifrån de fragment av information som jag har om Emma och Albert, i breven och i berättelser som jag har hört, ska jag försöka få ihop historien. Vad hände med dem och deras son de där åren på 1920-talet?

De träffades i Sävsjö när Albert började arbeta som kanslist på landsfiskalskontoret i Sävsjö. Han var inackorderad hos landsfiskalen Isac Almfeldt och hans hustru Ingeborg. Emma var dotter i huset. De var vänner, umgicks med syskon och andra unga människor i Sävsjö, gick långa promenader i Sanatorieparken på kvällarna och blev djupt förälskade.

Någon gång under våren – sommaren 1925 måste Emma ha börjat misstänka att hon var gravid. Hon var 22 år gammal, Albert var 28. Hon reste bort – till vänner (?) – under sommaren. Men hon bar på sin hemlighet i ensamhet, tills hon berättade för Albert i slutet på juli. I det första sparade brevet från Albert, som skrevs 2 augusti 1925, verkar han överrumplad och mycket villrådig.

”Älskade, du vet nu resultatet. Jag får avhämta det i morgon på posten; jag har föga hopp, men klänger mig fast vid halmstrået in i det sista, en möjlighet på millionen.”

Då, i augusti var hon i 7e månaden. Hon visste nog långt innan dess att hon väntade barn. Eller var unga människor så ovetande på 1920-talet? Hon dolde det för sin mor och far, hur lyckades hon med det? När berättade hon för Albert? Han verkar vara överrumplad i brevet, som om han inget vetat. Men han var en redig ung man, inställd på att ta sitt ansvar:

”Hur nu än allt ordnar sig så tycker jag att du för någon vecka reser till Skoghall … och sedan komma tillbaka hem. Vi få då genast bekänna kort. Det är en vansinnig idé som runnit upp i min hjärna men den är kanske möjlig att realisera om det bara sker fort. Det är en av mina dimmiga tankar, jag kan ej längre tänka klart och Du får komma med de omöjligheter Du kan finna som lägger hinder i vägen. Det gäller ju livet för oss båda kan vi rädda äran något så när också så är ju en hel del vunnet. Jag talar i gåtor tycker Du, men jag vet inte hur jag skall uttrycka mig… Vi förlovar oss genast och gifter oss snart ….. Svindlar det för tanken. Naturligtvis är det inte som varken Du eller jag tänkt oss det, men är olyckan skedd, vad är då att göra. Vi får utgå från att det är bådas vår räddning och vi få göra det bästa av situationen. Det är bara ett vildt förslag men jag har allvarligt tänkt över saken − jag har så god tid om nätterna.”

Men de gjorde inte som han föreslog. De gifte sig inte då. Varför?

Emma var en välutbildad ung kvinna, hon hade gått handelsutbildning i Göteborg, (Filip Holmqvists handelsinstitut på Allégatan eller på Göteborgs Handelsinstitut) Hennes far ville att hon skulle kunna hjälpa honom med kontorsgöromål. Albert var landsfiskalsassistent hos Emmas far. Han var under utbildning till landsfiskal och hade praktiktjänsgöring i Sävsjö. De kom båda två från goda medelklasshem, Alberts far var hemmansägare. De hade alltså förutsättningar att kunna få ett bra liv.

Varför berättade inte Emma för far och mor när hon nu hade en så lojal och kärleksfull fästman? Var rädslan så stor för att behöva stå med skammen inför föräldrarna att hon inte vågade? Var de båda två rädda för att Albert skulle bli körd på porten och hans utbildning och framtid bli helt raserad?

Det visade sig ju senare, när de väl hade krupit till korset, att föräldrarna var förstående, ledsna men de ville hjälpa till. Emma kanske rentav inte ville gifta sig med Albert! Det vill man ändå inte tro. De levde senare i ett livslångt äktenskap som verkade harmoniskt. Hennes brev är inte sparade så vi lär aldrig få veta.

Hon väntade för länge innan hon sa något till någon. Inte ens till barnets far. Hon höll sig borta, var först hos vänner i Värmland och reste sen till ett pensionat i Furudal norr om Rättvik. Albert annonserade i DN efter något ställe där Emma kunde få sitt lilla barn. Så småningom hittade de barnmorskan Elsa Eriksson i Gävle som hade en privat förlossningsklinik. Albert betalade. Hur hade de råd? Alberts lön kan inte ha varit så stor.
Emma flyttade till Gävle i slutet av september. Sonen föddes 5/10-25.

Efter nedkomsten placerade de barnet i ett fosterhem i Gävletrakten. Först 1930, när Albert hade fått tjänst som e.o. landsfiskal i Rejmyre, gifte de sig. De bodde i huset Solliden i Rejmyre.
De hämtade sin gosse i oktober 1931, han var då 6 år. Han visste inte att han var fosterbarn; Albert och Emma var två främmande människor. Han visste inte om några andra föräldrar än fosterföräldrarna.

Pojken glömde det aldrig. Han såg sin mamma och pappa genom tågfönstret, hur de försvann längre och längre bort där de stod på perrongen.

I det här huset bodde familjen med sin lille son i början av 30-talet.

I början av 1900-talet ända in på 30-talet var små privata förlossningskliniker som tog emot ogifta flickor vanliga. Oftast var de nog seriösa och drevs av en kunnig barnmorska. Emma verkar ha hittat ett bra ställe där hon blev väl behandlad. Albert och Emma kunde ordna för sig, de hade ju en burgen medelklassbakgrund och var välutbildade. Det fanns de som hade det mycket värre. För fattiga unga kvinnor kunde en graviditet vara en katastrof och det fanns ”änglamakerskor” ända in på 20-talet.