Brev 3

(Brev 2 fattas)

18 augusti 1925

Älskade vännen min!

Du min käraste!

Tack för brevet idag. Det var både långt och uttömmande, men om Du visste vad jag väntat. Redan i måndags morse trodde jag att det kom men jag skulle utsättas för flera gäckade förhoppningar innan jag först i kväll (tisdag) med 6-tåget skulle få det efterlängtade budskapet om din lyckliga framkomst till ort och ställe. Hur glad jag blev kan ej beskrivas, ses kunde det nog inte utanpå mitt inombords jublande jag.

Ohlsson hämtade posten och jag fullkomligt slukade honom med ögonen så fort han kom innanför dörren. Det var inte utan att hjärtat bultade innan jag fått visshet, men sedan blev jag åter lugn då jag hade det i handen. På grund av kaffebud (?) fick jag inte genast tillfälle att läsa det utan plågade mig med att vänta tills detta var över. Under tiden fick jag läsa Ditt andra brev och diskuterade dess innehåll i familjekretsen.

Sedan smet jag avsides för att få vara ostörd men redan efter första sidan förstod jag att jag måste vara för mig själv jag kunde helt enkelt inte läsa till slut för tårarna kom, − på mej! −. Det dröjde emellertid inte länge förrän jag avek och tog det långa benet före hem till mej − à moi − och här hängav jag mig åt läsning av dina kära rader …

Du min egen kära lilla flicka, aldrig har jag så läst ett brev förr. Jag läste och grät, fullkomligt njöt av att fälla tårar och snyfta. Ena stunden jublande glad, andra upplöst i sorg och tårar. Glad över att Du var min egen mitt käraste på jorden, ledsen över att jag gjort det fult som kunde varit det vackraste, att jag gjort Dig sorg, som jag helst av allt skulle velat glädja.
 Hur kan Du skriva så vackert till mig, jag som borde föraktas av allt och alla. Du min, jag beundrar Dig så för din styrka. Du är mycket starkare och modigare än jag. Jag ser allt mörkt och hopplöst men Du ser gnistan till hopp och tror på den.

Det är så rörande vackert när Du säger ”Jag har dock en gnista hopp kvar.” Mina ögon fuktas ideligen, jag gråter över min egen svaghet. Du är mitt hopp det är Du som kommer mig att våga hoppas i stället för att jag skulle vara Dej till tröst. Du. – Det är en röst inom mig som ropar Du får inte leva längre, Du kan inte, men då ser jag framför mig liksom skrivet med eldbokstäver vad Du en gång sade: ”Du får inte tänka så, T. , för min skull måste Du ……” så jag måste, jag skall, hur det än må gestalta sig är jag din, om Du kan och vill tro på mig.

O att jag ändå bara kunde göra något för Dej, Jag dåre, hur jag än vänder och vrider på det ser jag ingen utväg. Det står still! Ena stunden tänker jag det går inte, vi måste rådgöra med föräldrarna, men så framträder fegheten och säger, Du kan inte, Du blir olycklig för evigt och så står jag där på samma ståndpunkt. Du sa vid ett tillfälle att jag har inte svårt att slå ifrån om det är något obehagligt, men det är nog inte rätt, för ingen lider mer än jag nu, tycker jag, fastän det kanske inte syns utanpå. O att den dagen vore inne då jag får sluta min flicka strålande glad i mina armar. Du mitt hopp, vi ska tro på det och att det finns en Gud även för oss − har Du tänkt så nån gång.

Nej, nu måste jag skriva om något annat, nu har jag ju pratat, nej skrivit dumheter flera sidor å rad utan uppehåll. Du har kanske märkt att det går lättare att skriva än prata, åtminstone för mej.

Jag var ju i Borås över lördag och söndag och åt kräftor och det och så och hade en hel del roligt, men den riktigt glade och uppsluppne T. kom inte i dagen. Jag kan ju skratta med men det sitter en klump i bröstet som lägger en viss sordin på glädjen. Det var ju idel lustigkurrar församlade hos Ralli och Sven, som hade en hel del upptåg för sig, sång och musik m.m. 


På lördagen hade flickorna en hel del för sig efter kalaset disk etc och Sven var i tjänstgöring mellan 12 – 4 så jag var ensam ute och tittade på stan ett par timmar. Mest undrade jag ju över var Du var, hur Du haft det i Stockholm o.s.v. för det fanns ingenting i stan att titta på just. På lördagskvällen voro vi ute i ”Skogsryd” en sommarrestaurang och dansade men foro hem redan vid 10-tiden.

På söndag förmiddag kom det en herre Uno Mårtensson antagligen Kerstins siste och hämtade i bil. I denna stoppade vi in matsäckskorgar och oss själva och foro ut till en sjö ”Skalle” (?) för att bada m.m. Mitt tåg gick emellertid vid 4-tiden så jag såg på medan de badade och sedan sågo de på medan jag åt, varefter jag tackade och for min väg. Jag tyckte Ralli och Sven hade det mycket trevligt och det var inte utan att jag gjorde mina små reflektioner. De voro nog förtjusta själva också. Att Ralli blivit mager var ju alltför märkbart men jag trodde mig förstå att det nog hade sina giltiga skäl. Kanske var jag alltför misstänksam.

Det var ju roligt för Dej att resan gick bra. Jag var så orolig för att ombytet i Bollnäs med den tunga kappsäcken skulle vålla svårighet, men eftersom Du inte nämnde något om det gick det väl lyckligt. Dina första intryck av det nya stället låta emellertid inte så lovande men är det bara snälla människor Du råkat samman med, så går det väl. Det känns rysligt förstås att vara så ensam men tänk på mig för jag är hos Dej i tankarna varje minut och viker aldrig från Dej.

Det var roligt att höra att Du fått sätta dina husliga talanger på prov. Det har ju så sällan förekommit – tror jag. Du talar inte alls om det fanns någon husassistent eller om Du blir ensam om allt. Det vore ju alldeles förskräckligt om Du skulle behöva arbeta som en slav. Stackars min lilla tös, om Du visste vad jag tycker synd om Dej och det värsta är att jag är skulden till alla dina lidanden och sorger, …

Tror Du att det där att resa över till Norge är att reflektera på. Jag tycker att det är så vådligt att släppa iväg Dej så där vind för våg. Tänk om något oförutsett skulle hända. Det vore väl bättre att försöka komma till någon här i landet och således annonsera i Svenska tidningar uppåt landet i de trakter där Du nu är t. ex. Jag ska emellertid skriva till Sv Dagbladet omedelbart och höra mig för och sedan meddela Dej resultatet.

Hur har Du det med postgången däruppe? Får Du post varje dag och kan skicka också?

Jag har inte talat med en människa här sedan Du for, så jag har inte hört något. Antagligen frågas Gustav ut och pumpas rörande din vistelseort.

Båda kvällarna har jag superat med kamrer Ek och hans fästmö, som är på besök sen efteråt har jag dragit mig tillbaka. I går kväll skrev jag hem och i kväll till Dej. Inget annat nytt än att fru K. H. Dahl har begärt att få sin herre och man internerad på alkoholisthem på grund av hans supiga levnadssätt. Han lär vara alldeles omöjlig nu sedan han blivit avsatt från både den ena och det andra.

Ja nu är klockan ½ 1 men jag skulle vilja prata med Dig mycke än och fråga för 10.000e gången är Du min, bara min egen lilla flicka? Du ingen riktig kyss får jag och ingen som smeker mig heller. Nu märker jag att Du skämt bort mig. Till sist tar jag min lilla unge i famn och kysser henne så och sänder tusen kära innerliga hälsningar från din egen Gåse!

O.A.
Tala om när Du får detta och skriv så fort Du kan och tala om vad Du gör och allt. allt. Skulle det fattas någon prick här och var så kan Du ju sätta dit den. Din egen densamme.