Ett bra Nobelpris. Det verkar som om ”alla” tycker det. Själv tycker hon att det är förvirrande och ”crazy”. Har stängt av telefonen. Hennes man bevakar alla samtal. Enligt intervju i SVT/Babel igår 8/9.
Vi var ett gäng litteraturvänner på Mikrokosmos igår, som skålade i champagne för Anne Carson.
Jag läste hennes bok Autobiography of red 2009 och skrev om den då. Två inlägg. Den måtte ha imponerat. Minns inte varför jag köpte den.
https://lustigkulle.com/2024/02/27/anne-carson-autobiography-of-red/
https://lustigkulle.com/2024/02/27/monster/
Nu får jag väl läsa om den. Hon skriver vackert. Så skulle man vilja kunna skriva. (Min översättning)
He was standing beside his mother at the window on a late winter afternoon. It was the hour when snow goes blue and streetlights come on and a hare may pause on the tree line as still as a word in a book. In this hour he and his mother accompanied eachother. They did not turn on the light but stood quiet and watched the night come washing up towards them. Saw it arrive, touch, move past them and was gone. Her ash glowed in the dark.
Han stog bredvid sin mor vid fönstret en sen vintereftermiddag. Det var den timman då snön blir blå och gatlyktorna tänds och en hare kan stanna upp i skogsbrynet stilla som orden i en bok. I den timman gjorde han och hans mor sällskap. De tände inte ljuset utan stod där tysta och såg natten rulla emot dem. Såg hur den kom, berörde, passerade dem och var borta. Hennes aska glödde i mörkret.ur Autobiography in red
Kommentarer