Ver 2:
Hon väcktes av fågelkvitter utanför fönstret och en solstråle i ansiktet. Hon hade sovit tungt och länge. Man sover gott efter fem långa, gungande veckor i Stilla Havets dyning och 14 timmars flygresa. — Så behagligt att höra landljud när man vaknar, och att ligga i sin egen säng! Overkligt; det var faktiskt så sent som igår morse hon mönstrade av i Los Angeles.
Så kom hon ihåg – hon ska ringa till Lasse i Blekinge! Som hon har längtat efter detta! Äntligen, äntligen kan de ses igen. Hon blev blixtförälskad första gången hon såg in i hans ögon därute på havet. Sedan var de tillsammans under fyra månader, varje ledig stund ombord från Los Angeles till Australien. De hade turen att kunna gå iland båda två i Sydney. Två hela dygn i en av världens vackraste städer!
Sen mönstrade Lasse av i Japan och lämnade tomhet och längtan efter sig.
Hon skuttade ur sängen, till telefonen i hallen. Det gick fram rätt många signaler innan hon hörde rösten. Det var Lasse.
— Men hej, Skoog! Är du hemma nu? Kom hit!
— Hej! Nu med en gång? Jamen, jag har ju inte ens packat upp.
— Det ordnar sig, packa upp kan du göra senare. Bara kom!
Några timmar senare satt hon med sin ryggsäck på kust-till-kust-tåget till Kalmar. Hon åkte genom smålandsskogarna; mil efter mil, pelarsalar av raka tallar, vidsträckta mossar, ljusa försommarbjörkar, röda gårdar och beteshagar med brokiga kor. Efter många månader på havet var naturen överväldigande.
Hon var uppfylld av förväntan — Men vad har hon gett sig in i? Göteborg var ju hennes stad, där hade hon blivit vuxen, studerat och arbetat. Alla vännerna, skulle hon lämna dom nu? Kanske vore det bäst att försöka ta det lugnt och inte bara rusa iväg? Borde hon inte prata med någon, få råd av en god vän?
Men hon kände på sig att det skulle bli omöjligt att bromsa och undertryckte oron. — Det händer bara en gång i livet att man träffar någon som allting stämmer med, så helt och fullt. Om hon inte vågar nu får hon aldrig veta om känslorna bär hela vägen.
Tåget rullade på, skramlande och krängande. Borås, Värnamo, Växjö, Emmaboda — nästa skulle hon gå av. Lasse hade lovat att möta vid Kalmar Södra. Han och en kompis hade skulle hämta henne med bil.
Hon krånglade sig ned från vagnen med sin tunga ryggsäck. — Men det var tomt på perrongen! De måste ha blivit försenade. Hon väntade och väntade. Det fanns en telefonkiosk och hon hittade en krona till automaten – men ingen svarade i andra ändan. Efter nån timma tröttnade hon på att bara stå där och började gå i kanten av landsvägen mot Karlskrona. — Hade han glömt henne? Nej, det ville hon inte tro. Kanske hade de missuppfattat varandra? Hon traskade på.
Så kom det en skraltig gammal Volvo på andra sidan vägen, bromsade in och vände med en vådlig u-sväng. Åh – där är han! — Hej! Ska jag ta din ryggsäck? Har du väntat, tur att vi såg dig. Vi fick punktering och måste byta däck och reservdäcket var inte pumpat och … De håller om varandra.
De for söderut över tallhedarna längs med Kalmarsund och genom Blekinges ekbackar och bokskogar mot Lyckeby och hon visste att hon var hemma.
Kommentarer