Hon väcktes av fågelkvitter utanför fönstret och en solstråle i ansiktet. Hon hade sovit tungt och länge. Vilken njutning att höra landljud igen och att ligga i sin egen säng! Det kändes overkligt; det var faktiskt igår som hon mönstrade av i Los Angeles. Man sover gott efter fem långa, gungande veckor i Stilla Havets dyning och 14 timmars flygresa.
Så kom hon ihåg – hon ska ringa till Lasse i Blekinge! Som hon längtat efter detta! Äntligen, äntligen kan de ses igen. Lasse var en blixtförälskelse som drabbat henne första gången hon såg in i hans ögon därute på havet för fyra månader sedan. De var tillsammans ombord varje ledig stund från Los Angeles till Australien och hade turen att få ledigt båda två i Sydney, två hela dygn. Sen mönstrade Lasse av i Japan och lämnade tomhet och längtan efter sig.
Hon skuttade upp till telefonen i hallen. Det gick fram rätt många signaler innan hon hörde rösten. Det är Lasse. Hon säger hej.
— Men hej, Skoog! Är du hemma nu? Kom hit!
— Hej! Nu! Jamen jag har ju inte ens packat upp.
— Det ordnar sig, packa upp kan du göra senare. Bara kom!
Några timmar senare satt hon med sin ryggsäck på kust-till-kust-tåget till Kalmar. Hon åkte genom smålandsskogarna; mil efter mil av tallskog och vidsträckta mossar, försommarbjörkar, rödmålade gårdar och beteshagar med brokiga kor. Aldrig är naturen så överväldigande vacker som efter många månader på havet.
Hon var uppfylld av förväntan — Men vad har hon gett sig in i?
Göteborg var ju hemma, den stad hon blivit vuxen i, studerat och arbetat. Alla vännerna, bröderna, skulle hon lämna dom nu? Kanske vore det bäst att försöka ta det lugnt och inte bara rusa iväg? Borde hon prata med någon? Maggan är en vän som brukar vara klok.
Men hon kände på sig att det skulle bli omöjligt att bromsa. Det händer bara en gång i livet att man träffar någon som allting stämmer med helt och fullt. Om hon inte vågar nu får hon aldrig veta om känslorna bär hela vägen.
Tåget rullade på skramlade och gungade förbi Borås, Värnamo och Emmaboda, bara en station kvar. Hon skulle bli mött vid Kalmar Södra av Lasse och en kompis. De skulle komma med bil. Hon krånglade sig ned från vagnen med sin tunga ryggsäck. Men hållplatsen var tom. — De måste ha blivit försenade. Hon väntade och väntade. Det fanns en telefonkiosk och hon hittade en krona till automaten – men ingen svarade i andra ändan.
Hon tröttnade på att vänta efter nån timma och började gå i kanten av landsvägen mot Karlskrona. Hade han glömt henne? Kanske hade de missuppfattat varandra? Hon traskade på – så kommer det en skraltig gammal bil på andra sidan, bromsar in och vänder i en vådlig u-sväng. Åh – där är han!
— Hej! Ska jag ta din ryggsäck? Har du väntat, tur att vi såg dig. Vi fick punktering och måste byta däck.
Kramar.
De far söderut över tallhedarna vid Kalmarsund, sen genom Blekinges ekbackar och bokskogar. Hon är hemma.
Äntligen, äntligen.
Kommentarer