Skrivarkurs!

Jag ska gå en skrivarkurs i Folkuniversitetets regi – sex träffar, vi är fyra ganska olika kvinnor som längtar efter att komma igång att skriva ”på allvar”.

Första träffen var inspirerande. Vi provade att ”flödesskriva” på något tema eller första mening. Bara låta tangentbordet knattra och tankarna komma, 10 minuter sen stopp! Det blev inga mästerverk men gick över förväntan! Det är roligt med det lilla formatet.

Till nästa tisdag ska vi skriva en A4-sida med rubriken ”Vem var hon egentligen?”

Ett utkast:

Vem var hon egentligen?

Bland alla mina sparade bilder i datorn, finns en favorit.
Den föreställer en tavla från Galleria dell’Accademia i Venedig. Jag var där en gång och gick runt i timmar på detta fantastiska museum tills fötterna värkte i skor som blev för små.  L’Accademia hyser en stor samling målningar från medeltid och renässans, somliga stora praktverk, somliga små och intima. 

Bilden som jag fastnade för, föreställer den gravida Maria. Mariabilder är ju mycket vanliga, hon är nog den mest avbildade kvinnan i den kristna historien. Hon brukar skildras som en upphöjd, onåbar idealkvinna och mor; ofta vacker men avlägsen och försjunken i sig själv och sitt barn. Någon att tillbe och söka tröst hos. Men den här bilden föreställer en levande ung kvinna. Den är så tydligt ett porträtt av någon som konstnären kände.

Hon sitter på en stenbänk framför en stiliserad rosenhäck och tittar på oss med huvudet på sned och ett litet skälmskt leende i mungipan. Det finns spjuveraktighet i blicken; hon ser retsam ut. En lös hårslinga lockar sig över pannan, man ser ett litet näpet öra. Hon har en röd klänning som stramar över den runda jättemagen. Man får en känsla av att hennes vackra vita mantel inte skulle gå att dra ihop ordentligt över den.

De vanliga Jungfru-Maria-attributen finns med. Hon har en gloria, två små änglar flyger i hörnen och pyttesmå människor knäböjer vid hennes fötter. Hon håller en vit lilja i ena handen och en bok i den andra. De måste vara med för att det ska bli en bild av den heliga modern. Men det är den leende, vackra unga flickan man ser.

Vem var hon? Var det konstnärens syster eller hans hustru? Eller var hon en flickbekant från någon av Venedigs krogar som satt modell?

Jag tänker att det troligen var en gift kvinna, det hade nog varit blasfemiskt att avbilda någon ”i olyckliga omständigheter” som den heliga modern. Men vad vet vi egentligen om vanliga människor i Venedig för 7-8 hundra år sedan; vad de tänkte och hur de levde. Det är så lätt att tolka in sina egna föreställningar i en gammal bild.

Vuxna kvinnor blev gravida det fanns ingen annan möjlighet än avhållsamhet att hindra det. Flickor giftes bort tidigt, få förblev ogifta. Det var nog ett normalt tillstånd att vara gravid inte något som skulle döljas. Kanske var det tvärt om något som man stolt visade upp — som bildens Maria. Ett välsignat tillstånd. 

Långt senare i historien kom man på, att det var för privat, nästan olämpligt, att visa upp sin stora mage. Den doldes av korsetter och finurliga skärningar av klänningen. Fortfarande på 1950-talet skulle gravida kvinnor bära kläder som dolde, absolut inte något som satt åt och avslöjade. — Men den anonyma konstnären till Mariabilden från l’Accademia ville nog stolt visa upp modern till sitt eget barn genom att ge henne Mariagestalt.

Jag vill gärna tro det, det är bilden av en lycklig kvinna.