Jag ska gå en skrivarkurs i Folkuniversitetets regi – sex träffar, vi är fyra ganska olika kvinnor som längtar efter att komma igång med att skriva ”på allvar”.
Första träffen var inspirerande. Vi provade att ”flödesskriva” på något tema. Bara låta tangentbordet knattra och tankarna komma under 10 minuter sen stopp! Det blev inga mästerverk men gick över förväntan! Det är roligt med det lilla formatet.
Till nästa tisdag ska vi skriva en A4-sida med rubriken ”Vem var hon egentligen?” Ett utkast:
Vem var hon egentligen?
Bland alla mina sparade bilder i datorn, finns en favorit. Den föreställer en tavla från Galleria dell’Accademia i Venedig, som jag besökte en gång för många år sedan. Jag gick runt i timmar på detta fantastiska museum tills fötterna värkte i skor som blev för små. L’Accademia hyser en stor samling målningar från medeltid och renässans, en del stora praktverk, andra små och intima. Bilden som jag fastnade för, och fotade i smyg, föreställer den gravida Maria. Den är målad i slutet av 1300-talet av en okänd konstnär.
Mariabilder är ju mycket vanliga, hon är nog den mest avbildade kvinnan i den kristna historien. Hon brukar skildras som upphöjd, en onåbar idealkvinna och mor; vacker men avlägsen och försjunken i sig själv och sitt barn; någon att tillbe och söka tröst hos. Men den här bilden föreställer en levande ung kvinna. Det är så tydligt ett porträtt av någon som konstnären kände.
Hon sitter på en stenbänk framför ett rosenmönstrat tyg som hålls upp av två små änglar. Hon tittar på oss med huvudet på sned och ett litet skälmskt leende i mungipan. Det finns spjuveraktighet i blicken; hon ser retsam ut. En lös blond hårslinga lockar sig över pannan, man skymtar ett näpet öra. Hon har en röd klänning som stramar över den runda jättemagen. Man får en känsla av att hennes vackra vita mantel inte skulle kunna dras ihop ordentligt över den. Hon har gloria, pyttesmå människor knäböjer vid hennes fötter och hon håller en vit lilja i ena handen och en bok i den andra. Det här är attribut som måste finnas för att det ska bli en bild av den Heliga Modern. — Men det är den leende, vackra unga flickan man ser.
Vem var hon? Var hon konstnärens syster eller hans hustru? Jag tror att hon i alla fall var en gift kvinna, det hade nog varit hädiskt att avbilda en utomäktenskapligt gravid kvinna som jungfru Maria Men vad vet vi egentligen om vanliga människor i Venedig för 7-8 hundra år sedan? Vad de tänkte och hur de levde. Vuxna kvinnor blev gravida. Det fanns ingen annan möjlighet att hindra det än avhållsamhet. Flickor giftes bort tidigt, få förblev ogifta. Det var nog ett normaltillstånd att vara gravid, inte något som skulle döljas. Kanske var det tvärt om något som man stolt visade upp — som bildens Maria. Ett välsignat tillstånd. —Först långt senare i historien fick man för sig att det var för privat, nästan opassande, att visa upp sin stora mage.
Jag tror att den anonyma konstnären till Mariabilden från l’Accademia ville visa upp modern till hans eget barn. Hon var hans hustru och han gav henne Mariagestalt i målningen. Han var stolt över henne. Hon var nog en väl försörjd kvinna. Inte rik, en konstnärshustru var nog inte rik i slutet av 1300-talet när tavlan kom till, men de rosiga kinderna, det fylliga hullet och raka hållningen vittnar om att hon åt bra och bodde bra. Venedig var annars inte den mest hälsosamma platsen att bo på, sumpigt och fuktigt. Många i staden hade tagit sin tillflykt dit i ett försök att undkomma pesten som härjade på fastlandet. Men den här flickan är frisk, glad och full av liv. Säkert är hon en smula otålig över att behöva sitta modell när hon har så mycket annat att stå i. Hennes blick på konstnären vittnar ändå om en förnöjd kvinna som ser på sin älskade man. Jag vill gärna tro det, att det är bilden av en verklig, lycklig kvinna som väntar sitt första barn.
PS: Jag hittade bilden på l’Accademia’s hemsida. Den heter Madonna del parto e due devoti och målades av okänd konstnär någon gång mellan 1390 och 1410.
Kommentarer