Nu packar jag ihop romantiken

Stagnelius , Goethe och Shelley åker in i bokhyllan och tillbaka till biblioteket igen. Under hela våren har jag läst romantisk poesi och texter om romantiken. Det har varit intressant, svårt, förbryllande men också ibland en stor njutning. Jag har lärt mig tycka om dem litet mer, romantikerna. — John Keats! Tänk att ha levt så länge och inte ha hittat hans dikter förrän nu! Stagnelius däremot står jag nästan lika främmande inför som tidigare. Jag ”förstår” honom kanske litet bättre i någon litteraturvetenskaplig mening, men jag förstår fortfarande inte.

Det var en fascinerande tid, det sena 1700-talet och början av 1800-talet, industrialisering, urbanisering, den framväxande medelklassens tid. Det nya borgerskapet var romantikernas läsare. De behövde en litteratur som opponerade mot det gamla enväldets gränser och slog sönder stela aristokratiska former. Romantikerna var radikala, några var revolutionära. De spelade en viktig roll i den liberala frihetsrörelsen. Ett nyckelord för epoken var: Jag! Man krävde plats för subjektet, ville befria själen från yttre tvång. Också en dikt som handlar om näktergalens sång eller kärlekens väsen bar på detta sprängstoff genom att den hävdade vars och ens rätt att efter egen vilja och förmåga känna, se, uppleva — leva.

Jag har skrivit om Goethe, Stagnelius, Julia Nyberg, Charlotte Smith, Keats, Byron och Mary Shelley. Vi har lyssnat på musik av Schubert, paret Schumann och Brahms. Men det har bara varit ett kort besök i romantikens värld. Flera av de stora har jag knappast ens nämnt: Schiller, Hölderlin, Coleridge, Blake, Almqvist, Tegner, Geijer …. Det finns stor diktning att återkomma till.

För er som vill fördjupa sig har jag hittat en TV-serie från BBC, ”The Romantics” av Peter Ackroyd. En storsatsning om de brittiska romantikerna. Programmen presenterar hela kontexten, tiden, händelserna, idéerna.
De finns på You Tube:

The Romantics, Liberty
The Romantics, Nature
The Romantics, Eternity