Mario Quintana

Ingrids boktankar har hittat en brasiliansk poet som det verkar vara värt att bekanta sig med: Mario Quintana. Född 1906 i Rio Grande do Sul, längst ner i södra Brasilien. Alltså i samma generation som Gunnar Ekelöf. Han har fått epitetet ”de enkla tingens poet”. Poet och barnboksförfattare, hans stil betecknas som ”ironisk men med stort djup och teknisk perfektion” (Wikipedia). Han arbetade som ung i sin fars apotek men försörjde sig senare som journalist och översättare. Han översatte 36 verk till portugisiska, bland andra Voltaire, Balzac, Woolf och Proust. Hans verkslista omfattar 19 lyriksamlingar, 7 barnböcker.

Mario Quintana var en enkel man, aldrig gift, bodde i hotellrum och hos vänner. Han blev trots att han var föreslagen flera gånger, aldrig invald i Brasiliens Litterära Akademi. Han verkar fortfarande vara en älskad poet, man hittar mängder av hemsidor och YouTube-videos om honom. Staden Porto Alegre öppnade 1990 ett kulturhus som man uppkallade efter poeten. Huset var ursprungligen hotell, ”Hotel Majestico” och Quintana bodde där 1968 – 80. Han dog 1994, 87 år gammal.

Dikterna här nedanför har jag översatt – jag har riktigt rådbråkat mina gamla kunskaper i portugisiska. Quintana är en rolig, underfundig poet. Han vägrade passa in sig i någon etablerad stil, krusade ingen, skrev som han ville. Hans första diktsamling ”Vindsnurregatan” (A rua dos Cataventos 1940) bestod av sonetter – den ville jag gärna hitta! Det finns en officiell hemsida, på portugisiska där man kan lyssna på Mario Quintana. Rulla ner till ”Antologia poética”

Det finns länkar till de hemsidor där jag har hittat orginalen.

Att älska:

Jag slöt ögonen för att inte se dig
och min mun för att inte tala …
Och från mina slutna ögon föll tårar som jag inte torkade bort,
och ur min stängda mun föddes viskningar
och stumma ord som jag tillägnade dig …

Kärlek är när folk bor i varandra.

Amar, tyvärr ingen uppgift om varifrån dikten är hämtad

*

Blå berättelse

En gång, när jag var femton år, hittade jag på en historia som började så här:

”Det första som de begravda gör, efter att ha blivit nergrävda, är att öppna ögonen igen.”

Men jag blev så skräckslagen av denna häpnadsväckande uppenbarelse, att jag inte kunde förmå mig att fortsätta och historien kvävdes i sin linda, det vill säga, i graven.

Conto Azul, Mario Quintana; Sapato Furado, 1994

I orginal heter dikten Conto Azul, dvs Blå berättelse. Jag översatte först blå till sorgsen, men jag är inte så säker på att det är rätt.

Den här och den andra sidan

Jag är mycket nyfiken på den Andra Sidan
(Hur blir det på den Andra Sidan, Gud?)
Men samtidigt har jag ingen brådska…
För i den här världen finns det vackra pantrar, moln, sköna kvinnor,
Träd som är förskräckligt ekologiskt gröna!
Och där – där allt börjar om igen –
Kanske det aldrig regnar,
så att folk kan få stanna inne
och längta ut  …

Este e o outro lado, Mario Quintana; Velório sem defunto, 1990

*

Biljett

Om du älskar mig
älska mig lågmält

Ropa inte ut det över hustaken
låt fåglarna vara i fred.

Låt mig vara i fred!

Slutligen,
Om du älskar mig,
måste du vara mycket långsam,

min älskade

för att livet är kort
och kärleken
ännu kortare

Bilhete, tyvärr anges inte från vilken diktsamling denna kommer.]

*

Ett poem?

Det finns inget mer trist i världen än en död docka …
Kanske därför att hennes lilla mamma dog i barnsäng!
Eller att hitta en brudklänning på ett pantlånekontor
Eller vara full av rim när man börjar skriva på prosa
Eller inte hitta några rim när man skriver vers
(Vem har också bett mig skriva klassisk vers?)
Välsignad vare Isodora Duncan som uppfann dansens  fria vers!
Jag vet bara inte,
faktiskt,
vad jag ville säga med allt detta…

[Um poema?, Mario Quintana; Velório sem defunto, 1990

*

En evig kärlek?

Dante hade fel: Paolo och Francesca
Fortsatte vara tillsammans i helvetet, i synd och allt
Tillsammans och lyckliga!
Men vem vet om inte detta var det gudomliga straffet
En kärlek som aldrig kunde ta slut …

Um amor eterno?, Mario Quintana; Velório sem defunto, 1990

*

Om den förälskade glömskan

Jag tänker – vilken final!
nu inte alls längre på dig …
Men tänk om jag aldrig slutar
komma ihåg att jag har glömt dig?

Do amoroso escesimento ur Espelho Mágico

PS: Som nog alla förstår, är ovanstående tolkningar utförda av en amatör. I glädjen över att ha hittat en så älskvärd poet och att upptäcka att jag faktiskt fortfarande förstår det vackra, mjuka portugisiska språket, kunde jag inte låta bli – jag fortsätter dock att fila på dem. Det tycks alltid finnas en bättre fras, ett bättre ord!

(Publicerades i Stänk och Flikar 20 februari 2012)