Kappan av Gogol

En av de mest gripande noveller som skrivits. Om den lille kopisten som ringaktas av alla, fattig och trådsliten.

Ett minne:

När jag var 14-15 bodde vi, hela familjen i Sao Paolo, Brasilien. Det var jobbigt. Jag kom från en obekymrad och glad tillvaro med all den frihet som barn har i Sverige till den strikta, katolska, brasilianska kulturen, där en flicka ansågs oanständig om hon var klädd i långbyxor och pojkar och flickor knappast kunde närma sig varandra utan mycket fniss och röda kinder (fånigt, tyckte jag). Dessutom var språket ett problem, det var svårt att hänga med i skolan. Jag blev ensam och ganska olycklig.

Det fanns några ljusglimtar dock. Matte och engelska gick bra, franskan sådär, mycket tack vare den snälle läraren. Men de lektioner alla såg fram emot, var lektionerna i portugisiska och litteraturhistoria. Den läraren måtte ha haft en ovanlig pedagogisk begåvning eftersom hans undervisning gick fram tvärs över alla språkgränser. Han tyckte om att läsa för oss och han kunde läsa. Jag kan fortfarande höra rösten, en djup baryton, så vacker portugisiska har jag aldrig hört senare.

Skolan, Colegio Rio branco

Det var en av dessa minnesvärda uppläsningar; Som vanligt gick vår lärare omkring när han läste, gestikulerade, varierade tonläge och intonation … Jag förstod inte så mycket, gissade med möda vartannat ord ungefär – men efter en stund kände jag igen den!  Han läste ur Kappan. Jag hade läst novellen många gånger, den fanns i biblioteket hemma, och att höra den läsas högt med sådan briljans var så starkt. Det var en enorm glädje att plötsligt förstå och kunna hänga med! Att känna igen sig, dela något med klasskamraterna. Magi.

Min bror, som hade samma lärare minns också just detta, högtidsstunderna med högläsning. – Och jag kommer inte ens ihåg vad läraren hette!

PS. Upptäckte att jag skrivit om samma skolminne en gång tidigare – för ett år sedan. Det är lättare att minnas 50 år tillbaka än ett år tillbaka!

(Publicerades i Stänk och Flikar 14 november 2011)