Till Monica

inför hennes 75-årsdag
vid avslutningen av läsningen av
Dantes Den gudomliga komedien.

Förliden afton, mörkret sänkt sig redan
i lunden där jag satt i djupa tankar
Från snåren hör jag tunga suckar medan

en lång gestalt längs stigen går och vankar
Han vänder sig – från ansiktet ett ljussken
som strålar klart och milt (mitt hjärta bankar)

Han talte till mig – var det väl en drömscen?
— Ma donna, jag har sökt er för att hylla
scolares som blåst liv i döda ben

och vandrat med mig, och poetisk mylla
har odlat upp i sann Danteisk anda
Terzin efter terzin har vi fått fylla

med egna tankar, infall mångahanda
har väckts och släckts och vridits till sin motsats
Men ni kom fram – en sådan kämparanda!

Jag följt er under färden, och min slutsats
är att den främsta bland er är den kvinna
som tappert under färden hållt en tätplats

Hon är en poesins beskyddarinna
rätt kort men uti visdom svår att slå
för eran flock var hon en god herdinna

Hon manat på när det har varit svårt att gå
tills ni med mig har vunnit paradiset
Nu hennes levnad uppnått den platå

där middagsklarhet skingrat morgondiset
och ungdoms dårskap byts mot moget snille
ja, hon är värdig det här vandringspriset

för att ni ville följa gammal kille
igenom mörkret upp mot bergets topp
jag säger ödmjukt gratie, gratie mille

Så talte han, och sen försvann hans kropp
och jag blev kvar — han lämnade en lilja
i månens bleka färg, den lyser opp!

Monica Lantz gick bort natten mot måndag 10/8. Saknad av många.
Födelsedagsversen ovanför skrev jag till hennes 75-årsdag. Vi träffades några dagar innan i hennes trädgård för att fira henne och att vi tagit oss igenom Helvetes-delen av Den Gudomliga Komedien i sällskap med Dante Aligieri.
Det är alltså Dante själv som går och suckar i hennes trädgård.

Monica hade mycket stor betydelse för kulturlivet i Vadstena. Hon startade Antikvariat Mikrokosmos där vi samlades många gånger i studiecirklar, för föredrag i olika litterära ämnen, författarmöten, eller bara för en pratstund och en kopp kaffe.