Vara gammal

”Jag känner mig gammal”, säger jag ibland, då jag kommer till korta i vardagen. När jag inte minns vad någon heter fast hjärnan snurrar och snurrar och letar. När jag tappar på golvet för att fingrarna slinter, spiller och skvätter, snubblar på en kvist på gräsmattan som jag alltså inte såg. De progressiva ser inte kvistar på marken. Jag glömmer kastrullen kokande på spisen och pizzan i ugnen. Har jag läst den här boken, sett den här filmen, redan skrivit om detta i fejjan? Och än värre — Har jag varit ute med hunden? Det är en himla tur att han har vett att säga till när det är dags.

— Nej, du är väl inte så gammal, säger vänner. Oftast, i alla fall ibland.
— Jo, säger jag, jag är 77, det är bara tre år till 80.
— Jamen, 80 är det nya 50, säger folk. Så dumt.
Man har rätt att vara gammal när man är det och jag har rätt att accepteras som gammal. Det är inte fel att vara gammal; vi blir det allihop. Det handlar om att tiden går helt enkelt. Det är bara stressande att gå runt och låtsas vara ”yngre”.

Det ÄR sant att vi lever längre och håller oss friskare nu än vad generationen före oss gjorde. Jag är ganska frisk, bara litet artros och, som sagt, allt sämre minne. Men jag måste börja planera för den dagen då det blir väldigt besvärligt att gå i trappor eller svårt att ta mig till affären. Flytta till lägenhet med hiss eller på marken, skaffa en spisvakt, fundera över äldreboende. Och skiljas från vovven … (nå det hoppas jag dröjer länge till).

Och som sagt, jag ÄR gammal. Punkt.