En mörk januarimorgon …

En sonett av Shakespeare, Sonett nr 5
Översättning av Martin Tegen, 2007:

”
Den korta tid som ömt och varsamt formar
Den underbara bild som alla ser
Skall övergå till höstens grymma stormar
Som varje skönhet strax tillspilloger
Ty Tiden vilar inte. Sommarn leds
till ruskig vinter som förstör den helt
Och saven stelnar, lövens död bereds,
Och skönhet översnöas, allt blir stelt.
Om inte sommarns destillat fanns kvar,
En vätska fången inom glasets väggar, 
så skulle Skönhet vara onåbar
Och inget fanns som skönhets minne eggar.

Ty destillaten trotsar vintersnön.
Fast blomman dött, essensen doftar skön
”

Eva Ströms översättning från 2010:
”
De timmar som med ömsint hand har byggt
Ditt ansikte som alla njuter av,
blir snart tyranner som med tidens flykt
förfular vad din unga skönhet gav.
För rastlöst leder tiden sommarn bort
mot vidrig vinter som förstör den snart,
och saven fryser frostigt löv blir torrt,
det vackra översnöas, allt blir bart.
Om inte sommarens arom bevarats
och fångats in som droppar i ett glas,
då skulle skönhetens essens ej sparats,
och aldrig minnet av dess ljuvhets grace.

Men blommor som har blivit destillat,
de lever kvar om ej i fullt ornat.
”

Och i orginal:
”Those hours, that with gentle work did frame
The lovely gaze where every eye doth dwell,
Will play the tyrants to the very same
And that unfair which fairly doth excel:
For never-resting time leads summer on
To hideous winter and confounds him there;
Sap cheque’d with frost and lusty leaves quite gone,
Beauty o’ersnow’d and bareness every where:
Then, were not summer’s distillation left,
A liquid prisoner pent in walls of glass,
Beauty’s effect with beauty were bereft,
Nor it nor no remembrance what it was:
But flowers distill’d though they with winter meet,
Leese but their show; their substance still lives sweet.”