Vinterorgel

Enligt traditionen läses Erik Axel Karlfeldts dikt Vinterorgel i Dagens Dikt den första november. Hans bästa dikt. Karlfeldt har skrivit några av de vackraste svenska dikterna* men också några rena pekoral**. Den här fångar senhöstens tunga himmel och mörker. Dikten publicerades första gången 1920, återkom sedan i Karlfeldts sista diktsamling, Hösthorn 1927.
I uppläsning av Max von Sydow för Sveriges Radio.

Ditt tempel är mörkt och lågt är dess hvalv,
Allhelgonadag!
Där slocknar sommarens hymn som ett skalv
av klämtande slag.
Sin mantel river den svarta sky,
och lundarnas bleknade trasor fly,
och natten mässar om allt som är dödt,
allt hö, allt kött.

Det dagas ånyo, det klarnar så vidt,
det blånar så hvasst.
Det växer en värld ur förgängelsens midt,
en hvit och fast.
I frostiga kvällar skönjs en arkad
med pipor av silver i glittrande rad;
nu reser vintern sitt orgelhus
ur mörker och grus.

Nu höves ej lövens lösa lek,
ej susande äng.
För svag är den saviga bågen, för vek
är blomstersträng.
Men furan på höjd och granen i dal
de ljuda alltjämt som en sträv principal:
Cecilia stämmer sitt instrument
till Guds advent.

Nu ligger det stora tempeltun
som en liljevret.
Drag an registren, drag dov bordun,
drag gäll trumpet.
Stäm upp för din konung, du stämmornas mö!
Han kommer på gången, den flingor beströ,
och stilla ekar ett svävande svall
från himmelens hall.

Tungt trampar Eol, alltid beredd,
sin flåsande bälg*

och håller väderkistan försedd
från helg till helg.
Där väntar nordan på nyårsny
att stöta i smattrande horn av bly
och östan att följa med herdesång
de vises gång.

Du höga orgverk, jag är en man
i din menighet
och samlar din mångfald, så godt jag kan,
till enighet.

Nu lär min ande din egen ton,
den fulla klangen, den djupa ron,
att jag må gå som på sabbatsfärd
i min vintervärld.

Från tidig skymning, då lamporna tändts
i östligt kor
och vintergatans hvalvsegel spänts
av flammande flor,
det susar ibland intill gryningens väkt,
som stjärnornas lugna andedräkt,
en enda ton, en glasigt klar
och underbar.

En fimbulnatt som i hedenhös
med bävan jag hör,
när svällaren öppnas och blästern går lös

ur flöjtverk och rör.
Det skallar basun som i håligt trä
av knäckta ekar som sjunka på knä,
och stämmor dansa i vild mixtur
som rykande ur.

Jag vill gå ut en violbrun kväll
bland isig björk
och höra den strykande violoncell
som sväller mörk;
och jag vill höra i fastlagskoral
det växande hvisslet av salcional,
den första vårliga eolin
i morgonens hvin —

till dess Maria går skär av sol
på skarens glans
och fäster kring skogens mörka kjol
en hasselfrans
och säger: »Syster, det töar från kvist.
Nu hvila, du hvita organist!
Av musikanter ett brokigt band
styr upp mot vårt land».

* ”Hon kommer utför ängarna” hans Mariadikt är en av de vackraste
**”Mina ögon äro eldar” kan man nog tycka är ganska så pekoralistisk