Harry och Moa

Läser om Moa och Harry Martinsson i Ebba Witt Brattsträms bok ”Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd”

Skildringen av deras liv tillsammans är gripande. De var så fattiga och eländiga, liksom de flesta arbetare och småbrukare på 20-30-talen. Harry drogs med en envis TBC, Moa var av och till också sjuk, hon förlorade flera av sina barn. De fick verkligen kämpa för att få ihop till brödfödan. Och de älskade varandra även om deras förhållande var komplicerat. Det är inte konstigt att det inte höll.

Läs den! Witt Brattström skriver med stort engagemang och temperament – det gör skildringen levande. Men hennes försvar av Moa skjuter kanske litet över målet. Hon polemiserar mot en patriarkal syn på Moas författarskap som jag trodde var torpederad sen länge. Men kanske det behövs fortfarande.

Jag läste Harry Ms böcker när jag var till sjöss, Vägen ut och Resor utan mål var med mig på nästan varje båt. De är älskade böcker. Han var en stor författare. Och det var Moa också. Hennes unika skildringar av arbetarkvinnors liv måste läsas.
Minns mormors ord: ”De sa att hon, Moa, svartmålade och bara överdrev eländet – men jag kan tala om att det var värre!” Mormor träffade Moa Martinsson nån gång i samband med ett arrangemang i socialdemokratiska kvinnoklubben där hon var med.

DNs recension av
”Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd” om Moa och Harry Martinson:
https://www.dn.se/kultur/ebba-witt-brattstrom-ger-eld-i-biografin-om-forfattarparet-martinson/