För sömnlösa nätter

Några ord på vägen från en gammal poet:
Erik Johan Stagnelius hade nog svårt att sova ibland och inte var det lättare på 1800-talet än nu.

Vän i förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes
När i ett avgrundsdjup minne och aning förgå
Tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss
Hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
När från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla
Om du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
Säg vem räddar dig då? — Vem är den vänliga ängel,
som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
Bygger på nytt din störtade värld , uppreser det fallna
Altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? —
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
Kysste serafen till lv, solarna väcktes till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: ”Bliven!” —
Och i vars levande kraft världarne röras ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är Dagens mor, Kaos är granne med Gud.

Johan Olof Stagnelius, efter 1818
ur Dikter i urval 1988

Från Karin Boye en sömnlös hälsning:

FRÅN EN STYGG FLICKA

Jag hoppas du inte alls har det bra.
Jag hoppas du ligger vaken som jag
och känner dig lustigt glad och rörd
och yr och ängslig och mycket störd.
Och rätt som det är, så får du brått
att lägga dig rätt för att sova gott.
Jag hoppas det dröjer en liten stund …
Jag hoppas du inte får en blund!

Ur Karin Boye, Härdarna s44