Jag tror att ‘hen’ är på väg in i språket …

(Publicerat i Stänk och Flikar 26 MARS 2012)

… även om stavningsprogrammet i min blogg markerar det som felstavat.

”det finns helt enkelt ingen som helst korrelation mellan pronomensystemet och jämställdheten i länderna i fråga.”

Ur en mycket bra artikel i Svenskan. Jag är dock litet förvånad över att han inte nämner två stora latinska språk som oftast inte anser det nödvändigt att ange kön på den omtalade: Spanska och portugisiska (kanske också italienska?). De har ord för han och hon men eftersom de böjer verbet i 1a, 2a och 3e person sätter man bara ut pronominet om det är viktigt att påpeka könet. Man kan läsa en lång text utan att veta om den omtalade är han eller hon. — Ingen skulle väl komma på tanken att dessa ”machismons” hemländer skulle vara särskilt jämställda. Och märk väl, alla substantiv är antingen maskulina eller feminina. Exempel i portugisiska o carro (mask) = bilen och a casa (fem) = huset. Så kan det också vara i ett språk.
Och i pluralis behöver vi inte skilja mellan ”hanar” och ”honor” i svenskan heller, om vi inte vill. De, dem, dom är behändiga könsneutrala ord. Fast där finns ett annat problem. Tycker somliga.

Jag tror att vi skaffar oss de ord vi behöver. ”Han eller hon” eller ännu värre ”vederbörande” är klumpigt – jag kommer att använda hen där det känns bekvämt att slippa välja. – Tänk så bra det lilla supergenerella ordet man är och så besvärligt ibland att engelskan inte har en riktigt bra motsvarighet.

”Man” är inte det enda ordet i svenskan där ett ursprungligt maskulint ord blivit generellt. Fler exempel är sjöman, ombudsman, spelman och lagman. Jag var sjöman när jag arbetade till sjöss; kvinnlig sjöman om det behövde påpekas. INTE sjökvinna. Jag kan bara komma på två ursprungligen feminina ord som blivit generella: sjuksköterska och kallskänka. Finns det fler?
Det tragiska är dock, att arbetsmarknaden inte har blivit ett dugg mer jämställd bara för att orden blivit könlösa.