Kvinnodagen borde kunna firas!

Kanske kommer det, någon gång i framtiden, en tid då kvinnodagen bara är en dag för fest; då vi inte längre behöver kämpa mot sexistiska orättvisor. Fortfarande är vi inte där, ens här hemma, och de flesta av jordens kvinnor är utsatta för ett hårt förtryck. Enligt O har utlyst en bloggstafett i anledning av dagen: ”Skriv om en en eller flera kvinnor som haft betydelse för dig!” Detta är mitt bidrag.

Som 16-17-åring läste jag Eve Curies biografi över hennes mamma, Marie. Jag minns hur gripen jag blev över att hon var så orättvist behandlad av manliga forskare och imponerad över att hon ändå var så tapper. Vilken passion för vetenskapen hon måste ha haft, för att trots alla motgångar kunna hålla fast vid sina idéer, sin väg. Och triumfen – två nobelpris! Mina bästa ämnen i skolan var matematik och fysik – jag älskade matte. Marie blev min hjältinna! (Hon fick senare sällskap av Sofia Kovalevskaja – matematikern.)

Jag arbetar idag inom ett stort, tekniktungt industriföretag – de kvinnor som jobbar i produktionen kan räknas på ena handens fingrar, kanske 2-3% och 2 av ca 12 i ledningsgruppen är kvinnor (gissa vilka, kvalitets- och personal-cheferna naturligtvis!) Varför är det fortfarande så? Ingenting har hänt på den här fronten sedan 70-talet, då varven i Göteborg skapade rubriker genom att ta in ett antal kvinnor till sin svetsarutbildning. Då var jag optimistisk. Föräldraförsäkringen och daghemmen borde ha gett kvinnor samma möjlighet som män att ta sig in på välbetalda skiftarbetsplatser eller göra karriär som tekniker. Så blev det alltså inte. Men visst – något litet har hänt, det förekommer nuförtiden (40 år, 2 generationer senare) att män diskuterar barnsjukdomar och dagisproblem på kafferasten. Det hörde man aldrig då.

Eftersom jag själv är tekniker och hela mitt arbetsliv befunnit mig på en manlig arbetsmarknad, har jag litet erfarenhet av de subtila mekanismer, som sakta men säkert underminerar ens självförtroende och stryper ens ambitioner. Så ”Några ord til min k. Dotter, i fall jag hade någon” blir, anno 2012:

—Försök inte storma de manliga bastionerna om du inte är beredd på att du alltid, alltid måste bevisa att du duger – du kommer aldrig att hitta någon gynnsam våg att surfa på.
—Dessutom måste du få det att se ut som om du inte gör just det – ingen gillar underdogbeteende – du måste komma ihåg att le, i alla lägen!
(OBS! Ironi)
—Bered dig på ett ganska ensamt liv med få kvinnliga arbetskamrater. Man blir inte kompis med karlarna på lika villkor – Inte så konstigt, kanske, men det är ett pris att betala.

Här är utdrag ur Anna-Marias Lenngrens bitande satir, 225 år gammal:

En Lärd i stubb (det är et rön)
Satirens udd ej undanslipper,
och witterheten hos wårt kön
bör höra blott til wåra nipper.
—

Lyd, Betti, lyd bestämmelsen,
sök ej at mannabragder hinna;
och kän din wärdighet, min wän,
i äran af at wara qwinna.

Se denna mor i huslig krets,
som wet sit sanna kall bewaka,
fullt med den ärelust tilfreds
at wara wärdig mor och maka.
—

Se ordning, mildhet, treflighet,
med blomster hennes fotspår hölja,
och heder, kärlek, tacksamhet
deß lefnad och deß minne följa.

Försigtigt äfwen undanwik
al brydsam forskning i gazetten:
wårt hushåll är wår republik,
wår politik är toiletten.

Blif wid din bågsöm, dina band,
stick af dit mönster emot rutan,
och tro, mit barn, at folk och land
med guds hjelp styras oß förutan

När sig en qwinna nitisk ter
at Staters styrselsätt ransaka,
gud wet, så tycks mig at jag ser
et skäggbrådd skugga hennes haka.
—

Nej, slika wärf ej stå oß an,
lät aldrig dem din håg förwilla;
du skal bli gift – då wil din man
med tacksamhet min lärdom gilla.

Det här blev nästan för bittert och pessimistiskt – men någon gång måste det sägas. Vi har lång väg kvar. 😉

PS. Jag måste lägga till den här solskenshistorien – I rättvisans namn:

I morse när min kvinnliga kollega och jag kom in på vårt kontor var det första vi såg två jättefina ljusstakar, tillverkade av glödgad plåt som hänger på väggen. Som present från våra manliga arbetskamrater på Internationella Kvinnodagen. Vi jobbar på en underhållsavdelning bland elektriker och mekaniker, bara karlar. Någon av dem har, flera timmar igår kväll, bankat och klippt och svetsat för att tillverka dem bara för att glädja oss. Jag blev rörd till tårar.

(Publicerat i Stänk och Flikar 8 mars 2012)