Jag packar mina böcker …

Det känns litet sorgligt faktiskt för jag vet inte riktigt när jag får tillfälle att packa upp dem igen. Som när någon man gillar reser bort …

… och så finns det ju böcker som jag inte klarar av att packa ner; man måste ha litet läsning kvar för sommaren:

Samtidigt är det ju trivsamt göra – så många bra och fina böcker jag har! Glädjen att, t.ex., hitta Frödings samlade skrifter i en minnesupplaga från 1911 – den lilla boken är 100 år! Jag hade glömt att jag hade den. Blir en aning bokberusad, om ni förstår vad jag menar.

Jag bläddrar i böckerna litet här och var, det är lätt att fastna och så står man där och läser. Den här dikten av Magnus William-Olsson dyker upp:

Ögonblicket
är för Pindaros ett litet rum i tiden, inte mycket större än
    en pärla trädd på en oändlig tråd. Pröva

detta rum, lek

att du är boxare Diagoras från Rhodos just i den stund
    chariternas upplysta blick fixerar hans nakna gestalt

Som vuxen ur din skugga står du på den utsträckta
    arenan. Huvudet böjt. Tyngden på höften. Händerna
    öppna. Säg

-Jag är Diagoras. Jag är. Jag är mitt föremål. Jag är för
    mig själv given

Åh underbart kursiva ögonblick när världen rusar mot
    en sådan!

Inte verklighet. Inte text. Inte en retorisk figur. Sådant är
    ögonblicket, men den blixtlika tiden

Pärlan utsatt för blixten tiden liknar ju Athena, eller hur,
när hon med ett skri störtar ur den välvda skallen. Klotet
    krossat. Klotet sprängt. Att vi inte tänkt på det! Som
rösten när den brister ut, som gången just innan man
    rusar iväg, och kroppen, förstås, just
då domaren gör klart att matchen har börjat. Den
    stunden.

...

Ur Ögonblicket är för Pindaros ett litet rum i tiden, Nya dikter och de gamla , W&W 2006.

Vill man läsa av och om Pindaros finns flera alternativ. Jag har Linnérs bok, om man är man grekofil är den mycket njutbar. Björkessons översättningar står fortfarande på önskelistan.