De dödas vittnesbörd

Blinda solrosor av Alberto Méndez: En mycket bra bok – i det splittrade och melankoliska tillstånd jag befinner mig har det varit svårt att hitta en bok som kan bryta sig in. Den här gör det.

Bokens tillkomst är en historia i sig: Alberto Mendés var förläggare och envis Francomotståndare under hela diktaturtiden. Han skrev bara denna enda bok. Den kom 2004, senare samma år dog han. Boken innehåller fyra löst sammanflätade berättelser om händelser vid och strax efter det spanska inbördeskrigets slut. Det tog många år innan boken kunde skrivas och ännu fler innan han till sist gjorde det.

Det handlar om ett krig utan vinnare. Om några vaktposter i Francoarmén vid en vägspärr ute på landsbygden:

De här slöa och oviliga soldaterna jag ser, är det de som vunnit kriget? Nej, de vill åka hem, där de inte kommer att anlända som segrande militärer utan som livets främlingar, som frånvarande i det egna, … De kommer att smälta ihop med dem som har besegrats … Till slut kommer de, precis som de besegrade, att frukta den verklige segraren, den som besegrade både fiendens armé och den egna. Bara ett fåtal döda kommer att ses som krigets hjältar.

Om dessa döda skriver Mendez. Han lyfter fram några av alla dem som vi inte känner namnet på. Tonfallet är knappt, konkret – helt utan sentimentalitet beskrivs lidande, svek, ondska men också mot alla odds, barmhärtighet.

Ett ungt par flyr upp i bergen; det hägrande målet är franska gränsen. Kvinnan dör när hon föder deras barn. Fadern, bara en tonårspojke, försöker hålla livet i sin son, ett par kor och sig själv genom en lång bister vinter. En kamp som man förstår kommer att sluta i tragedi. Efter många år hittas några anteckningsböcker bredvid deras kvarlevor… Ord som gör att man kan rekonstruera vad som hänt. En metafor för ordens otillräcklighet och för növändigheten att ändå formulera dem.

Jag förstår av det inledande citatet av Carlos Piera, att Spanien aldrig har gjort upp med detta fasansfulla krig och diktaturen som följde efter.

För att komma över något måste man ta sig an det, inte vända blad eller begrava det i glömska. Handlar det om en tragedi krävs också ett sorgearbete …

Sorgearbete är när vi införlivar och tar till oss existensen av ett tomrum.