Det var en gång …

Vi träffar Anna Sergejevna på strandpromenaden längs med havet, Svarta Havet,  …

I den korta varma skymningen flanerar hon med sin lilla hund. Hon svalkas av en svag bris från havet och ser ut över den enorma vattenvidden som glittrar i sprakande färger från solnedgången. För första gången sedan hon gifte sig är hon ensam på resa, det är spännande, litet farligt. Hon känner att männen på kafeterasserna följer henne med blicken. Det är mer njutningsfyllt än vad hon vill medge för sig själv. Hon är en anständig kvinna, kan inte tillåta sig att …  Hon samlar ihop sin kjol med handen, kallar in sin lilla vita spets och skyndar på stegen tillbaka till hotellet.

Så fantiserar jag – men vi byter perspektiv och lånar Anton Tjechovs ord:

Dimitrij Dimitritj Gurov, som redan ett par veckor hade varit på Jalta och hunnit bli hemvan, började också intressera sig för nya ansikten. Där han satt i paviljongen hos Vernets såg han en ung dam komma promenerande på Strandpromenaden, inte så lång, ljus och i en liten barett; efter henne sprang en vit spets.

En av den västerländska litteraturens pärlor, kanske den mest älskade och lästa av alla noveller, ”Damen med hunden”, publicerades första gången 1899. Tjechov hade då bott i sin villa i Jalta 2 år, tillsammans med sin mor. Han var 39 år gammal, några år yngre än Dimitrji i novellen och redan märkt av tuberkulos, han skulle komma att dö bara 5 år senare.

Dimitrij och Anna – någon vecka efter det första mötet är de i samma hotellrum, har älskat. Anna är utom sig av ruelse och skam – vad ska han tänka om henne? Han måste ju förakta henne nu. Dimitrij – så nöjd, han älskar hennes ungdom, skygghet, mjukhet men nu efteråt blir han en smula missnöjd med hennes ängsliga känsloutbrott; att han måste prata henne till ro och om och om igen försäkra att han älskar och högaktar henne. Här visar Tjechov sin storhet. Han har inte skrivit en alltigenom rosenfärgad kärlekshistoria, det finns redan från början komplikationer som skaver och han tog inte den maschistiska dubbelmoralen för given. – Annas vacklan mellan lust och skam, Dimitris mellan njutning och cynism, görs tydlig. Stilen är också ekonomiskt saklig, sparsamt med adjektiv. Romantiken finns där ändå, läsaren kan inte värja sig mot platsens och situationens ljuva skimmer.

Under ett par veckor och 10 sidor möts de, älskar, promenerar, går på kafé, gör utflykter, sedan skiljs de och åker båda hem till sina respektive familjer och vardagsliv. Så som det levdes i Rysslands övre medelklass vid förra sekelskiftet: ombonat, behagligt, med tjänstefolk, umgängesliv, teater, promenader. I överflöd, stillsamt, tråkigt, inrutat av borgerliga konventioner. Men historien tar inte slut där, förstår vi, det återstår tio sidor av novellen.

Till sin egen överraskning kan Dimitrij inte släppa Anna – han tänker ständigt på henne. Till sist reser han till den lilla stad där hon bor. Stryker utanför hennes hus – utom sig av längtan och åtrå. Han den tillbakalutade, charmerande kvinnokarlen, han som, aningen cyniskt brukat tycka att kvinnorna efter en tid blir tråkiga, att det är irriterande att det inte är lika lätt att avsluta en historia som att inleda den – han har tappat kontrollen. Och hon kan inte motstå honom när de till sist möts på nytt. Novellen slutar i vemod,  nästan i en känsla av tragik. – Det riktiga livet, där kärleken får plats, tycks omöjligt. Den är en hyllning till kärleken ”trots allt” – trots konvenansens hinder, trots praktiska svårigheter, trots alla motstridiga inte alltid så ädla känslor, trots …

Jag har letat efter en bild som kan fånga stämningen i den här mästarnovellen – det var konstigt nog svårt. Men här finns alla bilderna, så här var det nog, en rysk filmatisering från 1960. Ljuvlig!

(Publicerat i Stänk&Flikar 30 januari 2010)