M som i Martinsson och i Rushdie

Harry Martinsson – havets, arbetets och den svenska naturens diktare, han var mångsidig . Min största  favorit efter Homeros (faktiskt) Allt han skrev har en sån pregnans och tydlighet, närbilder för alla sinnen. Samtidigt är språket lyriskt. Jag tycker allra mest om hans sjömansböcker, Resor utan mål och Vägen ut. De kom ut 1932-33, M. var inte fyllda trettio, det var en ung författare som skrev om världen och livet som de tedde sig från olika båtdäck. Först ur Resor utan mål:

SS Fernmoor hade fyra dubbeleffektpannor, tolv fyrar. … Varje  eld skulle ha etthundratjugo skyfflar kol varje påfyrning. Det blev åttahundratjugo skyffeltempon per man för varje matning. …

Så upprepades de åttahundra armtempona om och om igen – en sorts evig kretsgång i en trampkvarn av järn. Dessemellan kom slaggningarna. När de förestod kände vi oss som tjurar i den sextio grader heta luften. När de förestod kallade vi med ilskna och värmeflämtande rop på lämparna.

Skrämda av vår besinningslösa och överhettade arbetsvrede kommo de genast ut ur de svala boxarna, kuschade och skrämda som kulier ehuru de voro från Wales. Slaggningarna i detta fartyg föreföllo mig alltid likna ett hatfullt nedslaktande av elden. Den utrakade slaggen plågade kroppen och ansiktet med en strålning som saknade allt förbarmande och slagghögen som under arbetet växte till en hövolms storlek var lik en spillning som slungats ur en sols inre.

Harry Martinsson, Resor utan mål:

Något svalare, sommarbad i en solig insjö, saxat ur Kap Farväl!:

Aggressiv som en fisk sliter man kläderna av sig, vadar ut med fotbladen kyssande i alkottegrums och gyttja, bärgar kaveldunets lampborste högst på dess fläckiga käpp. Sländorna flyga i eskadrar, kolliderande mot de kittliga skuldrorna. Benen rör om i gyttjans gryta, och när bröstet tar sjön simmar man. Vassen står högt: ett hällregn av pennor kring den simgungande kroppen. Man är svalt klädd i hela insjön och allkysser livet i gungande sim. ( … )
När man är eldare kliar ens hud av sot. Då älskar man bad.

Harry Martinsson, Kap Farväl

Jag ville allt ha med en dikt också, den här bär förmodligen på minnen från när han som liten luffade runt, på rymmen från hårda fosterföräldrar:

Övertalning

Inget skrämmande i berget, mitt barn
Inget skrämmande i skuggorna omkring oss.
Inget skrämmande i enarna som hasta efter oss.
Det är bara natten, inget skrämmande.
Lilla handen i min hand.
Det blir så när det blir natt, barn.

M som i Salman Rushdie – Midnattsbarnen naturligtvis, som jag läste när den kom ut – som jag minns det var den en bästsäljare – ”alla” läste den. Och den är bra, bättre än Satansverserna även om det också är en mycket bra roman. Midnattsbarnen handlar om Indiens frigörelse från det Brittiska styret och samtidigt om en släkt med Saalem Sinai i centrum. Han föddes exakt vid midnatt den natt då Indien blev fritt.

( … ) exakt i det ögonblick Indien vann sin självständighet tumlade jag ut i världen.
( … ) Några sekunder senare bröt min far en stortå, men denna olyckshändelse var ett lappri jämfört med vad som hade beskärts mig i detta ödesdigra ögonblick.

Salman Rushdie, Midnattsbarnen

Den myllrar, har många plan både i tid och rum och är en sann glädje att läsa. Han har mycket humor Rushdie. Man får hoppas att Akademien någon gång tar mod till sig och ger honom priset.

(Publicerad i Stänk och Flikar 10 oktober 2009)