Vad kunde väl passa bättre för att fira poesidagen och vårdagjämningen än kärlekslyrik. Gudinnan Inanna om den eviga kärleken:
För den vilde tjurens skull badades jag Jag badade för herden Dumuzis skull Med välluktande oljor parfymerade jag min kropp Min mun målade jag med välluktande ambra Mina ögon målade jag med kol Han rättade sina sköna händer efter mitt sköte Herden Dumuzi fyllde min famn med grädde och mjölk Han smekte håret vid mitt sköte Han bevattnade min livmoder Han lade sina händer på mitt heliga sköte Med grädde gjorde han min svarta båt mjuk Smekningar gav han mig i sängen Nu ska jag smeka min höge präst i sängen Jag ska smeka den trofaste herden Dumuzi Jag ska smeka hans lem landets herde Jag ska kungöra ett ljuvt öde åt honom.
Sture Linnér ”Europas ungtid”.
Denna den allra allra äldsta bevarade kärleksdikten skrevs på sumeriska med kilskrift på en lertavla för 4500 år sedan. Jag har ”stulit” den ur Sture Linnérs bok ”Europas ungtid”. Jag tycker att det är hisnande att få ta emot ord som skrevs av någon för så oerhört länge sedan. Och att ändå känna igen sig i kärlekens lekar. Det hade väl räckt med denna – men det finns ju några pärlor till som man gärna vill ha med en sån här dag: Mer kärlek! 2000 år senare skrev Sapfo, här tolkad av Hjalmar Gullberg:
Så kan ingen likna en gud i lycka som den avundsvärde du låter sitta hos dig för att njuta din stämmas alltid älskliga tonfall
och ditt skratt som klingar så ljuvt — och får mitt hjärta dock att klappa så tungt i bröstet; blott jag flyktigt möter dig får jag intet ord över läppen,
själva tungan ligger i band, och plötsligt ilar genom köttet den fina lågan, jag förlorar synen, i örats gångar börjar det ringa.
Hela kroppen dryper av svett, jag skälver in i märg och ben och min hy får gräsets bleka färg på marken, det känns som jag doge, Agallis.
Jag låg och sov, dock vakade mitt hjärta. Hör, då klappar min vän på dörren:
»Öppna för mig, du min syster, min älskade, min duva, min fromma; ty mitt huvud är fullt av dagg, mina lockar av nattens droppar.»
»Jag har lagt av mina kläder; skulle jag nu åter taga dem på mig? Jag har tvagit mina fötter; skulle jag nu orena dem?»
Min vän räckte in sin hand genom luckan; då rördes mitt hjärta över honom. Jag stod upp för att öppna för min vän, och mina händer dröpo av myrra, mina fingrar av flytande myrra, som fuktade rigelns handtag.
Så öppnade jag för min vän, men min vän var borta och försvunnen. Min själ blev utom sig vid tanken på hans ord. Jag sökte honom, men fann honom icke; jag ropade på honom, men han svarade mig icke.
Ur Höga Visan, Bibeln
Kan vara från Sapfos tid, kan vara äldre. Till sist:
Som stjärnan faller i vid båge genom rymden så föll min blick genom din färdades i ljusår utan hinder och tonade bort som dyningen mot stranden
Lustigkulles Stänk & Flikar 
Kommentarer