comments 3

För alla Karin Boyes vänner!

Litteraturbanken är så fantastisk.

Karin

(Klickbar bild)

Annonser
comment 0

D-kvinnor i alfabetsutmaningen

Lindas utmaning fortsätter:

1. Vem är en favoritförfattare med för- eller efternamn på D?
Emily Dickinsson. Att hon är en favorit har nog de som brukar läsa den här bloggen räknat ut. Hennes poesi kan man alltid ta till och bli stimulerad av. Humor, skönhet, hon är tillräckligt gåtfull för att man aldrig ska bli färdig med henne.

2. Berätta om en kvinna med för- eller efternamn på D som är en stor favorit och som du tycker fler borde upptäcka!
Marguerite Duras – korta romaner, mycket sensibla och insiktsfulla om livet i det koloniala Indokina.

3. Berätta om en kvinna med för- eller efternamn på D som du beundrar. Det kan vara en känd eller okänd kvinna, död eller levande inom vilket område som helst. Motivera gärna ditt svar.
Tove Ditlevsen – en av de starka som kämpade sig fram från fattig arbetarklass till en position som respekterad intellektuell under mitten av 1900-talet. Skrev mycket gripande böcker om fattiga kvinnor i  Köpenhamn.

4. Vilken kulturell kvinna med för- eller efternamn på D har du ännu inte utforskat?
Drottning Kristina – en mycket intelligent och egensinnig kvinna. ”Jag föddes fri, levde fri och ska dö frigjord” står det på en plakett i ett rum i hennes palats i Rom. (Jag har fuskat och hoppas att en titel på D också kan gälla)

 

 

comments 2

Litteratur på avvägar

Nu vill jag inte ramla över Lagercrantz eller Knausgård i medierna någon mer gång. Basta!

(Möjligen är de bra stilister, möjligen är deras böcker läsvärda. Men jag blir skeptisk när de presenteras som om det vore dokusåpor. Nej jag blir avskräckt. När jag såg Kerstin Ekman tillsammans med Lagercrantz i Babel senast tänkte jag på hennes ”Grand final i skojarbranchen”. )

comments 3

Kvinnliga C

Lindas afabetsutmaning på C:

1. Vem är en favoritförfattare med för- eller efternamn på C?

Inger Christensen var upptagen redan så alltså … jag måste tänka. Nyttigt det här, jag inser att min bokhylla är full av manliga författare ock ganska få kvinnliga. Plötsligt kommer jag ihåg Colette – hon var en favorit för länge sedan i tonåren. Jag minns att jag blev förförd av Kattan och Mitsou. Jag hittar  Varieté, Mitsou, Chéri för 125 kr i bokbörsen.

colette

2. Berätta om en kvinna med för- eller efternamn på C som är en stor favorit och som du tycker fler borde upptäcka! 

Maryse Condé, nobelpristippad grand old lady från Guadeloupe i Västindien. (Bilden högst upp)

3. Berätta om en kvinna med för- eller efternamn på C som du vill lyfta fram. — Clara Schuman, kompositör och sin tids främsta pianist, samtida med och i nivå med eller bättre än Liszt och Chopin. Här är hennes pianokonsert i A moll. Njut!

.
4. Lyft fram ett kulturellt verk på C (eller som i alla fall innehåller ett ord på C). — Carmen, den vilda och okuvliga, naturligtvis. En av de bästa operorna.

comment 0

Ett konstruktivt sätt att utnyttja en mediehype

Snurren kring David Lagercrantz Millenniumbok avskräcker verkligen från att läsa boken i fråga. Men Greider håller huvudet kallt i sin krönika. Ingen nämner längre att Stig Larsson var socialist, skriver han.

Men hur kan man ens förstå Lisbet Salander utan att se henne som en gestalt också urstigen ur sjuttio- och åttiotalens svartaste, anarkosocialistiska rörelser? Jag tycker jag mött henne i socialistiska demonstrationer i trettio års tid.

Exporterar Sverige i hemlighet alltså socialism i form av Stieg Larsson? Nej. Det är förstås en skämtsam överdrift. Men den är vansinnigt rolig att skriva ut.

Läs hela krönikan av Göran Greider!  Klipp ur Expressen 27/8 2015

_MG_6784-1_opt_0

comment 1

Sonettister

I veckan har kulturföreningen Kosmos (här i Vadstena) möte om kvinnliga sonettpoeter. Jag vet att Monica Lantz kommer att ta upp Selma Lagerlöfs teatersonetter, Inger Christensens fjärilssonetter, Lotta Olsson och Louise Labé, en fransk 1500-talspoet. Men inte dessa två:
Den alltid så melankoliska Charlotte Smith. Hon hade anledning att vara sorgsen, läs här: Kvinnliga romantiker.

Poor melancholy bird—that all night long
Tell’st to the Moon, thy tale of tender woe;
From what sad cause can such sweet sorrow flow,
And whence this mournful melody of song?

Thy poet’s musing fancy would translate
What mean the sounds that swell thy little breast,
When still at dewy eve thou leav’st thy nest,
Thus to the listening night to sing thy fate!

Pale Sorrow’s victims wert thou once among,
Tho’ now releas’d in woodlands wild to rove?
Say—hast thou felt from friends some cruel wrong,
Or diedst thou—martyr of disastrous love?
Ah! songstress sad! that such my lot might be,
To sigh and sing at liberty—like thee!

och Elisabeth Barrett Browning, som jag just har börjat läsa, en till sonett ur samlingen the Portuguese, nr 14:

If thou must love me, let it be for nought
Except for love’s sake only. Do not say
I love her for her smile … her look … her way
Of speaking gently, … for a trick of thought
That falls in well with mine, and certes brought
A sense of pleasant ease on such a day’—
For these things in themselves, Belovèd, may
Be changed, or change for thee,—and love, so wrought,
May be unwrought so. Neither love me for
Thine own dear pity’s wiping my cheeks dry,—
A creature might forget to weep, who bore
Thy comfort long, and lose thy love thereby!
But love me for love’s sake, that evermore
Thou may’st love on, through love’s eternity.

Ulla-Britta-Lagerroth-och-Lisbeth-Stenberg-Selma-Lagerlöfs-teatersonetterLagerlöfs sonetter finns utgivna av Ellerströms:
Selma Lagerlöfs Teatersonetter, Lagerroth & Stenberg, 2014.
Ingen recensent tycker att sonetterna är särskilt bra poesi – de har karaktär av diktövningar och dagsverser. Men de är naturligtvis intressanta om man tycker om Lagerlöf eller teaterhistoria.

comment 0

Dante, människovännen bjuder på fest!

Convivio, eller Festmåltid heter ett av Dantes prosaverk. Han skrev det under 1300-talets första decennium alldeles innan han började sitt stora poem Den gudomliga komedien. Det borde alltså vara en ingång om man vill förstå vad Dante egentligen skriver om i Komedien. Verket är till sin form en kommentar till tre dikter, canzoner, med en inledning, som förklarar varför och hur han har skrivit det. Totalt är det indelat i fyra böcker. Det är en slags encyklopedi med diskussioner av filosofi, teologi och naturvetenskap. Vi får hans världsbild. Ursprungligen var det tänkt att omfatta  hela 14 böcker. Av någon anledning fullföljde han inte sin plan utan började arbeta på Komedien i stället.

Han börjar första boken med en referens till ”Filosofen”, dvs. Aristoteles, som menade att för alla människor är det naturligt att vilja veta. Med Dantes egna ord:

Eftersom kunskap utgör vår själs yttersta fulländning och medför vår slutliga lycka, är det därför naturligt att vi alla är fyllda av längtan efter den. Många förvägras emellertid denna fulländning av olika orsaker såsom ….

Mycket systematiskt redogör han sedan för vilka omständigheter som kan blockera människan från den lycka kunskap medför. Omsorg om familj och andra plikter i vardagen, att det inte finns skolor – eller rentav att hennes själ bemäktigats av ondska, som förleder henne att hänge sig åt tarvliga nöjen och till att ringakta kunskapen.

…det är få som kan utnyttja den kunskap som alla längtar efter och att det nästan är otaliga som är utestängda från den och ständigt lever i hunger efter denna kost. Å, lyckliga är de få som sitter vid det bord där man äter änglarnas bröd och olyckliga de som delar fårens kost!

Dante menar att han själv besitter tillräcklig kunskap för att kunna samla ihop de värdefulla smulor som ramlar ner från änglarnas bord. Av dem vill han tillreda en festmåltid, ”convivio”, till alla kunskapstörstande. – Dante var en sann humanist; han hade en ljus människosyn. Man blir glad av hans optimism, trots att texten är benig och flikig, ofta mycket snårig att reda ut.

Längre fram i första boken redogör han för varför han beslutat sig för att skriva på folkspråket, dvs på den toscanska dialekt som han talade, istället för på latin vilket hade varit naturligt för en text med denna stilhöjd. Eller som han uttrycker det, varför han serverar ”kornbröd i stället för vetebröd till så förnäma gäster”. Han anger tre skäl:

Det första är att jag vill undvika en olämplig relation mellan text och kommentar. /canzonerna som kommenteras är på folkspråk/  Det andra är att jag är angelägen om största möjliga frikostighet och det tredje är den naturliga kärleken till det egna språket.

Han avhandlar vart och ett av dessa skäl inklusive underordnade orsaker i flera led och efter många utvikningar sammanfattar han att det är bättre att skriva för många än för få, långt fler kan läsa på folkspråk än på latin samt att det är naturligt att vilja vårda och förädla det man älskar, det egna modersmålet. Han skriver mycket vackert om sitt språk, man frestas att citera ett långt stycke:

Jag säger att naturlig kärlek framförallt får den älskande att göra tre ting: för det första att förhärliga det älskade föremålet, för det andra att svartsjukt vårda det och för det tredje att försvara det,
/ … /

Dessa tre ting fick mig att välja vårt folkspråk, som jag har älskat och älskar av naturliga och personliga skäl. I första hand strävade jag efter att förhärliga det och hur jag gör det framgår av följande resonemang. Det är sant att ting kan förhärligas på grund av många slags storhet, men ingenting gör dem så stora som storheten hos deras egen godhet. Därför kan ingen godhet vara större för människan än att handla redbart, vilket är hennes egen godhet. Genom den förvärvas och bevaras storheten i fråga som sann värdighet, sann ära, sann förmåga, sanna rikedomar, sanna vänner och sant och ärofullt rykte. Det är denna storhet som jag ger till min vän folkspråket, ty vad det ägde i fördold förmåga låter jag nu framträda öppet genom vad det självt gör, nämligen när det förklarar canzonernas verkliga innebörd. / … /
Genom denna kommentar ska förträffligheten hos det italienska folkspråket, lingua di sì, framträda. Man finner nämligen att det uttrycker de högsta och nyaste tankar, nästan lika adekvat, fullständigt och behagligt som latinet. Detta manifesterar sig inte i vers på grund av dess tillfälliga utsmyckningar, det vill säga rim, rytm och meter, på samma sätt som en kvinnas skönhet inte framträder helt, om hennes smycken och dräkt väcker större beundran än hon själv. Om man vill bedöma en kvinna rättvist, ska han därför betrakta henne när hon visar sin naturliga skönhet, utan all tillfällig utsmyckning. Så ska det bli med denna kommentar, där man ska se stavelsernas jämna flöde, de speciella konstruktionerna och de angenäma diskussioner som den uppmärksamme läsaren kommer att finna fulla av den ljuvaste och angenämaste skönhet.

Här föds ett nytt språk! Dante anade nog inte vidden av sin uppfinning: Det italienska litterära språket grundat på den toscanska dialekten. Han fortsatte utveckla det i ”La Commedia” som var hans nästa verk och Petrarca kom att bygga vidare på den nyfödda ”italienskan” i sina ”Rime sparse”, ”Min hemlighet” och andra verk.

Dante Alighieri, Convivio (Festmåltiden), översättning Paul Enoksson, Atlantis, 2013
Bilder: den övre en mosaik från Basilica de San Marco från egen kamera, nedanför en 1500-talsutgåva, från nätet.

FOTO DANTE

FOTO DANTE

comment 1

Jag tittade litet på …

Att det skulle ta så lång tid att hitta henne: Elisabeth Barrett Browning, brittisk 1800-talspoet. – Wow!

How Do I Love Thee? (Sonnet 43)

How do I love thee? Let me count the ways.
I love thee to the depth and breadth and height
My soul can reach, when feeling out of sight
For the ends of being and ideal grace.
I love thee to the level of every day’s
Most quiet need, by sun and candle-light.
I love thee freely, as men strive for right.
I love thee purely, as they turn from praise.
I love thee with the passion put to use
In my old griefs, and with my childhood’s faith.
I love thee with a love I seemed to lose
With my lost saints. I love thee with the breath,
Smiles, tears, of all my life; and, if God choose,
I shall but love thee better after death.

Elizabeth Barrett Browning1806 – 1861