comment 0

I exil – om längtan

När Florens omslöts av sin gamla stadsmur
varifrån ännu dagens timmar ljuder,
rådde där fred, och man var kysk och måttfull

Då fanns det inga diadem och halsband,
ej utpyntade kjolar, inget bälte
som var förmer än den person som bar det.

Än blev ej fäder rädda när en dotter
föddes till världen, ty med giftasålder
och hemgift iakttog man alltjämt måtta.

Huset var inte större än av nöden
hur yppigt man kan inreda gemaken
hade Sardanapal ännu inte visat.

/ … /

Bellincion Berti såg jag gå med enkelt
bälte av läder, och av horn dess spänne,
och hustrun kommer osminkad från spegeln;

och jag såg Vecchio och Nerli nöjas
med simpla läderjackor utan prydnad
och hustrurna tillfreds vid lin och slända.

Lyckliga kvinnor, ni som ägde visshet
att få er grav i egen stad, och aldrig
för franska resor övergavs i sängen!

En såg man vaka tålmodigt vid vaggan
och trösta ömt den lille med det barnspråk
varav föräldrar har så mycket nöje;

och en berättade för tjänstefolket,
sittande vid sin spinnrock, gamla sagor
om Fiesole och Rom och om trojaner.

/ … /

Till detta fridfulla och sköna stadsliv,
till så lojal och rättrådig befolkning
och till så ljuvligt hem lät mig Maria,

åkallad under höga rop, få komma,
och där i ert antika bapisterium,
kristnades jag med namnet Cacciaguida.

Utdrag ur Paradiset sång XV i Den gudomliga komedien av Dante Alighieri. Den Cacciaguida som berättar om det idylliska livet i Florens ”förr i tiden”, var en högt respekterad förfader till Dante från 1100-talet.

Dante föddes i Florens omkring 1265. Han blev involverad i Florens våldsamma och komplicerade politiska liv. Som Guelph, anhängare av kejsarpartiet, drog han det korta strået och dömdes till ett liv i exil när han var 37 år.  Han levde under exiltiden i beskydd av olika furstar och mecenater en rad städer: Rom, Verona, Lucca, Sarzana. Han kunde aldrig återvända till sin älskade hemstad utan dog i Ravenna 1321. Då hade han precis avslutat sin Komedi med sista delen, ”Paradiset”. Komediens första delar ”Helvetet” och ”Skärdelden” skrev han från 1315 och framåt.

Som läsare av Komedin förstår man att han var en mycket lärd man, bevandrad i alla områden av dåtidens vetande. Litteratur, naturligtvis, både den klassiska och samtida, vetenskap, filosofi och historia… Jag tycker att passagerna där han avslöjar sina kunskaper i astronomi, om hur världen och himlakropparna är uppbyggda, är mycket fascinerande.
Till yrket var han apotekare och medlem i apotekarskrået i Florens. Troligen utövade han inte yrket, men medlemskap i ett skrå var en förutsättning för att få delta i det offentliga livet i hemstaden.

Vi är en grupp här i Vadstena som träffas på Antikvariat Mikrokosmos en gång i månaden och högläser Den gudomliga Komedin. Ett bra sätt – Helvetesdelen är spännande och ganska lättläst men sen blir det tyngre och bitvis ganska tråkigt; då har man hjälp av varandra för att komma vidare. Så smäningom ska jag väl skriva något sammanfattande om den här magnifika och brokiga berättelsen från 1200-talets Norditalien.
Ett par citat till ur Paradiset. Sång XVII:

Allt det du i ditt liv har hållit kärast
måste du överge; det blir den första
pilen din landsflykt skjuter från sin båge
Du kommer att få erfara hur andras
bröd smakar bittert och de steg blir tunga
som leder upp och ned för andras trappor.

Sång XXV:

Om någonsin det heliga poemet
vid vilket jord och himmel har lagt handen
så att i många år det gjort mig mager,
besegrar hatet som tog från mig fållan
vari som lamm jag sov, och där jag kämpat
emot de vargar som blott vill dess ofärd,
då skall som diktare jag återvända

Kommentarer: Sardanapal var en assyrisk furste som var ganska måttlös och de ”franska ”resorna syftar på de affärsresor som Florens köpmän gjorde till Paris och Flandern allt oftare när det merkantila livet i staden utvecklades under 1200-talet.

Bilder från Siena. Allegori över det Goda Styret av Ambrogio di Lorenzo 1338-40

Ambrogio di Lorenzo Det goda styret Siena

comment 0

Världsbokdagen!

Ett fyrfaldigt leve för alla författare, alla bibliotek och andra bokvårdare och boksamlare!

”Att låta själen vandra bland alla tider och platser, låta den stanna till än här, än där, samtala med alla de berömda männen och på så vis glömma alla de illvilliga som finns omkring oss, kanske rent av glömma oss själva för ett ögonblick … att ägna sig åt att läsa och skriva, använda det ena som en avkoppling från det andra, läsa det som de gamle skrev och skriva det som våra efterkommande ska läsa… att visa vår tacksamhet till de gamle genom att sprida kännedom om deras namn, om de är okända, att väcka nytt liv i dem, om de har fallit i glömska, dra fram dem ur tidens bråte, föra deras namn vidare så att våra barnbarnsbarn kan vörda dem, bevara dem i våra hjärtan, känna deras sötma på våra läppar – kort sagt, att på alla sätt älska dem, minnas dem, vörda dem och ge dem, i den ringa mån det är oss möligt, det erkännande som de är värda.”

Francesco Petrarca, författare till citatet, var en hängiven bokälskare och filolog. Han samlade och kopierade, eller lät kopiera, allt han kom över av gamla handskrifter.
Utan alla dessa män och kvinnor under antiken och medeltiden, som kopierat, analyserat, tolkat och kommenterat vad de gamle skrivit, hade vårt gemensamma arv försvunnit in i glömskan. Det har suttit skrivare  och arbetat enträget, i fjärran östern och mellanöstern, i forna Persien, Assyrien och den övriga arabiska civilisationen. Flitiga munkar och nunnor i medeltidens alla kloster och många många andra har också deltagit i detta gigantiska verk.
.
Källa: Anders Bergman, Petrarca och litteraturen, Italienska Kulturinstitutet, 2012,  s 164 ur ”De vita solitaria”
Bilden är från en handskriven kopia av Petrarcas ”Vita Solitaria” (Det ensamma livet) från tidigt 1400-tal. Källa: Bodleian Libraries 

comment 0

Hänryckning

Någon gång i mitten av 1300-talet skrev Francesco Petrarca; gammal, trött och modlös.

Det är som om jag hörde min kvinnas röst
beständigt kalla mig; och dag för dag
har så mitt inre och mitt yttre jag
förändrats, modet slocknat i mitt bröst

på bara ett par år, att det är knappt
jag nu känner igen mig själv; för gott
bröt jag med gamla vanor. Ack om blott
jag visste stunden — den kan komma snabbt!

O dag av lycka då jag naken träder
ur jordisk cell och lämnar, strödda ut
i trasor, dödliga och tunga kläder

och ser de täta skuggorna försvinna,
mot klarblå rymder lyfter och till slut
min Herre möter och min härskarinna.

Rime sparse  349

1932 ekar Hjalmar Gullberg i dikten Hänryckning. Han är ännu en ung man, ännu inte märkt av den svåra sjukdom som långt senare skulle ta hans liv. Men tycks ha samma längtan som Petrarca.

Då skall ej vår jordiska lekamen
längre hindra och besvära oss.
Tyst i hallen står vid spegelramen
Rockvaktmästarn som gör herrn och damen
från de tunga ytterplaggen loss.

Medan i fem fack han lägger undan
ögon, öron, tunga, näsa, hud,
står vår själ i andakt och begrundan.
Stjärnor brinner i den blå rotundan,
där vi äntligen skall möta Gud.

Jag har precis hittat 50 dikter av Hjalmar Gullberg på närliggande antikvariat. Den sammanställdes ur hans tre sista diktsamlingar och kom ut hans dödsår, 1961. Han förmådde inte samla dikterna själv, men har godkänt urvalet.

Gullberg är värd att ta upp igen, det ska bli godnattlektyr ett tag framöver. En lätttillgänglig poet.

comment 0

Bildning

Liv Strömquist och Horace Engdal hittade två av mina absoluta poetfavoriter på sin bildningsresa i SVT2: Anna Achmatova och Fernando Pessoa. Dessutom en helt ny bekantskap, Giacomo Leopardi som jag kommer att försöka lära känna. Ändå en ganska god behållning av en TV-serie. Nersidan har varit att programmen var så inriktade på Liv och Horace och deras småputtriga prat. De är i och för sig trevliga personer men jag hade önskat större fokus på konsten och litteralturen. Om programmen hade varit längre hade man hunnit med att visa mer konst och läsa fler texter.
— Men tack för Pessoa och Achmatova!

Här nedanför utdrag ur en dikt av Pessoa – Poema do menino Jesus (Dikt om barnet Jesus ).  Litet synd att jag inte har någon översättning men lyssna på Maria Bethania! Hon är en fantastisk brasiliansk sångerska, läser så uttrycksfullt och hennes portugisiska är så vacker att något av den underbara långa dikten nog går fram ändå.
Den handlar om att Jesus rymmer från himlen ner till jorden igen i skepnad av ett barn. Han passar inte i himlen, han är för mycket vår för att kunna föreställa den andra personen i treenigheten och vill inte hänga på det där korset i all evighet. I himlen måste man alltid vara allvarlig men egentligen är Jesus en rackarunge till pojk som vill busa, leka och skratta. Ett barn så mänskligt att han blir gudomlig.

….
Ele mora comigo na minha casa a meio do outeiro.
Ele é a Eterna Criança, o deus que faltava.
Ele é o humano que é natural,
Ele é o divino que sorri e que brinca.
E por isso é que eu sei com toda a certeza
Que ele é o Menino Jesus verdadeiro.
….

”Han bor hos mig mitt i backen
Han är det eviga barnet, den gud vi saknade
Han är den naturliga människan
Han är guden som skrattar och leker
Det är därför jag säkert vet
att han är den riktige Jesus”

 


Depois ele adormece e eu deito-o.
Levo-o ao colo para dentro de casa
E deito-o, despindo-o lentamente
E como seguindo um ritual muito limpo
E todo materno até ele estar nu.
Ele dorme dentro da minha alma
E às vezes acorda de noite
E brinca com os meus sonhos.

”Sedan somnar han och jag lägger honom
Bär honom i min famn in i huset
Lägger honom, klär av honom långsamt
i en heltigenom moderlig ritual,
mycket ren tills han är naken.
Han sover inuti min själ
och leker med mina drömmar”

Orginaldikten finns här.

comment 0

Herr Gustafsson är död

Om de bebodda världarnas rikedom

I några världar har man bekräftat
Riemanns förmodan om primtalen

I några världar avtvingar man
uråldriga svampar utdragna bekännelser

I någon värld är det djupa mörkret
genomlyst av underbara talande stenar

I rätt många världar varar sommaren
ett århundrade, och de som har oturen

att födas i vinterns sekler
tillbringar livet sovande

upphängda i på insidan pälsklädda
ljusgrå kokonger

I några världar har även denna dikt
redan skrivits och förkastats.

ur ”Elden och döttrarna, valda och nya dikter” av Lars Gustafsson
Atlantis, 2012

http://www.svt.se/kultur/forfattaren-lars-gustafsson-dod

comments 2

Vill skriva …

Har precis laddat hem den här: Bodil Malmsten, Så gör jag. Konsten att skriva, Modernista 2012.
Då och då öppnar jag min gamla blogg och alltid känner jag då ett sug. Det är ju så kul att skriva; ändå blir det sällan av. Men kanske går det att få ny inspiration av Malmsten.

Jag håller på att förbereda ett föredrag om katter i litteraturen. Det är roligt och kommer i alla fall att generera något blogginlägg.

comments 2

Liturgi för den offentliga sektorn, den enskilda människan och sophämtningen; trosbekännelse

Jag tror på den ensamma människan

Gunnar Ekelöf

Jorderiks gull
Stoft är och mull,
Himlen allen är av salighet full

psalm 365 gamla psalmboken
+++

Jag tror på en helig allmännelig offentlig sektor
De levandes uppståndelse och ett jävla liv
Jag tror på det jävla livet och den stora uppståndelsen
Allting är heligt för mig

Jag tror på folktandvården televerket posten statistiska
centralbyrån riksskatteverket arbetarskyddsstyrelsen
bostadsförmedlingen statens järnvägar sveriges television
Jag tror på sverige öppna landskap offentliga toaletter Silja Line

Jag tror på att kvinnor kan
och män
och barn
och idioter

Jag tror på de sextiofem småkommunerna i Jämtlands
län och Härjedalen på femtitalet fattigvården
menlösa barnavårdsmän och förmyndare
varje socken tog hand om sina sopor
Nu körs soporna i truckar till Östersund och bränns på
krematorium tror jag
Jag tror på de små sophögarnaJag tror på de stora frågorna och de kolossala problemen
Jag tror på den lilla tingsrätten och den stora stötestenen

Jag misstror den enda vägen
Jag tror på de många stigarna
Stig Claesson Stig Larsson Stig Dagerman
och min egen enskilda stig

En olika kommer sällan ensam

Jag tror på den smala vägen
Jag tror på det starka i de svaga och tvärtom
Jag tror på den stora sorgen omsorgen sorgen om
Jag tror på ålderdomshemmet i Siknäs’
plastjulgran med julgransmatta i jute applikationer i röd och
grön filt kokkaffe Sankt Paulia
I TV-rummet gummorna från byn igenkännbara
för alla utom sig själva pratande med sina mammor
när mammorna var små

Jag tror på de synliga –
n’Gunnar var bondeförbundare
n’Folke i Mikaelsgårn kommunist
Jag tror på kommunalgubbar som luktar lagård snus i
hundskinnsmössa väst och öst på mopeder som man måste
springa igång i nerförslut

Jag tror på den lilla kommunen brunkulla lyskaffe
trandans diskussionsklubb och älg

Jag tror på Stockholms stads Park och Fritidsförvaltning
kondomernas och kanylernas bortplockande ur sandlådorna av
heltidsanställd personal i brandgula overaller med St Eriks vapen
närmast hjärtat

Jag tror på plaskdammen i Tessinparken och parkleken i
Vasaparken Observatorielunden Vanadis
Jag tror på barnomsorgen barnens omsorgsfulla sorg
Jag tror på den ofantliga omsorgen och
den omsorgsfulla företagsamheten

Jag tror på den ensamma människan

Jag tror inte på ett liv efter detta
Jag tror på detta livet
Jag tror på ett liv medan detta
och det livet är inte bara mitt liv
det är allas vårt liv
Jag har inget liv att förlora
utom allihop
Los Angeles Sjöbo Somalia

Jag tror på ett liv under detta –
Det Undre Livet
vars och ens heligt okränkbara med
egen penis åt alla jämnstor och helkaklat duschrum
varsitt sköte med kokmöjlighet
egna bröst

Jag tror på Cissi Elvin
Jag tror på att reklam för varor som avbryter långfilmer i TV 3
s ä n k e r försäljningen av varan med 96 %
Jag tror att hudkrämsdrottningen Vicky La Motta är död

Jag vet att det enda sättet att få evig ungdom är att dö ung
Jag tror på döden

Jag tror på åskvädret men inte fyrverkeriet
Maskinen men inte maskineriet
Jag tror på det som står skrivet i blod
Jag tror på Bret Easton Ellis och poeten Anders Ö Olsson
Riddarhyttan, född -71 förre biskopen Ingmar Ström
Margareta Strömstedt Werner Aspenström
Pia Brandelius

Jag tror på de brandvarnande strömförande

Jag tror på sångaren Plura Jonsson i Eldkvarn när han säger att
hackspetten i eken är en gröngöling
Jag tror på gröngölingen och eken hackspettet gasklockan
min lysande utsikt från arbetsrummet mot Värtans vatten
ett lärkträd en ask

Jag tror på mitt avdragsgilla arbetsrum och datorn och
deklarationen på heder och samvete
Jag tror på hedern och samvetet
och kärleken till nästan
Även nästan kärlek tror jag på
Jag tror inte på att kärleken övervinner allt
inte ens hälften tror jag

Bevara mig för mina vänner så klarar jag fienden själv
Jag tror på vänner fiender och släkt
Bränt barn skyr inte elden tror jag
Jag tror på att på lagom avstånd taga vara på min broder
Tom och halvbröderna
syster Åsa i Aspudden, Mia i himlen, kusinerna

Jag tror på den heliga familjen
The Simpsons
Madonnas jungfrufödsel och orört barnbidrag
Jag tror på den kungliga familjen Prince
Queen Latifah
King Kong

Jag tror på treenigheten
och tvedräkten

Jag tror att kejsaren är naken och
gud förklädd

Jag tror på änglarna i rummet och
tändarna av stjärnorna
Jag tror på Eva Dahlgren
Jag tror att alltihop
är gud i oss
Jag tror att människan är god
och ond
varken ond
varken god

Det finns ögonblick tror jag
Jag tror att Bert Karlsson bara finns på Buttericks

Jag tror på funkis
och en tvålkopp i japansk plast från varuhuset Muji Covent Garden
Jag tror på formen innehållet innebörden nederbörden snön och
vintergatan sommarsolståndet blåmånen skaren och salthavet
plankton vattentulpanen och lukten av gummimadrassen och
yllebaddräkten bikiniatollen atomernas sprängning och kärnan i
persikans smak – cyankalium – näckrosens farliga blomning
människans simning mot folkströmmen fjärilssim
människan fladdrande fjärilslik fri ovan folkhavet
vattenfestivalarnas okrönta sponsring
Jag tror på djupet och ytan Marianergraven och Marias
enmansorkester
Jag tror på ytspänningen och djuplodningen jordningen
oordningen ordningen
Jag tror på kretsloppet solen Echnaton Geto Boys

Jag tror på det talade språket och hieroglyferna CDskivan och
bokbussen
Jag tror på biblioteket barnavårdscentralen Små Smulor
hemspråksundervisningen St Eriks sjukhus himlavalv och
morgondagar vårdbidraget Hennes & Mauritz Alla helgons dag
advent Grinda mjölkcentralen kollektivtrafiken särskilt 46:an
daghemmet

De Dödas Uppståndelse
Och ett himla liv.

+++

Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.

Gunnar Ekelöf

Sorgen och glädjen de vandra tillsammans

psalm 365 gamla psalmboken

Dikt av Bodil Malmsten publicerad 1992-09-20 01:00 i Dagens Nyheter

Den är säkert upphovsrättsskyddad men mig veterligen inte publicerad någon annan stans än i DN 1992. När han Persson, ni minns, sparade som värst. Då man började demontera solidariteten och välfärden.

comment 1

Dan före dan före dan …

Törs man hoppas på ett lyrikpris?

Ko Un, den koreanske mycket produktive och folkkäre poeten är värd priset och det brådskar – han är över 80. En mästare på koncisa miniatyporträtt av människor och öden och en demokratiförkämpe. Det finns tre volymer i svensk översättning: ”Fråga månskenet om vägen” och ”Stundens blomma(Anmälan i DN), och ”Tusen fotspår och andra dikter” som innehåller urval ur hans ”Maninbo” där han skildrar människor från sin hemby. I original är det ett mastodontverk på 30 volymer.

Krusningarna på vattnet

Titta! Rör sig krusningarna på vattnet
därför att en krusning började röra sig?
Nej.
Det är bara så att alla krusningarna rör sig samtidigt.
Allt gick snett från början.

Adonis, syrisk poet i exil. Inte lika lättillgänglig, ibland direkt svår. Han är ju förankrad i en annan kultur än den västerländska och mycket lärd. Hans ”Boken, platsens gårdag” kräver att man sätter sig in i muslimsk historia. ”Detta är mitt namn” är mer lättillgänglig.

Niffari

Min sol har gjort mig till trädens like,
flodernas like,
de fattigas like –
Fråga solen
hur den har drivit mig i landsflykt

Den har utstått mig i flykten, bokstav för bokstav
på vägarna och exilens tungor,
Fråga dem inte

Åt solens avgrund har jag överlämnat mina steg.
Åt landsflykten mitt ansikte.

syrie-adonis_a484c4