Vid Babij Jar finns ingen minnessten Tvär som en skrovlig gravskrift är ravinen Jag känner skräck. Jag är idag med ens så gammal som hebréerfolket. Det är som vore jag en jude själv Jag vandrar genom forntidens Egypten Jag dör fastnaglad vid ett kors och jag bär ännu spår efter spikarna.
Det är som vore jag Dreyfus. Kälkborgarna har angett mig och dömt mig. Jag står förvirrad, smidd i bojor. bespottad, hetsad och förtalad. Så damer i brysselspetsar sticker mig i ansiktet med sina parasoller
Det är som vore jag en pojke i Bialystok – det flyter blod, blod flödar över golven. På krogen hetsar demagoger som stinker av brännvin och lök. Jag sparkar av stövlar, i vanmakt. Förgäves ber jag bödlarna om nåd. Och skränande: ”Slå judarna och rädda Ryssland” misshandlar en mjölnardräng min mor.
Det är som vore jag Anne Frank – så spröd och genomskinlig som en kvist i april. Jag älskar. Jag behöver inga fraser. Allt som behövs är blickarna som möts. Så föga kan man se. Så få är dofterna. Förbjudna är oss trädens löv och himlen. Men mycket mycket återstår – vi kan i rummets mörker omfamna varandra. ”Är det någon som kommer?” Nej, ängslas ej. Det ljud du hör är vårens. Så kom till mig. Så räck mig dina läppar Är det någon som bryter sig in? Nej det är det sista isarna som går upp.
Vildgräset susar över Babij Jar, och träden står likt stränga domare. Allt skriar ljudlöst här. Jag står med blottat huvud och känner hur jag sakta grånar. Jag själv är blott ett ljudlöst skri över de tusenden som vilar här. Jag är var pojke som blev skjuten här. O ryska folk, mitt ryska folk, jag vet att du i djupet av din varelse är internationellt. Men alltför ofta har män med besudlade händer brukat ditt rena namn. Jag känner mitt hemlands godhet. Hur vidrigt då att judehatare djärvts kalla sig stolt ”Det ryska folkets förbund”! I mig finns intet som kan glömma detta!
Må internationalen ljuda som en dånande fanfar när jordens siste judehatare har lagts i sin grav! I mina ådror finns det inget judiskt blod. Men de som hatar judar hatar mig krampaktigt i sitt hat som vore jag en jude själv. Och därför är jag en äkta ryss!
Nej, varken under en annan himmel eller under andra vingars par — Jag fanns i det egna folkets vimmel, där mitt eget folk då, olyckligtvis, var.
I stället för förord
Under de fruktansvärda år av terror som den hemliga polisen under Jezjovs ledning medförde tillbringade jag sjutton månader i köerna utanför Leningrads fängelser. En dag hände det att någon ”kände igen” mig. En kvinna som stod bakom mig med blåa läppar, och som naturligtvis aldrig hade hört mitt namn, vaknade då ur den dvala vi alla var försänkta i och frågade i mitt öra (där talade alla viskande): — Kan ni beskriva detta? Och jag svarade henne: — Det kan jag. Då spred sig något, som liknade ett leende, över det som en gång varit hennes ansikte.
1 april 1957 Leningrad
Tillägnan
Inför denna sorg förvittrar bergen, och en flod når aldrig till sitt hav, men där bakom muren, mörk till färgen, finns en jordisk längtan djupt i märgen hos de män som hålls som i en grav. För en del är hoppet friska vindar, kanske känslan av en solnedgång — vi får inget veta, blir som blinda, hör blott gnisslandet av lås och grindar och soldaters marschtramp dagen lång. Som till bön gick vi i gryningstimman genom staden, där vi sågs i tropp, ledda likt ett kreatur vid grimman. Solen sjunker, Neva höljs i dimman, långt i fjärran sjunger ännu hopp. Domen kungörs… Tårar börjar falla, som om hjärtat krävts ur hennes bröst, som om hon har kastats mot den kalla hårda marken långt från allt och alla, men hon går… bedrövad… utan tröst… Var är nu de systrar sorgen skänkte, vännerna från mina mörka år? Vad var det de sedan såg och tänkte, vad mer drömde de, där månen blänkte? Dessa nu till sist en hälsning får.
Mars 1940
Inledning
Detta hände när bara den döde hade anledning att vara glad, och när Leningrad verkade öde bredvid välfyllda fängelsers rad. Hela fångregementen blev tömda, och man våndades djupt i sin själ, medan ångvisslan sjöng för de dömda en kort sång och ett sista farväl. Stjärnor såg hur vårt Ryssland berördes under majornas slutna transport, då förtryckta och trampade fördes mot allt mörkare ovisshet bort.
1
Du blev hämtad, när morgonen grydde; svartklädd följde jag snart dina spår. Medan barnen i kammaren gnydde, fällde vaxljusen tår efter tår. På din mun brann ikonernas kyla, och från pannan föll droppar av svett. Vid befästningens torn skall jag yla klagande påde sörjandes sätt.
1935
2
Stilla flyter stilla Don, månen vandrar långt ifrån,
vandrar lutad till ett hus, ser en skugga i sitt ljus.
Den som sitter i en vrå är en kvinna svår att nå.
Mannen död, och i en cell sonen, bed för mig i kväll.
3
Nej, det är inte jag, det är en annan som lider. Jag skulle inte uthärda att i huset se det som ur minnet skrider, så bär nu bort alla ljus… Natt.
4
Någon skulle ha sagt dig, skämterska och de många förtrognas viv, lantidyllernas glada fresterska, vad som sker sedan med ditt liv — Du skall stå där som den trehundrade, med en allmosa i din hand, och på nyårets is smått undrande känna tårarnas heta brand. Poppeln gungar intill ett fängelse, allt är tyst — men där inne finns spår av oskyldigas förgängelse…
5
I sjutton månader har jag nu ropat hemifrån. Och själva bödeln bönföll jag om nåd för dig, min son. Allt ter sig dolt i evighet, och jag kan knappast se en mening med vår mänsklighet men måste alltjämt be. Och här finns vissna blommors snår och doft av rökelse och spår till något ingenstans. Som var det bud om undergång förnimmer jag en stjärnas sång och dess enorma glans.
6
Ljudlöst flyr den inre friden, vad som hänt förstår jag ej. Hur var natt, min son, såg dig bakom muren, bortom tiden; hur de åter ser med glöd, såsom hökens skarpa öga, och nu talar om ditt höga kors och om för tidig död.
1939
7 Domen
Och ett ord av sten föll ned och tryckte på mitt bröst, som hade andats lätt. Det gör ingenting, var vad jag tyckte, jag får bukt med det på något sätt.
Ordet tynger ännu mina sinnen. Det är därför själen blivit kall; och jag måste döda alla minnen, om jag åter leva skall.
Om ej… Likt ett samkväm vid mitt fönster sorlar högsommarens heta sus. Mitt bland alla dessa bleka mönster har jag länge anat ett tomt hus.
Sommaren 1939
8 Till Döden
Du skall ju anlända — så varför inte fort? Jag väntar och har det förfärligt. Jag har nu släckt allt ljus och öppnat upp min port för dig, som ler så stort och härligt. Ta vilken skepnad du vill, när du kommer hit, träng in som en förgiftad skärva, kom smygande som en förklädd och slug bandit eller låt tyfus få fördärva. Eller berätta något du tänkt ut, som är till leda känt av alla — om hur jag såg en ljusblå mössas topp till slut och anletsdrag, som bleknat och var kalla. Det kvittar mig nu lika. Jenisej syns död, och stjärnor glimmar i dess vatten. Den avgudade blickens sista glöd försvinner sakta bort i natten.
19 augusti 1939 Fontannyj Dom
9
Ett vansinne har i mitt bröst med vingen skuggat hjärtats låga; det bjuder mig på rusets tröst och lockar bort från jordisk plåga,
och jag har nu förstått att jag snart måste vika för dess maning; jag känner mig så yr och svag på grund av denna onda aning.
Det tolererar inte alls att jag tar något med som minne (hur jag än blottlägger min hals och tigger i mitt stilla sinne):
Varken min sons förskrämda blick bland fasorna där bakom muren eller den dag då åskan gick eller hans längtan ut ur buren
eller en älskad hands nyans eller ett upprört lugn bland lindar eller en tröstfull resonans från avskedsord, som bärs av vindar.
4 maj 1940 Fontannyj Dom
10 Korsfästelsen
”Gråt inte över mig, Moder, jag är i graven”.
I
En änglakör besjöng den stora stunden, och skyarna sågs rämna ända ner. ”Var är du?” sade han mot himlarunden. Och till sin mor: ”O, gråt ej för mig mer…”
II
Magdalena grät och var bedrövad, lärjungarna vände om och gick, men åt Modern, där hon stod bedövad, tordes ingen kasta ens en blick.
1940–1943
Epilog
I
Jag upptäckte hur anletsdrag snabbt vissnar, hur skräcken skymtar under ögonlock, hur lidandet i sträva kinder ristar en kilskrift, som skall hårdna till ett block, hur askblonda och svarta kvinnolockar med tiden blir mer blygsamt silvergrå, hur glada miner dör hos dem som bockar, och hur ett skratt kan dölja rädsla då. Jag ber ej om att själv ha bättre tur, utan för alla som var med om detta intill en röd och obeveklig mur i bister kyla och i julihetta.
II
Nu nalkas ånyo den timme som flytt. Jag ser och kan höra och känna på nytt:
Den kvinna som de måste bära till slut, och hon som på likbåren andades ut,
och hon som blott böjde sitt huvud till svar och sade att ”här är nu allt jag har kvar”.
Jag önskar att ingen av dessa blir glömd, men namnen är många och listan är gömd.
För dem har jag vävt denna mantel av ord, som är vad de lämnade kvar på vår jord.
Jag minns dem för evigt, och hur det än går, så sviker jag ej, ens om tiden blir svår,
och skulle jag inte få uttrycka tröst åt folket, vars veklagan hörs i min röst,
må detta då vörda mitt minne som jag på kvällen inför denna särskilda dag.
Och tänker man i detta land någon gång förfärdiga ett monument åt min sång,
så tillåter jag denna hedrande gest på ett enda villkor — att det ej blir rest
vid havet i trakterna där jag är född: min längtan till havet har blivit förödd,
ej heller på tsarparkens heliga mark, där skuggorna rör sig bland uråldrig bark,
utan där jag trehundra gånger om led i väntan på ljudet från reglarnas vred.
Därför att jag inte ens efter min död skall glömma hur majorna klagande ljöd
eller den förhatliga dörren och hur den gråhåriga kved som ett lidande djur.
Och när mina stelnade ögon av brons i vårsnö beskriver min sorg (och min sons),
må fängelseduvan då kuttra långt bort, och skeppen på Neva må gå mot sin ort.
”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är”.
Jag har just lyssnat på Lundströms bokradio som har Stina Ekblad som gäst. (2020 08 29). Det handlar om en av Stina Ekblads favoriter – Edith Södergran. Jag har nog aldrig skrivit något om hennes dikter. En försummelse! Kanske är det för svårt.
Det blir lättare om man vet något om henne och tiden. Edith Södergran föddes 1892 i Sankt Petersburg och började redan tidigt skriva dikt, först på sitt skolspråk, tyska. Då hon var femton år gammal dog hennes far i tuberkulos; en sjukdom som också strax därefter fick sitt grepp om henne. Långa vistelser på sanatorier i Finland och Schweiz följde, men med revolutionen 1917 försvann familjens pengar och Södergran kom att bo med sin mor, under svåra förhållanden, i byn Raivola på Karelska näset, i Ryssland/Sovjetunionen.
Edith Södergran växte upp i ett flerspråkig gränsland. Hennes föräldrar var svenskspråkiga, finlandssvenskar, men hon gick i tyskspråkig skola i S:t Petersburg. Skolkamraterna pratade tyska. Att skriva på svenska var ett val, inte självklart.
Hon var en mycket ung poet och hela sitt korta liv sjuk. Hon debuterade 24 år gammal med samlingen ”Dikter”. Hon gav ut sammanlagt fem diktsamlingar och en aforismsamling till sin död 1923, 31 år gammal. Postumt kom Landet som icke är, redigerad av vännen Hagar Olsson.
Dagen svalnar mot kvällen … Drick värmen ur min hand, min hand har samma blod som våren. Tag min hand, tag min vita arm, tag mina smala axlars längtan … Det vore underligt att känna, en enda natt, en natt som denna ditt tunga huvud mot mitt bröst.
II
Du kastade din kärleks röda ros i mitt vita sköte – jag håller fast i mina heta händer din kärleks röda ros som vissnar snart … O du härskare med kalla ögon, jag tar emot den krona du räcker mig, som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta …
III
Jag såg min herre för första gången i dag, darrande kände jag genast igen honom. Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta arm … Var är mitt klingande jungfruskratt, min kvinnofrihet med högburet huvud? Nu känner jag ren hans fasta grepp om min skälvande kropp, nu hör jag verklighetens hårda klang mot mina skära, skära drömmar.
IV
Du sökte en blomma och fann en frukt. Du sökte en källa och fann ett hav. Du sökte en kvinna och fann en själ – du är besviken.
Ur Septemberlyran, 1918:
Starka hyacinter.
Man får mig ej att tro på vämjeliga flugor – hämnd och små begär. Jag tror på starka hyacinter som droppa urtidssaft. Liljor äro läkande och rena som min egen skärpa. Man får mig ej att tro på vämjeliga flugor som hämta stank och smitta. Jag tror att stora stjärnor ställa väg till mitt begär, – någonstädes mellan sol och söder, mellan nord och natt.
Varför gavs mig livet
Varför gavs mig livet, att blixtra förbi allt folk i en triumfvagn oupphinneligt snabbt som ödet utan vett och vilja, längtande efter mer? Varför gavs mig livet, att med ringprydda händer fatta den skimrande skålen, den frambesvurna, törstande efter mer? Varför gavs mig livet, att gå som en magisk bok från hand till hand brännande genom alla själar, drivande som en eld över askan, törstande efter mer?
Ur Rosenaltaret 1919
Stormen.
Nu höljer sig jorden åter i svart. Det är stormen som stiger ur nattliga klyftor och dansar allena sin spöklika dans över jorden. Nu kämpa människor åter – fantom mot fantom. Vad vilja de, vad veta de? De äro drivna som boskap ur mörka vrår, de slita sig ej lös från händelsernas koppelked: de stora idéerna driva sitt byte framför sig. Idéerna sträcka förgäves besvärjande armar istormen, han, den dansande, vet att han ensam är herrepå jorden. Världen rår ej om sig själv. Det ena skall störta som ett brinnande hus, som ett murketträd, det andra står kvar förskonat av okända händer. Och solen ser på allt detta, och stjärnorna lysai iskalla nätter och människan smyger sig ensam sin väg motden gränslösa lyckan.
Bloggen ska återuppstå. Jag SKA börja läsa och skriva igen. Det var ju kul och nu har jag tid! I mina bokhyllor finns massor av olästa böcker, erkänner jag skuldmedvetet. Var ska jag börja? Det får bli en tunn snabb att gå igång på. Återkommer om ett par dagar!
När Florens omslöts av sin gamla stadsmur
varifrån ännu dagens timmar ljuder,
rådde där fred, och man var kysk och måttfull
Då fanns det inga diadem och halsband,
ej utpyntade kjolar, inget bälte
som var förmer än den person som bar det.
Än blev ej fäder rädda när en dotter
föddes till världen, ty med giftasålder
och hemgift iakttog man alltjämt måtta.
Huset var inte större än av nöden
hur yppigt man kan inreda gemaken
hade Sardanapal ännu inte visat.
/ … /
Bellincion Berti såg jag gå med enkelt
bälte av läder, och av horn dess spänne,
och hustrun kommer osminkad från spegeln;
och jag såg Vecchio och Nerli nöjas
med simpla läderjackor utan prydnad
och hustrurna tillfreds vid lin och slända.
Lyckliga kvinnor, ni som ägde visshet
att få er grav i egen stad, och aldrig
för franska resor övergavs i sängen!
En såg man vaka tålmodigt vid vaggan
och trösta ömt den lille med det barnspråk
varav föräldrar har så mycket nöje;
och en berättade för tjänstefolket,
sittande vid sin spinnrock, gamla sagor
om Fiesole och Rom och om trojaner.
/ … /
Till detta fridfulla och sköna stadsliv,
till så lojal och rättrådig befolkning
och till så ljuvligt hem lät mig Maria,
åkallad under höga rop, få komma,
och där i ert antika bapisterium,
kristnades jag med namnet Cacciaguida.
Utdrag ur Paradiset sång XV i Den gudomliga komedien av Dante Alighieri. Den Cacciaguida som berättar om det idylliska livet i Florens ”förr i tiden”, var en högt respekterad förfader till Dante från 1100-talet.
Dante föddes i Florens omkring 1265. Han blev involverad i Florens våldsamma och komplicerade politiska liv. Som Guelph, anhängare av kejsarpartiet, drog han det korta strået och dömdes till ett liv i exil när han var 37 år. Han levde under exiltiden i beskydd av olika furstar och mecenater en rad städer: Rom, Verona, Lucca, Sarzana. Han kunde aldrig återvända till sin älskade hemstad utan dog i Ravenna 1321. Då hade han precis avslutat sin Komedi med sista delen, ”Paradiset”. Komediens första delar ”Helvetet” och ”Skärdelden” skrev han från 1315 och framåt.
Som läsare av Komedin förstår man att han var en mycket lärd man, bevandrad i alla områden av dåtidens vetande. Litteratur, naturligtvis, både den klassiska och samtida, vetenskap, filosofi och historia… Jag tycker att passagerna där han avslöjar sina kunskaper i astronomi, om hur världen och himlakropparna är uppbyggda, är mycket fascinerande.
Till yrket var han apotekare och medlem i apotekarskrået i Florens. Troligen utövade han inte yrket, men medlemskap i ett skrå var en förutsättning för att få delta i det offentliga livet i hemstaden.
Vi är en grupp här i Vadstena som träffas på Antikvariat Mikrokosmos en gång i månaden och högläser Den gudomliga Komedin. Ett bra sätt – Helvetesdelen är spännande och ganska lättläst men sen blir det tyngre och bitvis ganska tråkigt; då har man hjälp av varandra för att komma vidare. Så smäningom ska jag väl skriva något sammanfattande om den här magnifika och brokiga berättelsen från 1200-talets Norditalien.
Ett par citat till ur Paradiset. Sång XVII:
Allt det du i ditt liv har hållit kärast
måste du överge; det blir den första
pilen din landsflykt skjuter från sin båge
Du kommer att få erfara hur andras
bröd smakar bittert och de steg blir tunga
som leder upp och ned för andras trappor.
Sång XXV:
Om någonsin det heliga poemet
vid vilket jord och himmel har lagt handen
så att i många år det gjort mig mager,
besegrar hatet som tog från mig fållan
vari som lamm jag sov, och där jag kämpat
emot de vargar som blott vill dess ofärd,
då skall som diktare jag återvända
…
Kommentarer: Sardanapal var en assyrisk furste som var ganska måttlös och de ”franska ”resorna syftar på de affärsresor som Florens köpmän gjorde till Paris och Flandern allt oftare när det merkantila livet i staden utvecklades under 1200-talet.
Bilder från Siena. Allegori över det Goda Styret av Ambrogio di Lorenzo1338-40
Ett fyrfaldigt leve för alla författare, alla bibliotek och andra bokvårdare och boksamlare!
”Att låta själen vandra bland alla tider och platser, låta den stanna till än här, än där, samtala med alla de berömda männen och på så vis glömma alla de illvilliga som finns omkring oss, kanske rent av glömma oss själva för ett ögonblick … att ägna sig åt att läsa och skriva, använda det ena som en avkoppling från det andra, läsa det som de gamle skrev och skriva det som våra efterkommande ska läsa… att visa vår tacksamhet till de gamle genom att sprida kännedom om deras namn, om de är okända, att väcka nytt liv i dem, om de har fallit i glömska, dra fram dem ur tidens bråte, föra deras namn vidare så att våra barnbarnsbarn kan vörda dem, bevara dem i våra hjärtan, känna deras sötma på våra läppar – kort sagt, att på alla sätt älska dem, minnas dem, vörda dem och ge dem, i den ringa mån det är oss möligt, det erkännande som de är värda.”
Francesco Petrarca, författare till citatet, var en hängiven bokälskare och filolog. Han samlade och kopierade, eller lät kopiera, allt han kom över av gamla handskrifter.
Utan alla dessa män och kvinnor under antiken och medeltiden, som kopierat, analyserat, tolkat och kommenterat vad de gamle skrivit, hade vårt gemensamma arv försvunnit in i glömskan. Det har suttit skrivare och arbetat enträget, i fjärran östern och mellanöstern, i forna Persien, Assyrien och den övriga arabiska civilisationen. Flitiga munkar och nunnor i medeltidens alla kloster och många många andra har också deltagit i detta gigantiska verk.
.
Källa: Anders Bergman, Petrarca och litteraturen, Italienska Kulturinstitutet, 2012, s 164 ur ”De vita solitaria”
Bilden är från en handskriven kopia av Petrarcas ”Vita Solitaria” (Det ensamma livet) från tidigt 1400-tal. Källa: Bodleian Libraries
Någon gång i mitten av 1300-talet skrev Francesco Petrarca; gammal, trött och modlös.
Det är som om jag hörde min kvinnas röst
beständigt kalla mig; och dag för dag
har så mitt inre och mitt yttre jag
förändrats, modet slocknat i mitt bröst
på bara ett par år, att det är knappt
jag nu känner igen mig själv; för gott
bröt jag med gamla vanor. Ack om blott
jag visste stunden — den kan komma snabbt!
O dag av lycka då jag naken träder
ur jordisk cell och lämnar, strödda ut
i trasor, dödliga och tunga kläder
och ser de täta skuggorna försvinna,
mot klarblå rymder lyfter och till slut
min Herre möter och min härskarinna.
Rime sparse 349
1932 ekar Hjalmar Gullberg i dikten Hänryckning. Han är ännu en ung man, ännu inte märkt av den svåra sjukdom som långt senare skulle ta hans liv. Men tycks ha samma längtan som Petrarca.
Då skall ej vår jordiska lekamen
längre hindra och besvära oss.
Tyst i hallen står vid spegelramen
Rockvaktmästarn som gör herrn och damen
från de tunga ytterplaggen loss.
Medan i fem fack han lägger undan
ögon, öron, tunga, näsa, hud,
står vår själ i andakt och begrundan.
Stjärnor brinner i den blå rotundan,
där vi äntligen skall möta Gud.
Jag har precis hittat 50 dikter av Hjalmar Gullberg på närliggande antikvariat. Den sammanställdes ur hans tre sista diktsamlingar och kom ut hans dödsår, 1961. Han förmådde inte samla dikterna själv, men har godkänt urvalet.
Gullberg är värd att ta upp igen, det ska bli godnattlektyr ett tag framöver. En lätttillgänglig poet.
Liv Strömquist och Horace Engdal hittade två av mina absoluta poetfavoriter på sin bildningsresa i SVT2: Anna Achmatova och Fernando Pessoa. Dessutom en helt ny bekantskap, Giacomo Leopardi som jag kommer att försöka lära känna. Ändå en ganska god behållning av en TV-serie. Nersidan har varit att programmen var så inriktade på Liv och Horace och deras småputtriga prat. De är i och för sig trevliga personer men jag hade önskat större fokus på konsten och litteralturen. Om programmen hade varit längre hade man hunnit med att visa mer konst och läsa fler texter.
— Men tack för Pessoa och Achmatova!
Här nedanför utdrag ur en dikt av Pessoa – Poema do menino Jesus (Dikt om barnet Jesus ). Litet synd att jag inte har någon översättning men lyssna på Maria Bethania! Hon är en fantastisk brasiliansk sångerska, läser så uttrycksfullt och hennes portugisiska är så vacker att något av den underbara långa dikten nog går fram ändå.
Den handlar om att Jesus rymmer från himlen ner till jorden igen i skepnad av ett barn. Han passar inte i himlen, han är för mycket vår för att kunna föreställa den andra personen i treenigheten och vill inte hänga på det där korset i all evighet. I himlen måste man alltid vara allvarlig men egentligen är Jesus en rackarunge till pojk som vill busa, leka och skratta. Ett barn så mänskligt att han blir gudomlig.
….
Ele mora comigo na minha casa a meio do outeiro.
Ele é a Eterna Criança, o deus que faltava.
Ele é o humano que é natural,
Ele é o divino que sorri e que brinca.
E por isso é que eu sei com toda a certeza
Que ele é o Menino Jesus verdadeiro.
….
”Han bor hos mig mitt i backen
Han är det eviga barnet, den gud vi saknade
Han är den naturliga människan
Han är guden som skrattar och leker
Det är därför jag säkert vet
att han är den riktige Jesus”
…
Depois ele adormece e eu deito-o.
Levo-o ao colo para dentro de casa
E deito-o, despindo-o lentamente
E como seguindo um ritual muito limpo
E todo materno até ele estar nu.
Ele dorme dentro da minha alma
E às vezes acorda de noite
E brinca com os meus sonhos.
…
”Sedan somnar han och jag lägger honom
Bär honom i min famn in i huset
Lägger honom, klär av honom långsamt
i en heltigenom moderlig ritual,
mycket ren tills han är naken.
Han sover inuti min själ
och leker med mina drömmar”
Stänk och flikar 