kommentar 0

Edith Södergran

UNDER ARBETE INTE FÄRDIGTÄNKT!

”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är”.

Jag har just lyssnat på Lundströms bokradio som har Stina Ekblad som gäst. (2020 08 29).  Det handlar om en av Stina Ekblads favoriter – Edith Södergran. Jag har nog aldrig skrivit något om hennes dikter. En försummelse! Kanske är det för svårt.

Det blir lättare om man vet något om henne och tiden. 
Edith Södergran föddes 1892 i Sankt Petersburg och började redan tidigt skriva dikt, först på sitt skolspråk, tyska. Då hon var femton år gammal dog hennes far i tuberkulos; en sjukdom som också strax därefter fick sitt grepp om henne. Långa vistelser på sanatorier i Finland och Schweiz följde, men med revolutionen 1917 försvann familjens pengar och Södergran kom att bo med sin mor, under svåra förhållanden, i byn Raivola på Karelska näset, i Ryssland/Sovjetunionen.

Edith Södergran växte upp i ett flerspråkig gränsland. Hennes föräldrar var svenskspråkiga, finlandssvenskar, men hon gick i tyskspråkig skola i S:t Petersburg. Skolkamraterna pratade tyska. Att skriva på svenska var ett val, inte självklart.

Hon var en mycket ung poet och hela sitt korta liv sjuk. Hon debuterade 24 år gammal med samlingen ”Dikter”. Hon gav ut sammanlagt fem diktsamlingar och en aforismsamling till sin död 1923, 31 år gammal. Postumt kom Landet som icke är, redigerad av vännen Hagar Olsson.

Ur Dikter, 1916
 
VIERGE MODERNE.
 
Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut,
jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol ...
Jag är ett nät för alla glupska fiskar,
jag är en skål för alla kvinnors ära,
jag är ett steg mot slumpen och fördärvet,
jag är ett språng i friheten och självet ...
Jag är blodets viskning i mannens öra,
jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran,
jag är en ingångsskylt till nya paradis.

 

DAGEN SVALNAR …

I

Dagen svalnar mot kvällen …
Drick värmen ur min hand,
min hand har samma blod som våren.
Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan …
Det vore underligt att känna,
en enda natt, en natt som denna
ditt tunga huvud mot mitt bröst.

II

Du kastade din kärleks röda ros
i mitt vita sköte –
jag håller fast i mina heta händer
din kärleks röda ros som vissnar snart …
O du härskare med kalla ögon,
jag tar emot den krona du räcker mig,
som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta …

III

Jag såg min herre för första gången i dag,
darrande kände jag genast igen honom.
Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta
arm …
Var är mitt klingande jungfruskratt,
min kvinnofrihet med högburet huvud?
Nu känner jag ren hans fasta grepp om min skälvande
kropp,
nu hör jag verklighetens hårda klang
mot mina skära, skära drömmar.

IV

Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ –
du är besviken.

Ur Septemberlyran, 1918:

Starka hyacinter.

Man får mig ej att tro på vämjeliga flugor
– hämnd och små begär.
Jag tror på starka hyacinter som droppa urtidssaft.
Liljor äro läkande och rena som min egen skärpa.
Man får mig ej att tro på vämjeliga flugor
som hämta stank och smitta.
Jag tror att stora stjärnor ställa väg till mitt
begär, –
någonstädes mellan sol och söder,
mellan nord och natt.

Varför gavs mig livet

Varför gavs mig livet,
att blixtra förbi allt folk i en triumfvagn
oupphinneligt snabbt som ödet
utan vett och vilja,
längtande efter mer?
Varför gavs mig livet,
att med ringprydda händer
fatta den skimrande skålen,
den frambesvurna,
törstande efter mer?
Varför gavs mig livet,
att gå som en magisk bok från hand till hand
brännande genom alla själar,
drivande som en eld över askan,
törstande efter mer?

Ur Rosenaltaret 1919

Stormen.

Nu höljer sig jorden åter i svart. Det är stormen
som stiger ur nattliga klyftor och dansar
allena sin spöklika dans över jorden.
Nu kämpa människor åter – fantom mot fantom.
Vad vilja de, vad veta de? De äro drivna
som boskap ur mörka vrår,
de slita sig ej lös från händelsernas koppelked:
de stora idéerna driva sitt byte framför sig.
Idéerna sträcka förgäves besvärjande armar i stormen,
han, den dansande, vet att han ensam är herre på jorden.
Världen rår ej om sig själv. Det ena skall
störta som ett brinnande hus, som ett murket träd,
det andra står kvar förskonat av okända händer.
Och solen ser på allt detta, och stjärnorna lysa i iskalla nätter
och människan smyger sig ensam sin väg mot den gränslösa lyckan.

 

https://urplay.se/program/218308-svenska-forklarad-edith-sodergran

Edith Södergran 1892-1923

 

 

kommentar 0

Hej igen!

Bloggen ska återuppstå. Jag SKA börja läsa och skriva igen. Det var ju kul och nu har jag tid! I mina bokhyllor finns massor av olästa böcker, erkänner jag skuldmedvetet. Var ska jag börja? Det får bli en tunn snabb att gå igång på. Återkommer om ett par dagar!

kommentar 0

I exil – om längtan

När Florens omslöts av sin gamla stadsmur
varifrån ännu dagens timmar ljuder,
rådde där fred, och man var kysk och måttfull

Då fanns det inga diadem och halsband,
ej utpyntade kjolar, inget bälte
som var förmer än den person som bar det.

Än blev ej fäder rädda när en dotter
föddes till världen, ty med giftasålder
och hemgift iakttog man alltjämt måtta.

Huset var inte större än av nöden
hur yppigt man kan inreda gemaken
hade Sardanapal ännu inte visat.

/ … /

Bellincion Berti såg jag gå med enkelt
bälte av läder, och av horn dess spänne,
och hustrun kommer osminkad från spegeln;

och jag såg Vecchio och Nerli nöjas
med simpla läderjackor utan prydnad
och hustrurna tillfreds vid lin och slända.

Lyckliga kvinnor, ni som ägde visshet
att få er grav i egen stad, och aldrig
för franska resor övergavs i sängen!

En såg man vaka tålmodigt vid vaggan
och trösta ömt den lille med det barnspråk
varav föräldrar har så mycket nöje;

och en berättade för tjänstefolket,
sittande vid sin spinnrock, gamla sagor
om Fiesole och Rom och om trojaner.

/ … /

Till detta fridfulla och sköna stadsliv,
till så lojal och rättrådig befolkning
och till så ljuvligt hem lät mig Maria,

åkallad under höga rop, få komma,
och där i ert antika bapisterium,
kristnades jag med namnet Cacciaguida.

Utdrag ur Paradiset sång XV i Den gudomliga komedien av Dante Alighieri. Den Cacciaguida som berättar om det idylliska livet i Florens ”förr i tiden”, var en högt respekterad förfader till Dante från 1100-talet.

Dante föddes i Florens omkring 1265. Han blev involverad i Florens våldsamma och komplicerade politiska liv. Som Guelph, anhängare av kejsarpartiet, drog han det korta strået och dömdes till ett liv i exil när han var 37 år.  Han levde under exiltiden i beskydd av olika furstar och mecenater en rad städer: Rom, Verona, Lucca, Sarzana. Han kunde aldrig återvända till sin älskade hemstad utan dog i Ravenna 1321. Då hade han precis avslutat sin Komedi med sista delen, ”Paradiset”. Komediens första delar ”Helvetet” och ”Skärdelden” skrev han från 1315 och framåt.

Som läsare av Komedin förstår man att han var en mycket lärd man, bevandrad i alla områden av dåtidens vetande. Litteratur, naturligtvis, både den klassiska och samtida, vetenskap, filosofi och historia… Jag tycker att passagerna där han avslöjar sina kunskaper i astronomi, om hur världen och himlakropparna är uppbyggda, är mycket fascinerande.
Till yrket var han apotekare och medlem i apotekarskrået i Florens. Troligen utövade han inte yrket, men medlemskap i ett skrå var en förutsättning för att få delta i det offentliga livet i hemstaden.

Vi är en grupp här i Vadstena som träffas på Antikvariat Mikrokosmos en gång i månaden och högläser Den gudomliga Komedin. Ett bra sätt – Helvetesdelen är spännande och ganska lättläst men sen blir det tyngre och bitvis ganska tråkigt; då har man hjälp av varandra för att komma vidare. Så smäningom ska jag väl skriva något sammanfattande om den här magnifika och brokiga berättelsen från 1200-talets Norditalien.
Ett par citat till ur Paradiset. Sång XVII:

Allt det du i ditt liv har hållit kärast
måste du överge; det blir den första
pilen din landsflykt skjuter från sin båge
Du kommer att få erfara hur andras
bröd smakar bittert och de steg blir tunga
som leder upp och ned för andras trappor.

Sång XXV:

Om någonsin det heliga poemet
vid vilket jord och himmel har lagt handen
så att i många år det gjort mig mager,
besegrar hatet som tog från mig fållan
vari som lamm jag sov, och där jag kämpat
emot de vargar som blott vill dess ofärd,
då skall som diktare jag återvända

Kommentarer: Sardanapal var en assyrisk furste som var ganska måttlös och de ”franska ”resorna syftar på de affärsresor som Florens köpmän gjorde till Paris och Flandern allt oftare när det merkantila livet i staden utvecklades under 1200-talet.

Bilder från Siena. Allegori över det Goda Styret av Ambrogio di Lorenzo 1338-40

Ambrogio di Lorenzo Det goda styret Siena

kommentar 0

Världsbokdagen!

Ett fyrfaldigt leve för alla författare, alla bibliotek och andra bokvårdare och boksamlare!

”Att låta själen vandra bland alla tider och platser, låta den stanna till än här, än där, samtala med alla de berömda männen och på så vis glömma alla de illvilliga som finns omkring oss, kanske rent av glömma oss själva för ett ögonblick … att ägna sig åt att läsa och skriva, använda det ena som en avkoppling från det andra, läsa det som de gamle skrev och skriva det som våra efterkommande ska läsa… att visa vår tacksamhet till de gamle genom att sprida kännedom om deras namn, om de är okända, att väcka nytt liv i dem, om de har fallit i glömska, dra fram dem ur tidens bråte, föra deras namn vidare så att våra barnbarnsbarn kan vörda dem, bevara dem i våra hjärtan, känna deras sötma på våra läppar – kort sagt, att på alla sätt älska dem, minnas dem, vörda dem och ge dem, i den ringa mån det är oss möligt, det erkännande som de är värda.”

Francesco Petrarca, författare till citatet, var en hängiven bokälskare och filolog. Han samlade och kopierade, eller lät kopiera, allt han kom över av gamla handskrifter.
Utan alla dessa män och kvinnor under antiken och medeltiden, som kopierat, analyserat, tolkat och kommenterat vad de gamle skrivit, hade vårt gemensamma arv försvunnit in i glömskan. Det har suttit skrivare  och arbetat enträget, i fjärran östern och mellanöstern, i forna Persien, Assyrien och den övriga arabiska civilisationen. Flitiga munkar och nunnor i medeltidens alla kloster och många många andra har också deltagit i detta gigantiska verk.
.
Källa: Anders Bergman, Petrarca och litteraturen, Italienska Kulturinstitutet, 2012,  s 164 ur ”De vita solitaria”
Bilden är från en handskriven kopia av Petrarcas ”Vita Solitaria” (Det ensamma livet) från tidigt 1400-tal. Källa: Bodleian Libraries 

kommentar 0

Hänryckning

Någon gång i mitten av 1300-talet skrev Francesco Petrarca; gammal, trött och modlös.

Det är som om jag hörde min kvinnas röst
beständigt kalla mig; och dag för dag
har så mitt inre och mitt yttre jag
förändrats, modet slocknat i mitt bröst

på bara ett par år, att det är knappt
jag nu känner igen mig själv; för gott
bröt jag med gamla vanor. Ack om blott
jag visste stunden — den kan komma snabbt!

O dag av lycka då jag naken träder
ur jordisk cell och lämnar, strödda ut
i trasor, dödliga och tunga kläder

och ser de täta skuggorna försvinna,
mot klarblå rymder lyfter och till slut
min Herre möter och min härskarinna.

Rime sparse  349

1932 ekar Hjalmar Gullberg i dikten Hänryckning. Han är ännu en ung man, ännu inte märkt av den svåra sjukdom som långt senare skulle ta hans liv. Men tycks ha samma längtan som Petrarca.

Då skall ej vår jordiska lekamen
längre hindra och besvära oss.
Tyst i hallen står vid spegelramen
Rockvaktmästarn som gör herrn och damen
från de tunga ytterplaggen loss.

Medan i fem fack han lägger undan
ögon, öron, tunga, näsa, hud,
står vår själ i andakt och begrundan.
Stjärnor brinner i den blå rotundan,
där vi äntligen skall möta Gud.

Jag har precis hittat 50 dikter av Hjalmar Gullberg på närliggande antikvariat. Den sammanställdes ur hans tre sista diktsamlingar och kom ut hans dödsår, 1961. Han förmådde inte samla dikterna själv, men har godkänt urvalet.

Gullberg är värd att ta upp igen, det ska bli godnattlektyr ett tag framöver. En lätttillgänglig poet.

kommentar 1

Bildning

Liv Strömquist och Horace Engdal hittade två av mina absoluta poetfavoriter på sin bildningsresa i SVT2: Anna Achmatova och Fernando Pessoa. Dessutom en helt ny bekantskap, Giacomo Leopardi som jag kommer att försöka lära känna. Ändå en ganska god behållning av en TV-serie. Nersidan har varit att programmen var så inriktade på Liv och Horace och deras småputtriga prat. De är i och för sig trevliga personer men jag hade önskat större fokus på konsten och litteralturen. Om programmen hade varit längre hade man hunnit med att visa mer konst och läsa fler texter.
— Men tack för Pessoa och Achmatova!

Här nedanför utdrag ur en dikt av Pessoa – Poema do menino Jesus (Dikt om barnet Jesus ).  Litet synd att jag inte har någon översättning men lyssna på Maria Bethania! Hon är en fantastisk brasiliansk sångerska, läser så uttrycksfullt och hennes portugisiska är så vacker att något av den underbara långa dikten nog går fram ändå.
Den handlar om att Jesus rymmer från himlen ner till jorden igen i skepnad av ett barn. Han passar inte i himlen, han är för mycket vår för att kunna föreställa den andra personen i treenigheten och vill inte hänga på det där korset i all evighet. I himlen måste man alltid vara allvarlig men egentligen är Jesus en rackarunge till pojk som vill busa, leka och skratta. Ett barn så mänskligt att han blir gudomlig.

….
Ele mora comigo na minha casa a meio do outeiro.
Ele é a Eterna Criança, o deus que faltava.
Ele é o humano que é natural,
Ele é o divino que sorri e que brinca.
E por isso é que eu sei com toda a certeza
Que ele é o Menino Jesus verdadeiro.
….

”Han bor hos mig mitt i backen
Han är det eviga barnet, den gud vi saknade
Han är den naturliga människan
Han är guden som skrattar och leker
Det är därför jag säkert vet
att han är den riktige Jesus”

 


Depois ele adormece e eu deito-o.
Levo-o ao colo para dentro de casa
E deito-o, despindo-o lentamente
E como seguindo um ritual muito limpo
E todo materno até ele estar nu.
Ele dorme dentro da minha alma
E às vezes acorda de noite
E brinca com os meus sonhos.

”Sedan somnar han och jag lägger honom
Bär honom i min famn in i huset
Lägger honom, klär av honom långsamt
i en heltigenom moderlig ritual,
mycket ren tills han är naken.
Han sover inuti min själ
och leker med mina drömmar”

Orginaldikten finns här.

kommentar 0

Herr Gustafsson är död

Om de bebodda världarnas rikedom

I några världar har man bekräftat
Riemanns förmodan om primtalen

I några världar avtvingar man
uråldriga svampar utdragna bekännelser

I någon värld är det djupa mörkret
genomlyst av underbara talande stenar

I rätt många världar varar sommaren
ett århundrade, och de som har oturen

att födas i vinterns sekler
tillbringar livet sovande

upphängda i på insidan pälsklädda
ljusgrå kokonger

I några världar har även denna dikt
redan skrivits och förkastats.

ur ”Elden och döttrarna, valda och nya dikter” av Lars Gustafsson
Atlantis, 2012

http://www.svt.se/kultur/forfattaren-lars-gustafsson-dod

kommentarer 2

Vill skriva …

Har precis laddat hem den här: Bodil Malmsten, Så gör jag. Konsten att skriva, Modernista 2012.
Då och då öppnar jag min gamla blogg och alltid känner jag då ett sug. Det är ju så kul att skriva; ändå blir det sällan av. Men kanske går det att få ny inspiration av Malmsten.

Jag håller på att förbereda ett föredrag om katter i litteraturen. Det är roligt och kommer i alla fall att generera något blogginlägg.