William Shakespeare, ur Troilus och Cressida

ur Troilus och Cressida, akt 3 scen 3.

Hagbergs översättning från Projekt Runeberg:

Odysseus:

Med påse på sin rygg går tiden fram
Och samlar nådegåfvor in för glömskan,
Ett storväxt vilddjur i otacksamhet.
Der stoppas in förgångna, goda dåd
Förtärda lika fort som man dem öfvat,
Förglömda lika snabbt som man dem gjort.
Ihärdighet, min prins, ger äran glans.
Att hafva något gjort, det är att hänga,
Ur moden kommen, som ett rostigt pansar
Bland löjligt skräp. Nej, gå den närmsta vägen,
Ty äran vandrar på en stråt så smal
Att endast en får rum; då derför på,
Ty täflingslustan tusen söner har,
Som trängas med hvarann; om ni ger vika
Och väjer aldraminsta grand åt sidan,
Så rusa alla fram liksom en flod,
Och du blir efter lik en ädel häst
Som, främst i raden, fallit kull på banan
Och trampas ned utaf den andra trossen.
Hvad dessa göra nu fördunklar er,
Om ock hvad ni har gjort är mycke bättre,
Ty tiden är en värdshusvärd på moden,
Som vårdslöst skakar hand på gäst som går,
Men hugger tag uti den kommande
Med armar, sträckta som han ville flyga.
Välkommen städse ler, farväl går ut
Med pust och suckan. Dygden aldrig söke
Belöningar för hvad den varit har,
Ty skönhet, vett, kroppstyrka, ädel börd,
Krigsbragder, vänskap, mildhet äro alla
Den ilskna, tadelsjuka tidens slafvar.
Ja, verlden är sig alltid lik, min prins;
Enhälligt prisas hvarje nyfödd grannlåt,
Om ock den formad är på det förgångna,
Och stoft som är[1] en liten grand förgyldt
Berömmes mer än guld af stoft fördunkladt.
Hvad nu man ser, det prisar ögat nu;

Orginaltext från Open Source Shakespeare, rad 2021:

Ulysses:

Time hath, my lord, a wallet at his back,
Wherein he puts alms for oblivion,
A great-sized monster of ingratitudes:
Those scraps are good deeds past; which are devour’d
As fast as they are made, forgot as soon
As done: perseverance, dear my lord,
Keeps honour bright: to have done is to hang
Quite out of fashion, like a rusty mail
In monumental mockery. Take the instant way;
For honour travels in a strait so narrow,
Where one but goes abreast: keep then the path;
For emulation hath a thousand sons
That one by one pursue: if you give way,
Or hedge aside from the direct forthright,
Like to an enter’d tide, they all rush by
And leave you hindmost;
Or like a gallant horse fall’n in first rank,
Lie there for pavement to the abject rear,
O’er-run and trampled on: then what they do in present,
Though less than yours in past, must o’ertop yours;
For time is like a fashionable host
That slightly shakes his parting guest by the hand,
And with his arms outstretch’d, as he would fly,
Grasps in the comer: welcome ever smiles,
And farewell goes out sighing. O, let not
virtue seek
Remuneration for the thing it was;
For beauty, wit,
High birth, vigour of bone, desert in service,
Love, friendship, charity, are subjects all
To envious and calumniating time.
One touch of nature makes the whole world kin,
That all with one consent praise new-born gawds,
Though they are made and moulded of things past,
And give to dust that is a little gilt
More laud than gilt o’er-dusted.
The present eye praises the present object.

Annonser

1 Comment so far

  1. Pingback: Om tiden och glömskan (apropå gamla män) | Stänk och flikar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s