Länk till dikten ”Kärleken”
Bilder från Wikipedia och nationalmuseums hemsida.

Not 1 till strof 5 och 21:

Uranos, himlens gud,  mörka brud hette Gaia, som var jordens gudinna. De fick söner som hatades av sin far; han stoppade ner dem i jorden. Gaia blev litet putt över detta och straffade sin man genom att be sonen Kronos (tiden) att skära av Uranos lem när han älskar med Gaia. Pittoresk familjescen! Lemmen faller ner i havet och ur en droppe av hans blod föds Afrodite , den grekiska kärleksgudinnan.

I strof 21 återkommer Stagnelius till Afrodites ursprung: Det var Afrodite Pandemos som föddes ur havet, ur en blodsdroppe från fadern. Den äldre gudinnan Afrodite Urania är däremot nedstigen från skyarna, dvs från idéernas rike. Han hämtade troligen material till den här strofen från Platons Gästabudet där kärlekens dubbla väsen avhandlas.

Not 2 till strof 5 och 19:

För att förstå detta och andra ställen i dikten måste man ha satt sig in något i idébakrunden till dikten.

Wikipedia om Platons Idélära:

Ett centralt inslag i Platons filosofi går under det något missvisande namnet idéläran. Enligt idé-, eller bättre formläran, är det som vi med våra sinnen kan uppfatta som verkligheten inte den äkta verkligheten utan endast en skenbild, spegelbild eller skuggbild av denna; detta på grund av att vår själ är fastlåst under vår levnad i en kropp med de ofullkomliga kunskapsorgan som sinnena är.

Tillvaron, eller den äkta verkligheten, är oföränderlig och sann, och kallas av Platon för idévärlden. Det är en värld som icke existerar i tid och rum (ty då skulle den vara föränderlig). …

Från Wikipedias sida om Platons Gästabudet hämtar vi:

Kärleken var för Platon detsamma som själens längtan efter idévärlden. Den högsta av alla idéer är det skönas och godas idé. En avbild av denna idé är synlig i allt som är vackert eller bra. När man därför älskar en enskild människa för att hon eller han är vacker eller bra, är det egentligen det skönas och godas idé man lockas av. Kärleken kan därför bara tillgodoses genom att man överger den fysiska kärleken till en individ för den själsliga eller andliga kärleken till det skönas och godas idé.

Idéläran användes och tolkades av romantikens poeter, på diverse olika och ofta personliga sätt.

… att din urbild finna,
heligt vörda skönhetens gudinna,
Platos själ mot blåa fosterlandet
svävade ur Hyles dimmor opp

Ur strof 19; betyder att Platons själ räddas från den formlösa materien, Hyle, och stiger mot himlen för att där få träffa skönhetens gudinna.

Not 3 till strof 6:

Endymion var i grekisk mytologi en vacker herdepojke med vanan att sova på ett berg. Mångudinnan Selene upptäckte honom på berget och förälskade sig i honom. Hon bad sin far Zeus, att han skulle försänka honom i evig sömn. Varje natt besökte hon honom. Tillsammans fick de femtio döttrar, som vardera rådde över en av månens faser (enligt antik grekisk uppfattning hade månen femtio olika faser).

Not 4 till strof 7 och 26:

Wikipedia har en bra artikel om den vackra Narcissusmyten. Han som älskades av nymfen Eko men inte besvarade hennes kärlek.

Not 5 till strof 23:

Myten om Amor och Psyche berättas med inlevelse i en film på Nationalmusems hemside. I Marika Bogrens version slutar historien lyckligt vilket den inte gör hos Stagnelius.