Stagnelius, Kärleken

Fotnoter till dikten finns här >>
Håll pekaren över de understrukna orden. En förklaring framträder efter några sekunder.

Metafysisk lärodikt

Ljuset vitt kring alltets kretsar råder.          1
Av dess kärlek svallar varje åder,
glöder varje nerv i jordens kropp.
Dalens rosor det ur knoppens tvingar,
ger åt örnen och åt fjäriln vingar.
Skiftande i tusen former livet
blomstrar för dess vink ur nattens opp.

När ur oceanens salta floder
strålarnes och dagens gyllne moder
tågar fram vid lärkors fröjdeljud,
strax av njutning vimla däld och vallar,
rodnande av glädje havet svallar
och ett återsken av evigheten
purprar, Uranos! Din mörka brud.

Men när solen sjunker nerom bergen
tystnar jubeln, bleknar rosenfärgen,
och i sorgflor sig naturen klär.
Lunden mörknar, blommans kalk sig sluter,
daggens gråt sig över fälten gjuter
och av sömnen typiskt uppenbaras
dödens hemska, fruktade mystèr.

Dock, bland livets alla myriader,          4
mänskan blott av varelsernas fader
unnades att njuta skönheten.
Medvetslösa plantorna och djuren
blicka opp mot ljusen och azuren –
mänskoanden ur sin mikrokosmus
ger förklarad varje bild igen.

Allt vad skönt för dennes blick sig målar
av sin urbilds ljusa gloria prålar,
adlat blir själens gudadrag.
Rosens mun av menlös glödje myser,
oskuldglans från liljans krona lyser,
blyg i gräset gömmer sig violen,
cedern strävar stolt mot eterns dag.

Och vid lyrans skära himlatoner
gudaliv befolkar världens zoner,
blek i skyn Endymions flicka går.
Cynthierns gullvagn kring Olympen rullar,
Bacchus ler från solbeglänsta kullar
och en krans av gullax och cyaner
flätar Ceres åt sitt blonda hår.

Sefirs kyss från himmelsk barm förfriskar,  7
milt från eken skogens dryas viskar
och i böljan klagar en najad.
Syrinx sakta hörs i vassen snyfta,
nymfen ropar dovt i bergets klyfta
och mot källan hennes älskling lutar
trånande sin vita kronas blad.

Fåfängt fattad av begärens svindel,
täckt förgäves av passionens bindel,
Skönheten, o mänska, dock du ser.
Smäktande i nödens låga kojor,
irrande i öknar, smidd i bojor,
saligt dock naturens fallna drottning
mot sin forntids gyllne bilder ler.

Med förtjusning Grönlands vildar skåda
morgonrodnan som, att dagen båda,
rosenkrönt på deras isberg står.
Glad ser irokesen månens strimma
tyst försilvra älvens bleka dimma
och med skuggors dans vid lövens susning
magiskt liva grästapetens vår.

Skön är rosen nyss ur kroppen bruten,      10
lent av daggens morgontår begjuten,
kysst av fjärilns ilande begär.
Sköna tindra aftonstjärnans blickar
dem en vårlig ambranatt hon skickar
ned till älskande i myrtenlunden –
skönast dock i alltet kvinnan är.

Skapardriften ej dess like danar,
ljuvare ej tankens forskning anar,
blomstrar ej i skaldens purpurdröm.
Dagens eld av blåa ögat släckes,
dödens sömn av silverrösten väckes –
högre ljusbild ej av evigheten
målar sig i tidens dunkla ström.

Hell dig, livets sol, naturens krona!
Fåglarne din ärans hymner tona,
bäcken sorlar viskande ditt lov.
Ljuvt för dig sig buga lundens toppar,
blomma träden, svälla blomstens knoppar,
breder våren sina gröna mattor
festligt ut i Vestas rika hov.

Tusen bilder föddes av naturen.                  13
Kvinnan, sist av modrens sköte buren,
tävlade med solens gud – och vann.
Från den stunden föder icke jorden.
Ofruktsam är tidens maka vorden
sen behagens alla rosenstrålar
i en brännpunkt samlade hon fann.

Vitt som skyn den blåa pällen spänner,
ljuset glimmar och ett väsen känner,
Kärlek, och din blomsterspira rår.
Brinnande du ser från solen neder,
månens char kring jordens klot du leder,
kysser Floras barn ur vintersömnen
och med stjärnor firmamentet sår –

Starkast dock i mänskans svaga hjärta,
rika källa till dess fröjd och smärta,
härskar du med en oändligt drift.
Barnets glada morgonliv du ammar.
Vilt i ynglingen din låga flammar,
livar mannen och med hoppets skimmer
målar än den gamles öppna grift.

Allt det stora mänskolynnet föder,              16
varje bragd som lik en stjärna glöder
segrande i flydda tiders natt,
varje drag av snille som förvånar
liv och glans av kärlek ensam lånar –
han på gränsen mellan jord och himmel
härskande sin gyllne tron har satt.

Se, med svärdet hjälten sig beväpnar,
ej för dödars hot den starke häpnar,
vadar glad i purpurström av blod.
Fåfängt regna loden, blixtrar stålet
kring hans hjässa; oförskräckt till målet
tränger han – men kärleken allena
fött hans vilda, segerrika mod.

Skaldekonst, vem strängade din lyra?
Konstens söner, vem med helig yra
rusade ert hjärta? – Eros blott.
Magisk pensel han åt Zeuxis räcker,
han till liv Pygmalions bildstod väcker,
stämmer Amfions cittra, och mot etern
reser tempelvalv och kungaslott.

Höga vishet, vem mot himlaljuset                19
lyftade din skumma blick ur gruset,
återgav dig paradisets hopp?
Kärlek, kärlek, att din urbild finna,
heligt vörda skönhetens gudinna,
Platos själ mot blåa fosterlandet
svävade ur Hyles dimmor opp.

Amors fakla dock ej endast tänder
dygden, snillet – även furiens bränder
hemsk sig nära vid dess silverbrand.
Se en Helena i blodström dränka
Frygiens fält, i flammor Ilion sänka –
se den blanka, avgrundssmidda dolken
tragiskt röka i Medeas hand.

O, vad söker denna allmakts flamma?
Till vad rymder syfta, vadan stamma
dessa vilda, eviga begär?
O, vem är du, Amors ljusa moder?
Steg du opp ur oceanens floder?
Sjönk du ned ur solarnes församling,
himlens tolk i ändlighetens sfär?

Ros från ros, på gullbestänkta vingar      22
fjäriln sig i ambraluftens svingar
över fält där vårens kärlek brann.
Varje blomma sylfens tjusning väcker,
varje vällustkalk som Flora räcker
suger han med eldig törst – men ingen
honom mätta och besälla kan.

Av materiens dunkla irrbloss dårad,
locken fladdrande och kinden tårad,
Psyche trånsjukt följer Amors spår,
anar honom bakom rosenhäcken,
hör hans lena röst i silverbäcken,
ser hans vink ur aftonrodnans salar –
aldrig dock hon hjärtats konung når.

Pilgrimsstaven tag och sök att hinna
de palats där österns väktarinna
slumrar ljuvt på Tithons saffransbädd.
Sök den kust där, avklädd ljusets strålar,
Febus vattnar sina trötta fålar
och mot guden i kristalleporten
Thetis går, i guld och azur klädd.


Fåfäng strävan! Evigt målet viker,            25
varje dag din spända väntan sviker,
gäckar med en diktad himlarand.
Fåfängt så mot drömda kärleksfröjder
sväva vi kring dalar och kring höjder –
evigt, evigt vinkar idealet,
aldrig, aldrig räcker det sin hand.

Vad är skönhet då? En himmelsk skugga,
röjd i tårarne som evigt dugga,
Isis, på din bleka moderskind.
Vad är kärlek? En narcissisk villa,
känslor för en bild i vattnets stilla
härmande kristall elysiskt målad,
grumlad av ett fallet löv, en vind.

Oceaner stifta Frejas rike.
Evigt växla, havets vågor like,
alla former under månens klot.
Fåfängt, ack, vid deras mörka vimmel
ler i djupets famn en dunkel himmel –
sträva ej att nå dess kalla solar:
räds! En avgrund tar dig där emot.

Avhör ej vad böljans nymfer sjunga:         28
se mot himlen där de evigt unga
stjärnonrna i fackeldansen gå.
Över sfärer som i rymden klinga
djärvt till minnets fosterland dig svinga,
där idéerna kring kungatronen
glänsande i ljusets rustning stå.

Höljd av natt, i jordens dunkla hjärta
härskar vällust och dess syster, smärta.
Skönheten i färgers trollvärld bor.
Men den höga, eviga gudinna
på vars altar oförvanskligt brinna
andevärldens rökverk – ovan solen
tronar hon i kerubimers chor.

Morgonrodnor hennes klädnad spinna,
stjärntiarer kring dess huvud brinna,
segerns harpa brusar i dess famn.
Djupt för henne änglarne sig böja,
tjuste helgonen i skimret dröja –
vishet nämnd av himlens myriader,
under molnen bär hon dygdens namn.


Ur sin larv den unga fjäriln ilar,                31
svärmar fritt kring ängarne och vilar
vingen ej förrn han en maka fått.
Se, han väntas av sin älskarinna,
mellan blomstren deras kyssar brinna
Men på ruset följer dödens slummer –
o, hur avundsvärd är fjärilns lott!

Glad han njuter sina sommarmånar.
Innan dystert höst-olympen blånar
evigt bärgas han från saknans kval.
Så ej mänska. Väckt ur glädjens drömmar
står hon ensam. Fåfängt tåren strömmar
och en törnbekransad stig till graven
vandrar hon i sorgens kulna dal.

Hemskt i dunklet minnets hamnar spöka.
Forna toners efterljud föröka
saknaden av njutningarnes år.
Varje ros för åldrens köld försvinner,
varje stjärna som i azurn brinner
med ett tröstrikt sken, av molnet släckes
och odödligt blöder hjärtats sår.

Dock vart för mig känslans feberyra?          34
Klinga ålderdomens fröjd, o lyra!
Klinga dygdens himmelska behag!
Hell dig gamle där med silverhåren!
Leende igenom andaktståren
skådar du mot blåa fosterbygden
och begråter ej din flydda dag.

Och du småler? Fegt av himlen tigger
du ej döden? Och omkring dig ligger
lik en rosig sommarkväll din värld?
Ack, du ser den änglarena bruden:
glänsande i oskuldsvita skruden
blickar hon från himlen ned och viskar
gudalöftet om en återfärd.

I sin fornbyggd, nattens hav, tillbaka
sjunker långsamt, o Vulkan, din maka,
silverdimman lik, i markens famn.
Långsamt mörkna jordens låga dalar:
festligt klarna himlens gyllne salar,
och Urania med belöningskransen
ur sin gullport ropar segrarns namn.

Yngling, svär en evig fejd åt kvalen!                          37
Blomsterkrön din tinning, töm pokalen
och mot livets glada majsol le!
Nöjets tärna vinkar dig, o ila
vid dess barm på rosors bädd till vila!
Thetis lik i skiftande gestalter
skall hon gäcka dig, en ny Pelé.

Upphör då att skuggor längre jaga!                     
Låt det inre ljuset dig ledsaga
fridsamt upp till andarnas förbund.
Varje glansbild i din levnads töcken
själens vålnad är i rummets öken,
av ditt bättre själv ett brutet skimmer,
gycklande på tidens svarta grund.

———–
O Amanda när din bild sig målar,
Krönt af liljor eller helgons strålar,
Stilla månskensnätter för min själ:
Vadan då så öm så gränslös trånad?
Dessa tårar dessa suckars brånad?
Denna önskan att vid dina fötter
Offra liv och varje jordiskt väl?

När i dalen där oss skuggan gömmer        40
För vart lystet öga jag mig drömmer
Tryckt, o Ängel till ditt hulda bröst,
Vadan då mitt hjertas milda tjusning,
Skimret lik af evighetens ljusning,
Balsamfläktarne ur Edens lundar
Och serafens kärleksfulla röst?

Sköna flicka, ej ditt öga tände.
Dessa lågor, Samma eld mig brände
Innan härlig för min blick du stod.
Samma vällust intog mina sinnen,
När omsvävad af en forntids minnen,
Ännu barn, jag upp till stjärneborgen
Såg ur andaktsrika tårars flod.

Ej Amanda, dig min trånad söker
Hemskt bland törnen sig min bana kröker,
Svarta åskor skymma bort min dag.
Ensam, ensam vill jag banan skrida,
Ensam viggen darrande förbida-
Blott mig själv jag älskar i Amanda.
Blott symbolen af mitt fordna jag.

Skön, lik strålen i ditt blåa öga,                                           43
Glänste själen fordom vid den höga
Gudathronen i Cherubers chor.
Ljuvt hon brann som dina kinders blomma,
Log som dina läppar, tills den fromma
Sjönk, förledd ur sina himlar neder
Till det grus der vanskligheten bor.

Rastlös oro nu den svaga bränner,
Evigt skild från sina himlavänner
Finner hon på jorden ej en vän.
Fåfängt, fåfängt hon i öknar gråter –
Vad hon varit blir hon aldrig åter,
Blott vid skönhetens och diktens tjusning
Flämtar matt dess urliv upp igen.

Dock, vad fröjd mitt kvalda bröst förfriskar!
Tröstens ängel med sefiren viskar,
Friden sänks med daggens perlor ner.
Fjärran, fjärran bortom havets vågor,
I den skära aftonrodnans lågor,
Guldbestrålad av försoningsdagen
Paradisets kust jag vinka ser.

———–

Så jag sjöng. Med balsamgråt på kinden  46
Vallmokronan nickade i vinden,
Göt kring rymderna sitt opiedoft.
Lutan sjönk – dess silfvertoner dogo,
Dvalans känslor långsamt mig betogo,
Och i milda rosendrömmar själen
Höjde sig ur bojorna af stoft.

Minnets värld rann upp i månens strimmor,
Klädd i flor af gråa aftondimmor
Jorden tyst i slummerdräkten låg.
Skog och dal i sabbatsstillhet tego,
Änglaväsen ned från himlen stego,
Och mot Amors blåa himlaboning
Psyches öga, ömt och trånmatt, såg

Ljuvt av sömnens blomsterband jag trycktes
– Själens blick, då kroppens öga lycktes,
Såg en mö i drömmens underland.
Vällustfullt i tårar ögat blänkte,
Himmelsk oskuld kinden purpurstänkte,
Saligt myste läpparnes rubiner,
Barmen slog af öfverjordisk brand.

Som i dunkla cederskogens sköte               49
Tvenne duvor till varannans möte
Hänryckt fly med kuttrande begär,
Så vi tjuste mot varannan foro,
Varje smärta, varje dunkel oro
Kysstes bort, och i ett guldrött fjärran
Kringflög oss Cherubers lätta här.

Till mitt bröst jag henne slutit hade,
Snövit arm hon kring min skuldra lade,
Såg i ögat smäktande på mig.
Och hon talte: Hennes röst var tonen
Av en cittra, som vid gudatronen,
Öm, högtidlig sitt adagio klingar
Medan serafsharpan vilar sig.

Och hon sade: ”Hoppas ej att finna
Här en vän, en trogen älskarinna.
Har du ej i himlarne din brud?
Se mig kärligt i mitt ljusa öga!
Mins du festen i det blåa höga?
Solar våra bröllopsfacklor svängde,
Och vårt band välsignades af Gud.

Minns du sorlet än af Edens bäckar,          52
Minns du skuggan av de rosenhäckar,
Där min blyga änglakyss du njöt?
Varför brottsligt överge din maka?
Skall hon fåfängt ropa dig tillbaka?
Blott för ångrens tårar öppnas åter
Himlens port, den Cherubsvakten slöt.

Djupt du föll – ditt högmod dig förledde –
Långa år av smärtor du beredde.
Åt dig själv, och åt din himlavän.
Ack, din maka kunde dig ej följa.
Suckande hon går vid livets bölja,
Och i tårbriljanter bytt dess saknad
Regnar på smaragdestranden än.

Till ditt grus jag ville gerna tränga,
Ack, men portar av demant mig stänga
Obevekligt, älskade, från dig
Blott när månen, som här nere prålar,
Härmar världens sol med lånta strålar,
Unnas mig i dunkla andedrömmar
För din själ att uppenbara mig.

Jordisk kärlek alstrar brott och plågor.                              55
Stoltheten vid Hyles bleka lågor
Vildsint tände denna avgrundsbrand.
Vänd, o vänd till himmelriket åter,
Kärleken ej yfves där, han gråter –
Ömhetens och salighetens tårar
Fukta rosorna i lifvets land.

Vill du åter dricka Edens floder,
Glöm den kärlek, som är hatets broder,
Tag ditt forna barndomsliv igen.
Till den höjd, där silfverstjärnan bävar,
På den ban, där korsets fana svävar,
Smyckad av försoningens rubiner,
Hasta så förklarad mot din vän!”

Så hon talte: och med gråt på kinden,
Ur mitt sköte lik en suck af vinden,
Flydde hon och vinkade farväl.
O, var är du himlaburna väsen?
Morgondaggen tindrar ren på gräsen
Och i ethern klingar lärkans jubel:
Ensam klagar min förblödda själ.

Erik Johan Stagnelius,
född 1793-död 1823,
Svensk Poet.

Dikten är klippt från google books, stavningen har ändrats för att stämma med texten i H. Engdahl, Stagnelius Kärleken.
Numreringen av stroferna har jag lagt till för att det ska gå att hitta i den här långa dikten.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s