All posts filed under “lyrik – västerlandet”

29 augusti 2020
kommentar 0

Edith Södergran

UNDER ARBETE INTE FÄRDIGTÄNKT!

”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är”.

Jag har just lyssnat på Lundströms bokradio som har Stina Ekblad som gäst. (2020 08 29).  Det handlar om en av Stina Ekblads favoriter – Edith Södergran. Jag har nog aldrig skrivit något om hennes dikter. En försummelse! Kanske är det för svårt.

Det blir lättare om man vet något om henne och tiden. 
Edith Södergran föddes 1892 i Sankt Petersburg och började redan tidigt skriva dikt, först på sitt skolspråk, tyska. Då hon var femton år gammal dog hennes far i tuberkulos; en sjukdom som också strax därefter fick sitt grepp om henne. Långa vistelser på sanatorier i Finland och Schweiz följde, men med revolutionen 1917 försvann familjens pengar och Södergran kom att bo med sin mor, under svåra förhållanden, i byn Raivola på Karelska näset, i Ryssland/Sovjetunionen.

Edith Södergran växte upp i ett flerspråkig gränsland. Hennes föräldrar var svenskspråkiga, finlandssvenskar, men hon gick i tyskspråkig skola i S:t Petersburg. Skolkamraterna pratade tyska. Att skriva på svenska var ett val, inte självklart.

Hon var en mycket ung poet och hela sitt korta liv sjuk. Hon debuterade 24 år gammal med samlingen ”Dikter”. Hon gav ut sammanlagt fem diktsamlingar och en aforismsamling till sin död 1923, 31 år gammal. Postumt kom Landet som icke är, redigerad av vännen Hagar Olsson.

Ur Dikter, 1916
 
VIERGE MODERNE.
 
Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut,
jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol ...
Jag är ett nät för alla glupska fiskar,
jag är en skål för alla kvinnors ära,
jag är ett steg mot slumpen och fördärvet,
jag är ett språng i friheten och självet ...
Jag är blodets viskning i mannens öra,
jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran,
jag är en ingångsskylt till nya paradis.

 

DAGEN SVALNAR …

I

Dagen svalnar mot kvällen …
Drick värmen ur min hand,
min hand har samma blod som våren.
Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan …
Det vore underligt att känna,
en enda natt, en natt som denna
ditt tunga huvud mot mitt bröst.

II

Du kastade din kärleks röda ros
i mitt vita sköte –
jag håller fast i mina heta händer
din kärleks röda ros som vissnar snart …
O du härskare med kalla ögon,
jag tar emot den krona du räcker mig,
som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta …

III

Jag såg min herre för första gången i dag,
darrande kände jag genast igen honom.
Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta
arm …
Var är mitt klingande jungfruskratt,
min kvinnofrihet med högburet huvud?
Nu känner jag ren hans fasta grepp om min skälvande
kropp,
nu hör jag verklighetens hårda klang
mot mina skära, skära drömmar.

IV

Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ –
du är besviken.

Ur Septemberlyran, 1918:

Starka hyacinter.

Man får mig ej att tro på vämjeliga flugor
– hämnd och små begär.
Jag tror på starka hyacinter som droppa urtidssaft.
Liljor äro läkande och rena som min egen skärpa.
Man får mig ej att tro på vämjeliga flugor
som hämta stank och smitta.
Jag tror att stora stjärnor ställa väg till mitt
begär, –
någonstädes mellan sol och söder,
mellan nord och natt.

Varför gavs mig livet

Varför gavs mig livet,
att blixtra förbi allt folk i en triumfvagn
oupphinneligt snabbt som ödet
utan vett och vilja,
längtande efter mer?
Varför gavs mig livet,
att med ringprydda händer
fatta den skimrande skålen,
den frambesvurna,
törstande efter mer?
Varför gavs mig livet,
att gå som en magisk bok från hand till hand
brännande genom alla själar,
drivande som en eld över askan,
törstande efter mer?

Ur Rosenaltaret 1919

Stormen.

Nu höljer sig jorden åter i svart. Det är stormen
som stiger ur nattliga klyftor och dansar
allena sin spöklika dans över jorden.
Nu kämpa människor åter – fantom mot fantom.
Vad vilja de, vad veta de? De äro drivna
som boskap ur mörka vrår,
de slita sig ej lös från händelsernas koppelked:
de stora idéerna driva sitt byte framför sig.
Idéerna sträcka förgäves besvärjande armar i stormen,
han, den dansande, vet att han ensam är herre på jorden.
Världen rår ej om sig själv. Det ena skall
störta som ett brinnande hus, som ett murket träd,
det andra står kvar förskonat av okända händer.
Och solen ser på allt detta, och stjärnorna lysa i iskalla nätter
och människan smyger sig ensam sin väg mot den gränslösa lyckan.

 

https://urplay.se/program/218308-svenska-forklarad-edith-sodergran

Edith Södergran 1892-1923

 

 

27 augusti 2015
kommentar 1

Sonettister

I veckan har kulturföreningen Kosmos (här i Vadstena) möte om kvinnliga sonettpoeter. Jag vet att Monica Lantz kommer att ta upp Selma Lagerlöfs teatersonetter, Inger Christensens fjärilssonetter, Lotta Olsson och Louise Labé, en fransk 1500-talspoet. Men inte dessa två: Den alltid så melankoliska Charlotte Smith. Hon… Read More