Stänk och flikar

DAGEN SVALNAR …

I

Dagen svalnar mot kvällen …
Drick värmen ur min hand,
min hand har samma blod som våren.
Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan …
Det vore underligt att känna,
en enda natt, en natt som denna
ditt tunga huvud mot mitt bröst.

II

Du kastade din kärleks röda ros
i mitt vita sköte –
jag håller fast i mina heta händer
din kärleks röda ros som vissnar snart …
O du härskare med kalla ögon,
jag tar emot den krona du räcker mig,
som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta …

III

Jag såg min herre för första gången i dag,
darrande kände jag genast igen honom.
Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta
arm …
Var är mitt klingande jungfruskratt,
min kvinnofrihet med högburet huvud?
Nu känner jag ren hans fasta grepp om min skälvande
kropp,
nu hör jag verklighetens hårda klang
mot mina skära, skära drömmar.

IV

Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ –
du är besviken.

Ur Septemberlyran, 1918:

Starka hyacinter.

Man får mig ej att tro på vämjeliga flugor
– hämnd och små begär.
Jag tror på starka hyacinter som droppa urtidssaft.
Liljor äro läkande och rena som min egen skärpa.
Man får mig ej att tro på vämjeliga flugor
som hämta stank och smitta.
Jag tror att stora stjärnor ställa väg till mitt
begär, –
någonstädes mellan sol och söder,
mellan nord och natt.

Varför gavs mig livet

Varför gavs mig livet,
att blixtra förbi allt folk i en triumfvagn
oupphinneligt snabbt som ödet
utan vett och vilja,
längtande efter mer?
Varför gavs mig livet,
att med ringprydda händer
fatta den skimrande skålen,
den frambesvurna,
törstande efter mer?
Varför gavs mig livet,
att gå som en magisk bok från hand till hand
brännande genom alla själar,
drivande som en eld över askan,
törstande efter mer?

Ur Rosenaltaret 1919

Stormen.

Nu höljer sig jorden åter i svart. Det är stormen
som stiger ur nattliga klyftor och dansar
allena sin spöklika dans över jorden.
Nu kämpa människor åter – fantom mot fantom.
Vad vilja de, vad veta de? De äro drivna
som boskap ur mörka vrår,
de slita sig ej lös från händelsernas koppelked:
de stora idéerna driva sitt byte framför sig.
Idéerna sträcka förgäves besvärjande armar i stormen,
han, den dansande, vet att han ensam är herre på jorden.
Världen rår ej om sig själv. Det ena skall
störta som ett brinnande hus, som ett murket träd,
det andra står kvar förskonat av okända händer.
Och solen ser på allt detta, och stjärnorna lysa i iskalla nätter
och människan smyger sig ensam sin väg mot den gränslösa lyckan.

https://urplay.se/program/218308-svenska-forklarad-edith-sodergran

Edith Södergran 1892-1923