Det är som om jag hörde min kvinnas röst
beständigt kalla mig; och dag för dag
har så mitt inre och mitt yttre jag
förändrats, modet slocknat i mitt bröst

på bara ett par år, att det är knappt
jag nu känner igen mig själv; för gott
bröt jag med gamla vanor. Ack om blott
jag visste stunden — den kan komma snabbt!

O dag av lycka då jag naken träder
ur jordisk cell och lämnar, strödda ut
i trasor, dödliga och tunga kläder

och ser de täta skuggorna försvinna,
mot klarblå rymder lyfter och till slut
min Herre möter och min härskarinna.

Rime sparse  349

1932 ekar Hjalmar Gullberg i dikten Hänryckning. Han är ännu en ung man, ännu inte märkt av den svåra sjukdom som långt senare skulle ta hans liv. Men tycks ha samma längtan som Petrarca.

Då skall ej vår jordiska lekamen
längre hindra och besvära oss.
Tyst i hallen står vid spegelramen
Rockvaktmästarn som gör herrn och damen
från de tunga ytterplaggen loss.

Medan i fem fack han lägger undan
ögon, öron, tunga, näsa, hud,
står vår själ i andakt och begrundan.
Stjärnor brinner i den blå rotundan,
där vi äntligen skall möta Gud.

Jag har precis hittat 50 dikter av Hjalmar Gullberg på närliggande antikvariat. Den sammanställdes ur hans tre sista diktsamlingar och kom ut hans dödsår, 1961. Han förmådde inte samla dikterna själv, men har godkänt urvalet.

Gullberg är värd att ta upp igen, det ska bli godnattlektyr ett tag framöver. En lätttillgänglig poet.