comment 0

Dante, människovännen bjuder på fest!

Convivio, eller Festmåltid heter ett av Dantes prosaverk. Han skrev det under 1300-talets första decennium alldeles innan han började sitt stora poem Den gudomliga komedien. Det borde alltså vara en ingång om man vill förstå vad Dante egentligen skriver om i Komedien. Verket är till sin form en kommentar till tre dikter, canzoner, med en inledning, som förklarar varför och hur han har skrivit det. Totalt är det indelat i fyra böcker. Det är en slags encyklopedi med diskussioner av filosofi, teologi och naturvetenskap. Vi får hans världsbild. Ursprungligen var det tänkt att omfatta  hela 14 böcker. Av någon anledning fullföljde han inte sin plan utan började arbeta på Komedien i stället.

Han börjar första boken med en referens till ”Filosofen”, dvs. Aristoteles, som menade att för alla människor är det naturligt att vilja veta. Med Dantes egna ord:

Eftersom kunskap utgör vår själs yttersta fulländning och medför vår slutliga lycka, är det därför naturligt att vi alla är fyllda av längtan efter den. Många förvägras emellertid denna fulländning av olika orsaker såsom ….

Mycket systematiskt redogör han sedan för vilka omständigheter som kan blockera människan från den lycka kunskap medför. Omsorg om familj och andra plikter i vardagen, att det inte finns skolor – eller rentav att hennes själ bemäktigats av ondska, som förleder henne att hänge sig åt tarvliga nöjen och till att ringakta kunskapen.

…det är få som kan utnyttja den kunskap som alla längtar efter och att det nästan är otaliga som är utestängda från den och ständigt lever i hunger efter denna kost. Å, lyckliga är de få som sitter vid det bord där man äter änglarnas bröd och olyckliga de som delar fårens kost!

Dante menar att han själv besitter tillräcklig kunskap för att kunna samla ihop de värdefulla smulor som ramlar ner från änglarnas bord. Av dem vill han tillreda en festmåltid, ”convivio”, till alla kunskapstörstande. – Dante var en sann humanist; han hade en ljus människosyn. Man blir glad av hans optimism, trots att texten är benig och flikig, ofta mycket snårig att reda ut.

Längre fram i första boken redogör han för varför han beslutat sig för att skriva på folkspråket, dvs på den toscanska dialekt som han talade, istället för på latin vilket hade varit naturligt för en text med denna stilhöjd. Eller som han uttrycker det, varför han serverar ”kornbröd i stället för vetebröd till så förnäma gäster”. Han anger tre skäl:

Det första är att jag vill undvika en olämplig relation mellan text och kommentar. /canzonerna som kommenteras är på folkspråk/  Det andra är att jag är angelägen om största möjliga frikostighet och det tredje är den naturliga kärleken till det egna språket.

Han avhandlar vart och ett av dessa skäl inklusive underordnade orsaker i flera led och efter många utvikningar sammanfattar han att det är bättre att skriva för många än för få, långt fler kan läsa på folkspråk än på latin samt att det är naturligt att vilja vårda och förädla det man älskar, det egna modersmålet. Han skriver mycket vackert om sitt språk, man frestas att citera ett långt stycke:

Jag säger att naturlig kärlek framförallt får den älskande att göra tre ting: för det första att förhärliga det älskade föremålet, för det andra att svartsjukt vårda det och för det tredje att försvara det,
/ … /

Dessa tre ting fick mig att välja vårt folkspråk, som jag har älskat och älskar av naturliga och personliga skäl. I första hand strävade jag efter att förhärliga det och hur jag gör det framgår av följande resonemang. Det är sant att ting kan förhärligas på grund av många slags storhet, men ingenting gör dem så stora som storheten hos deras egen godhet. Därför kan ingen godhet vara större för människan än att handla redbart, vilket är hennes egen godhet. Genom den förvärvas och bevaras storheten i fråga som sann värdighet, sann ära, sann förmåga, sanna rikedomar, sanna vänner och sant och ärofullt rykte. Det är denna storhet som jag ger till min vän folkspråket, ty vad det ägde i fördold förmåga låter jag nu framträda öppet genom vad det självt gör, nämligen när det förklarar canzonernas verkliga innebörd. / … /
Genom denna kommentar ska förträffligheten hos det italienska folkspråket, lingua di sì, framträda. Man finner nämligen att det uttrycker de högsta och nyaste tankar, nästan lika adekvat, fullständigt och behagligt som latinet. Detta manifesterar sig inte i vers på grund av dess tillfälliga utsmyckningar, det vill säga rim, rytm och meter, på samma sätt som en kvinnas skönhet inte framträder helt, om hennes smycken och dräkt väcker större beundran än hon själv. Om man vill bedöma en kvinna rättvist, ska han därför betrakta henne när hon visar sin naturliga skönhet, utan all tillfällig utsmyckning. Så ska det bli med denna kommentar, där man ska se stavelsernas jämna flöde, de speciella konstruktionerna och de angenäma diskussioner som den uppmärksamme läsaren kommer att finna fulla av den ljuvaste och angenämaste skönhet.

Här föds ett nytt språk! Dante anade nog inte vidden av sin uppfinning: Det italienska litterära språket grundat på den toscanska dialekten. Han fortsatte utveckla det i ”La Commedia” som var hans nästa verk och Petrarca kom att bygga vidare på den nyfödda ”italienskan” i sina ”Rime sparse”, ”Min hemlighet” och andra verk.

Dante Alighieri, Convivio (Festmåltiden), översättning Paul Enoksson, Atlantis, 2013
Bilder: den övre en mosaik från Basilica de San Marco från egen kamera, nedanför en 1500-talsutgåva, från nätet.

FOTO DANTE

FOTO DANTE

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s