comment 0

Den gudomliga Komedien

Till mitten hunnen på vår levnads bana
hade jag i en dunkel skog gått vilse
och irrat bort mig från den rätta vägen

Dantes ”Den gudomliga komedien” – ett av portalverken till den västerländska kanon. Efter Homeros’ och de grekiska dramatikernas verk den mest kommenterade av alla texter, skulle jag tro.  Det är alltså mycket förmätet att ens försöka skriva något nytt eller orginellt om denna långa, vackra och visionära dikt. Må gudarna ha överseende med min korta kommentar!

Vi är en grupp intresserade människor som läser verket för varandra, ett par timmar en gång i månaden. Vi kom igenom första delen, ”Inferno” före sommaren och ska fortsätta genom skärselden nu i höst. Det fungerar väldigt bra; det är mycket lättare att läsa högt i sällskap, faktiskt, än att sitta i tystnad på sin egen kammare. Man läser automatiskt långsammare och mer uppmärksamt, vilket är nödvändigt med ett så kompakt verk. Ingvar Björkesons översättning är rytmisk, flyter lätt.

Dante har laddat sin berättelse med halsbrytande händelser, hemska demoner, skugglika andar och de mest brutala men också på ett groteskt sätt vackra landskap, allt för att framkalla de största känslorna: fasa, ångest, sorg och medlidande. Man förundras över fantasirikedomen. Människosjälar som kokar i blod medan besvansade djävlar hela tiden petar ner dem under ytan med treuddar. Andra som är dömda att ligga i eld i öppna stenkistor. De dömda utsätts för de mest fruktansvärda plågor och värst av allt, det finns ingen utväg, straffet är evigt. Har man hamnat i helvetet tar man sig inte ut. Med ett undantag, naturligtvis. Huvudpersonen, pilgrimen Dante vägleds under sin vandring av den gamle poeten Virgilius, som vet hur man ska hitta ut igen.

Jag har haft problem med hur jag ska uppfatta ”Inferno” – förstår inte riktigt Dantes avsikt. Den är inte en profetia, Dante påstår ingenstans att verket bygger på uppenbarelser eller gudomlig ingivelse. Det är ett fiktivt verk, ”hittepå”. Men hur kunde en djupt religiös och mycket moralisk man, vilket Dante var,  under den stränga högmedeltiden, vara så förmäten att han hittar på ett helvete, och sen tror att läsarna på allvar ska bli berörda av berättelsen? Han kan ju inte mena att han vet något om världen hinsides, det vore blasfemi. Till skillnad från t.ex. Illiaden och Odysséen är nog inte avsikten att underhålla och roa. (Jag kan dock inte låta bli att tycka att det ibland är så hemskt att effekten blir komisk.) Hans helvetesskildring har också bitvis drag av satir och samtidskommentar, till och med politisk stridsskrift. Pilgrimen stöter ideligen på kända och ökända, avlidna personer fran Dantes egen turbulenta tid, som han placerat i inferno i de mest beklagliga omständigheter. Ganska dristigt och egenmäktigt, kan man tycka, men avsikten är nog allvarlig. Komedien är skriven ”till uppbyggelse och varnagel”.

Det finns motsägelser här som jag tycker är förbryllande. Jag har försökt att få hjälp genom att läsa om hur man tänkte och trodde på Dantes tid. Ronny Ambjörnsson, Europas idéhistoria. Medeltiden. Tankens pilgrimer, är mycket bra, ger bakgrund och sammanhang. Dantes egen ”Convivio”, som är ett filosofiskt prosaverk där han själv förklarar hur han tänker om språk och litteratur. Jag återkommer till den.

Ett enklare sätt att närma sig ”Komedien” är, naturligtvis, att läsa verket rakt upp och ner som en äventyrsberättelse. Den håller fortfarande! För det fantastiska helveteslandskapets och den känsliga personteckningens skull. Dikten är ett pårlband av miniatyrberättelser; Dante hade en förmåga att frammana karaktärer och människoöden på några få versrader. Man hittar också skissartade, underbara landskapsskildringar mitt i eländet. Det blir aldrig totalt klaustrofobiskt. Det gudomliga ljuset skymtas i huvudpersonens barmhärtighet och medlidsamhet. Med litet hjälp i en läsgrupp blir det en spännande läsupplevelse även om man inte fördjupar sig i medeltida filosofi och politiska händelser.

Jag kommer att återvända till ”Den gudomliga Komedien”, det finns mycket att fundera på.

En av Dorés bilder måste jag bara ha med. Jag önskar att jag hade upplagan med alla hans illustrationer. Helvetets nedersta krets där det är iskallt, Dante och Virgilius står på klippavsatsen till höger.

96523_980

Dante Alighieri, Den gudomliga komedin översättning Ingvar Björkeson, Natur & Kultur, 1983
Ronny Ambjörnsson, Europas idéhistoria. Medeltiden. Tankens pilgrimer, Natur & Kultur, 2002
Dante Alighieri, Convivio (Festmåltiden), översättning Paul Enoksson, Atlantis, 2013

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s