Det känns sorgset att ha läst ut ”Rosens namn” av Umberto Eco. Att avsluta en bok är Ibland som när en vän reser – man har vant sig vid sällskapet till kaffekoppen, på stranden, innan man somnar …
Den är dock ganska tungläst – om man inte har viss allmän kunskap om medeltidens strider och strömningar i Sydeuropa kan det nog kännas motigt ibland. Vår inkvisitor, dvs. deckare, broder William av Baskerville, vecklar ibland in sig i detaljerade spetsfundiga logiska resonemang och långa beskrivningar, men man drivs framåt av att vilja veta hur det ska gå. Under vägen får man en grundlig genomgång av Fransiscanerordens historia, kampen mellan påven och kejsaren, olika filosofiska riktningar under medeltiden, etc.
PS: Det är en behaglig bok, lagom stor med tydligt typsnitt och fint papper.
Stänk och flikar 
Rosens namn är en bok jag definitivt borde läsa om. Den gav väldigt stort motstånd sist (många år sedan) och jag tror inte ens att jag tog mig igenom alla sidorna. Idag är jag nog mera intresserad av ”den gamla historien” så det känns som om det vore dags för ett nytt försök. Att typsnittet är behagligt för ögonen är ett extra plus, förstås.
GillaGillad av 1 person
Berättelsen om St Franciscus folkliga efterföljare av alla olika schatteringar och kyrkans obarmhärtiga reaktion mot dem är intressant. Det var på sina håll fullt uppror mot den rika, mäktiga och korrupta kyrkan.
GillaGilla