… fick Övralidspriset igår. Många var där uppe vid Heidenstams grav när det delades ut av Östergötlands landshövding. Pampigt värre – svensk fana, damer i folkdräkter, mässingsblås och körsång. Vinden slet i Brunos hatt; han var tvunget att krampaktigt hålla ett fast tag i brättet. Han höll ett mycket fint tal, svek inte sina i sammanhanget ganska kontroversiella åsikter, men lyckades fläta in Hedenstams kanske mer okända sidor och dikter. Som den här från Nya dikter, 1915:

Om tusen år
En dallring i en fjärran rymd, ett minne
av gården, som sken fram bland höga träd.
Vad hette jag? Vem var jag? Varför grät jag?
Förgätit har jag allt, och som en stormsång
allt brusar bort bland världarna, som rulla.

Han läste naturligtvis också egna dikter. Denna blev bejublad – av en del i publiken (inkl mig):

.

Intressant artikel om Heidenstam: http://www.svensktidskrift.se/varfor-far-heidenstam-inte-vara-den-han-ar/

Ill. av Jane Bark stulen från http://www.fokus.se/2009/02/bruno-k-oijer-poet-och-harfager/