comment 0

Vidare i minnets labyrinter

I mitt upplysningsprojekt om medeltidens litteratur har jag hamnat hos Augustinus; jag väntade mig svårbegriplig medeltida teologi men hittar skarpsinne, uppriktighet, sensibilitet. Han var en fantastisk, poetisk stilist. Han utforskade sig själv – och därmed Gud.

Från tionde boken, VIII:12

… Jag kommer då till de vida fält, de höga salar min hågkomst råder över; där har den hopat skatter av oräkneliga intryck som mina sinnen fått av ting av alla de slag. Där finns gömt även allt det vi tänker när vi förstorar eller förminskar eller på andra sätt ändrar det som nått vår förnimmelse, liksom allt annat som sparats och lagrats, och ännu inte slukats och begravts av glömskan. När jag befinner mig där begär jag att man bär fram till mig allt jag önskar; en del är genast till hands, annat får sökas en längre stund och letas fram så att säga ur mer omsorgsfullt undanstoppade kärl; en del erinringar störtar fram i trupp, och när jag söker och forskar efter något annat ställer de sig mitt i vägen liksom för att säga: ‘Är det oss du söker?’ Dem jagar jag med tankens hand bort från mitt sinnes öga, till dess dimslöjorna lyfter och det jag vill ha från sitt gömställe kommer fram inför min blick. En del kommer fram med lätthet och i ostörd följd, just som efterfrågat; de erinringar som först kommit fram lämnar plats åt de följande, men när de går sin väg bevaras de för att komma tillbaka närhelst jag önskar det. Allt detta sker när jag berättar något ur mitt minne.

Om man hade ett sådant minne, som bara kan kallas fram när man vill! Augustinus var i 40-årsåldern när han skrev ner Bekännelserna; man får väl skylla på sin något högre ålder.

Från tionde boken, VIII:14

… i mitt minnes väldiga sal. Där har jag himlen och jorden och havet till hands, och allt som jag har kunnat uppfatta med mina sinnen, utom det som jag har glömt. Där möter jag också mig själv,
/ … / Ur samma rika skattkammare knyter jag också samman jämförelser av ting jag upplevt, eller satt tro till därför att jag upplevt något liknande. Både det ena och det andra knyter jag samman med det som förgått, och med ledning av det tänker jag på handlingar som skall komma, och gör mig förhoppningar.

I VIII:15 kommer så de kända orden, som Francesco Petrarca av en slump hittade och greps av, när han slog upp sin Augustinus på toppen av Mont Ventoux:

Men människorna går ut för att förundras över bergstoppar och väldiga havsvågor, flodernas vida vatten, oceanens rand och stjärnornas kretslopp; sig själva lämnar de, …

Jag tror att Augustinus Bekännelser nog måste hamna permanent i min bokhylla – så ateist jag är.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s