comment 0

I minnets labyrinter

Läser i ”Tankens pilgrimer” av Ronny Ambjörnsson:

Bland /medeltidens/ kristna och muslimer räknades memoreringen som den främsta formen av tankeverksamhet. … Orginalitet var inget mål. Det gällde snarare att behärska en tradition.

Om denna behärskning var fullständig var det emellertid i princip möjligt att gå vidare och foga nya tankar till de gamla. Antikens filosofer var tankens jättar, skriver en tidig skolastiker, men vi står på deras axlar och kan därför se längre. I minnets bibliotek fanns en mängd texter och för den som mindes var det möjligt att kombinera dessa på nya och oväntade sätt, de kunde i tanken vävas till nya mönster — ordet text och textil går tillbaka på samma latinska ord, textus, som betyder väv.

(s 30)

Man blir med andra ord inte nödvändigtvis klokare av att ha en massa böcker i sin bokhylla, inte ens om man har läst dem alla. Ingenting händer med texterna i en bokhylla (eller databas) de är alltid oförändrade —om inte innehållet har omvandlats till minnen i ens hjärna.

Vi bearbetar våra erfarenheter med hjälp av minnet, låter ljuset spela över vissa områden medan andra ligger i skugga. Den enskildes minne liknar däri historien, vårt kollektiva minne, en ständigt pågående tolkning av det förflutna där nutid, dåtid och framtid ingår i nya konstellationer och berikar vår kulturella identitet. 

(s 31)

Medeltiden, från Roms fall till renässansen, ungefär 400 till 1400, har varit ett mörklagt område för mig, som jag nu försöker lysa upp och jag blir ibland överraskad. Till och med den förkättrade skolastiken hade sina starka sidor. Till exempel den pedagogiska metod som var den vanliga i kloster, katedralskolor och på universitet.

Det gällde att ur ett antal texter som ibland motsade varandra, vaska fram en kunskap som gjorde det möjligt för människan att leva ett kristligt liv och samtidigt förstå de sammanhang i vilka hon hade att verka. De tidiga skolastikerna utvecklade metoder för att identifiera motsägelser samt att med hjälp av rationella resonemang förstå och om möjligt överbrygga dessa. 

(s.208)

Den mycket lärde författaren Pierre Abelard (1079-1142, författaren till ”Abelard och Heloïse”) skrev: ”Det är genom att tvivla som vi kommer till insikt om att vi själva måste forska och genom forskning som vi når sanningen”. Han använde i sin undervisning en sammanställning av motstridiga sentenser som han kallade ”Ja och Nej”. Den tvingade eleverna att öva sin förmåga att analysera och dra slutsatser.

—Man ägnade sig varken åt korvstoppning eller testuggande i den tidiga medeltidens undervisning alltså!

Ronny Ambjörnsson, Tankens pilgrimer, Europas idéhistoria, medeltiden, Natur och Kultur, 2002, ISBN 91-27-07923-6

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s