comment 0

Föredrag V: En författarkarriär.

Allteftersom Petrarcas dikter och prosaverk spreds ökade hans popularitet och han hade från 1350-talet och framåt inga problem med att hitta mecenater som försåg honom med bostad och vivre. I gengäld var han tvunget att utföra olika uppdrag – han skickades på diplomatiska uppdrag runt om i Europa, han skrev orationer, etc. Han hade också inkomst från ett antal kyrkliga ämbeten men utförde nog aldrig något arbete i sina församlingar.  Efter 1347, då han bröt med fam Collonna, hamnade han hos staden Parmas härskare, vännen Azzo de Corregio.

1350 for han på pilgrimsresa till Rom i samband med Jubelåret. Han passerade Florens på vägen. I Florens fanns ett Petrarca-sällskap som mötte upp vid stadsporten och förde honom i triumf till Boccaccios hem, där han bodde. Boccaccio blev hans bäste och mest hängivne vän under den senare delen av hans liv. 1351 erbjöd vännerna i Florens honom en professorsstol vid deras nya universitetet – inkl. fri bostad i hans farfars gamla hus som de hade köpt in till honom. Han tackade nej av någon anledning – eventuellt väntade han sig en hedersam och inkomstbringande utnämning av påven (!), kanske ville han inte undervisa eller trodde inte att han skulle få tid att skriva i Florens. — I stället gick han, från 1353 och åtta år framåt, i tjänst hos de ökända tyrannerna, familjen Visconti i Milano.  Milano var Florens ärkefiende, Viscontis hade drivit ett blodigt erövringskrig mot alla Norditaliens städer och intagit den ena efter en andra. Vännen Boccaccio gick,naturligt nog, i taket, när han fick höra om Petrarcas val av mecenat, förstår man av de brev som utväxlades. — De försonades dock så småningom.

Efter 1361 finner vi honom i Padua under Francesco da Carrara och en kort period i Venedig som stadens gäst.

Han var tidens främste samlare av antika manuskript – det kostade pengar. Också att avlöna skrivare, köpa pergament och annat material. Det fanns inget annat sätt för en intellektuell att tjäna pengar än bidrag från kyrkan eller olika mecenater. Som författare gick det knappast – begreppet copyright fanns ju naturligtvis inte – hur skulle det ha kontrollerats. Allt som P skrev kopierades utan hämningar och förvanskades inte så sällan. Hans brev öppnades på vägen, det fanns pengar att göra på att sälja kopior till samlare.

Han strävade hela tiden efter att få tid och frihet att läsa och skriva. Och det gjorde han mycket flitigt. Det verkar ha varit ett direkt behov. Han steg upp i nattmörkret, bad och satte sig sen vid pulpeten och ägnade sig åt sina böcker flera timmar före gryningen. I ett brev till Bocaccio som svar på dennes enträgna bön om att han måtte spara sig och inte arbeta så hårt, han borde njuta sitt otium, skriver han att:

Jag mår bra, jag har aldrig tidigare studerat mer, jag har aldrig tidigare fått ut sådan glädje av studierna som nu. Jag ska avslöja något häpnadsväckande men sant: att medan jag börjar bli för gammal för allt annat, blir jag allt yngre för detta … att läsa och skriva … Av alla världsliga nöjen finns inget ädlare, ingert så bestående, inget så ljuvt, inget så troget, inget som följer sin utövare genom livets alla  skiftande öden med sådan grace. 

Anders Bergman, Petrarca och litteraturen, Italienska Kulturinstitutet, 2012, sid 109,

Hans sista bostad var i Arqua i Euganesiska bergen väster om Padua. Där bodde han med sin dotter Francesca, hennes man och barn. Han hade ju en son och en dotter, med med okända mödrar som han aldrig nämner, och var en mycket försumlig far – men blev en älskande och omtänksam morfar till tre barnbarn.

Slutord ur prosaverket ”De vita solitaria”:

Att låta själen vandra bland alla tider och platser, låta den stanna till än här, än där, samtala med alla de berömda männen och på så vis glömma alla de illvilliga som finns omkring oss, kanske rent av glömma oss själva för ett ögonblick … att ägna sig åt att läsa och skriva, använda det ena som en avkoppling från det andra, läsa det som de gamle skrev och skriva det som våra efterkommande ska läsa… att visa vår tacksamhet till de gamle genom att sprida kännedom om deras namn, om de är okända, att väcka nytt liv i dem, om de har fallit i glömska, dra fram dem ur tidens bråte, föra deras namn vidare så att våra barnbarnsbarn kan vörda dem, bevara dem i våra hjärtan, känna deras sötma på våra läppar – kort sagt, att på alla sätt älska dem, minnas dem, vörda dem och ge dem, i den ringa mån det är oss möligt, det erkännande som de är värda.

Anders Bergman, Petrarca och litteraturen, Italienska Kulturinstitutet, 2012,  s 164 ur ”De vita solitaria”

Bild av Francesco Petrarcas hus i nuv. Arqua Petrarca

(Femte och sista delen av ett föredrag om Francesco Petrarca som jag höll i början av april  för den nystartade litteraturföreningen ”Kosmos” här i Vadstena.)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s