comment 1

Föredrag IV: Stillhet, skönhet

1333 – 34 då köpte Francesco Petrarca ett hus i vackra Vaucluse vid floden Sorgues’ källa; ungefär en dagsritt från Avignon. Sorgues rinner fram ur en grotta berget, det är och var redan då en sevärdhet. Där fann han lugn och skönhet i den vackra naturen. Han hade tröttnat på det hektiska livet och smutsen i Avignon. I ett brev bjöd han in kardinal Colonna att besöka  honom:


Du kommer att finna mig tillfreds med en liten men skuggig trädgård och ett litet hus, som kommer att verka ännu mindre vid besöket av en så storslagen gäst. Du kommer att se mig från morgon till kväll vandrande ensam över ängarna, kullarna, vid källorna genom skogarna. Jag flyr människors spår, följer fåglarna, älskar skuggorna, njuter av de mossiga grottorna och de grönskande fälten, förbannar förpliktelserna mot Curian, undviker stadens tumult vägrar stiga över tröskeln till de mäktiga, tar avstånd från massans bekymmer. Jag är i jämvikt mellan glädje och sorg, i frid under dagen och natten. Jag gläds i musornas sällskap, i fågelsången och sorlet från vattennymferna. Mina tjänare är få och mina böcker är många. Ibland är jag hemma, ibland ute och vandrar, bland stannar jag och sträcker ut mina trötta lemmar på det friska gräset eller vid en porlande bäck. / … / Du kommer ofta att finna mig tyst med en frånvarande blick och ofta talande för mig själv, alltid kritisk mot mig själv och alla jordiska ting.

Han bodde i Vaucluse i omgångar några år i taget på 30-, 40- och 50-talet. Dessemellan var han på resa vanligen på uppdrag av kardinal Colonna. Läste, skrev, umgicks med vänner, odlade sin trädgård, vandrade eller red runt i landskapet. I Vaucluse skrevs eller åtminstone påbörjades de flesta av hans verk.

Ett av hans mer kända brev, till augustinermunken Dionisio da Borgo San Sepolcro, handlar om en händelse som Petrarca själv betraktade som en vändpunkt. Han fick för sig att bestiga berget Mont Ventoux i närheten. Vandringen genomfördes tillsammans med brodern, Gherardo. Det vår en lång och mödosam klättring upp. När de äntligen kommit till toppen sitter han och funderar:

Och till sist hade jag nästan glömt var jag befann mig och varför jag kommit hit – tills jag åter kom att kasta blicken ut omkring mig och vaknade ur mina drömmerier.Solen höll på att sänka sig, bergets skugga hade vuxit och manade till hemfärden. Jag ser mot väster i hopp att skönja Pyrenéernas toppar, men förgäves / … / Däremot framträdde med stor tydlighet bergen kring Lyon, Marseillska bukten och Aquamorta, som dock ligga på ett avstånd av åtskilliga dagsresor härifrån. Och rätt under våra ögon därnere flöt Rodanus. / … / plötsligt grep mig en lust att öppna den avskrift av Augustinus´ ”Bekännelser” som du skänkt mig och som jag alltid bär med mig. Besluten att läsa vad mitt öga först skulle falla på, uppslår jag med spänning den lilla tjocka volymen, så oansenlig till det yttre men så full av sköna ting. Tionde boken faller upp, och det första som möter mina ögon är detta ställe: ”Och människorna gå ut och betrakta bergens höjder och havets vågor, flodernas väldiga lopp, oceanens oåndliga yta och stjärnornas banor, men sig själva glömma de.” Jag tillstår att jag kände mig slagen; jag kunde ej svara min broder som gärna ville höra mer utan slöt boken.

Ur Petrarcas brev, övers. och förord Vilhelm Ekelund, Albert Bonniers 1915

(Fjärde delen av ett föredrag om Francesco Petrarca som jag höll i början av april  för den nystartade litteraturföreningen ”Kosmos” här i Vadstena. Jag kommer att lägga ut hela föredraget i bearbetade portioner.)

Annonser

1 Comment so far

  1. Pingback: Vidare i minnets labyrinter | Stänk och flikar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s