Föredrag III: Nöjen och studier i Avignon

1326 dog fadern, bröderna återvände till Avignon där de levde på farsarvet, glada över att slippa tröska paragrafer och rättsliga principer. I sus och dus.

Något om Avignon, kanske: Påvedömet med hela kurian inkl 24 kardinaler flyttade som bekant dit 1309. Under några årtionden tiodubblades den lilla landsortstaden sin befolkning och utvecklades till ett av Europas viktigaste ekonomiska och kulturella centra. Det rådde klondyke-stämning, överbefolkat, smutsigt, illaluktande, bostadsbristen var enorm. Som en ny förort bredde kardinalernas överdådiga palats ut sig. Petrarca kallade Avignon för den babyloniska skökan och kom senare att avsky staden. Men då 1326, för två ynglingar med pengar på fickan var det nog rätt kul! Långt senare i livet skrev Francesco till brodern Gherardo, som då var cicterciensermunk:

Du kommer ihåg, vår enorma och idiotiska lust att ha fina kläder, en lust som, måste jag medge, jag fortfarande kan känna, mindre och mindre dock. Du kommer ihåg hur oändligt tråkigt och besvärligt det var att sätta på sig dem och ta av sig dom, varje morgon och kväll. Och hur rädda vi var för att håret skulle hamna i oordning, att vinden skulle stöka till formen på våra frisyrer! Och hur vi måste hoppa undan när djur på gatan hotade att stänka ner våra parfymerade fläckfria dräkter med dynga eller hur deras veck riskerade att bli skrynkliga i trängseln. Hur fåfänga är inte mäns bekymmer, speciellt unga män! Varför bekymrade vi oss så? För att vara behagfulla i andras ögon! Speciellt dem som inte behagade oss själva. / … /
Att följa modet hos den idiotiska mobben, vilkas beteende vi skrattar åt och åsikter vi avskyr är verkligen att vara mer idiotisk än mobben. / … /

Han beskriver vidare hur de lockade håret med locktång och papiljotter, att deras skor var så trånga att de blev tortyrredskap och att de pratade tillgjort för att låta märkvärdiga.

Och, käre Jesus, med vilken iver vi utforskade en kärlek som inte bara var jordisk utan dödlig, vilkens förföriska sötma blandad med smärta, du tillät oss att smaka, så att vi inte i okunnighet skulle tro att den var något bra! . . . Dessa suckar, denna klagan, dessa tårar som vi spred för vinden! / … /
Alltså, Gherardo, du som har blivit guds vän i stället för hans fiende / … / finns det överhuvud taget någon likhet mellan våra löjliga sånger, fulla av falska och oanständiga hyllningar till lösa kvinnor, och de heliga sånger och midnattspsalmer med vilka du nu motstår den gamle fiendens attacker?!

Fam 10:3 till Gherardo

Nå – han ägnade inte all tid åt kärlekslyrik och playboyliv. Han läste och skrev också mer allvarliga texter och han hade uppenbarligen en god förmåga att hitta hjälpsamma vänner. Två gamla lärda män, Raimondo Sorranzo och Giovanni av Florens, hjälpte honom i hans studier och lånade ut böcker till honom. Redan i 20-åren började han kopiera eller köpa manuskript och böcker av de gamla mästarna från antik tid. Ett intresse som blev en livslång passion. Han blev en av tidens mest framstående filologer. Sorranzo var specialist på Livius skrifter, P hjälpte honom i hans efterforskningar.

Han återknöt kontakten med Giacomo Colonna, studentkamraten i Bologna. Giacomo hade en mycket välplacerad och användbar äldre bror, Giovanni, som var kardinal. Giovanni var MYCKET rik, MYCKET mäktig, han blev Petrarcas välvillige och generöse mecenat fram till 1347. Då kom de på kollisionskurs på grund Petrarcas stöd för upprorsmakaren Cola di Rienzo. Giovanni Colonna dog i pesten 1348.

Giacomo var hans bästa och allra käraste vän. Ur ett brev som skrevs långt senare i livet, efter Giacomos död 1342:

…
När han hade inhämtat närmare information om mig kallade han på mig. Ingenting var så ljuvt och njutbart som hans närvaro och ingen man på jorden var mer allvarsam och energisk, visare och dygdigare, mer blygsam vad gäller framgång, fastare och mer uthållig i med- och motgång. / … / Ingen kunde jämföras med honom i vältalighet: han höll åhörarnas hjärta i sina händer. Både när han talade till prästerskapet och till folket förmådde han vända deras sinnen som han ville. I brev och informella samtal var han så uppriktig att man såg in i hans hjärta och behövde inte några förklaringar, så klart uttryckte orden hans tankar. Hans tillgivenhet för sin församling var utan like, hans lyhördhet för sina vänner var outtröttlig, hans medlidande med de fattiga outtömlig, han var alltid vänlig mot alla. Horatius skulle ha kallat honom den perfekte ädlingen ad unquem, ut till fingerspetsarna. Sådan var hans utstrålning och framträdande att i en människohop hade man urskiljt honom som en furste.

När denne man hade träffat mig bara två gånger tjusade han mig så med sitt lysande tal, att han vann den viktigaste platsen i min själ, och den har han inte lämnat, och kan aldrig lämna. Han var då på väg till sitt biskopssäte i Gascogne och, tror jag, omedveten om sitt inflytande på mig bad han om, vad han hade kunnat befalla, att jag skulle följa med honom på hans resa.

… Ack tidens brådska, ack livets flyktighet! Fyrtiofyra år har gått sen den sommaren och det var den lyckligaste sommaren i mitt liv.

Seniles, XVI:1 1374, till påvens sekreterare

Resan som Petrarca nämner i brevet var Giacomos installationsresa 1330 som nyutnämnd biskop. Den gick till Lombez väster om Toulouse. Med i sällskapet var två unga män till: Musikern och kardinal Colonnas kantor, Thomas van Kempen bland vänner kallad Sokrates, och Lello Stefano dei Tossetti, en romersk adelsman, kallades Laelius. P själv gick under smeknamnet Sylvius. Man kan lätt föreställa sig att man red under sång och glam och strängaspel. Francesco spelade luta och sjöng gärna. Både Sokrates och Laelius förblev hans mycket goda vänner som han kunde dryfta riktigt personliga ting med. (se också Poesins rötter på Världspoesidagen)

Men tillbaks till den bistra vardagen: 1330 var han ingen: faderlös och pank, farsarvet tog ju så småningom slut, ingen släkt, inget namn eller egendom, i exil, ingen inkomst. Han tog aldrig någon examen i juridik och kunde alltså inte arbeta som jurist. Den enda utvägen var att låta prästviga sig och söka tjänst hos den givmilda (och korrupta) kyrkan. Efter Lombez-resan fick han sin första sinekur som huskaplan hos kardinal Giovanni Colonna i Avignon.

Hans liv var en lång och framgångsrik resa. 1374 innan sin död var han på vänskaplig fot med kejsaren, Karl IV i Prag och med dogen av Venedig. Han ägde tre hus och hade möjlighet att bo i palats som hörde till de arbetsfria kyrkliga ämbeten som han innehade. Han var inte rik men … komfortabel. – Det kan man kalla karriär. Han måste ha haft en sällsynt förmåga att knyta vänskapskontakter och enastående förmåga att marknadsföra sig själv.

(Forts. följer. Tredje delen av ett föredrag om Francesco Petrarca som jag höll i början av april för den nystartade litteraturföreningen ”Kosmos” här i Vadstena. Jag kommer att lägga ut hela föredraget i bearbetade portioner.)