Harriet Löwenhjelm var en lekfull diktare och tecknare, så lätt att tycka om.
”i sin diktning, vilken ursprungligen utgjorde ett slags förklaringar till hennes bilder, återkom Löwenhjelm till en religiös problematik, inspirerad av hennes ständiga läsning av Kierkegaard. Dikterna tar där stundvis form av bekännelse och bön. Men hon ägnade sig också åt ordlekande, åt spex och nonsensdiktning präglad av stilbrytningar och växlingar mellan ljusaste skämt och mörkaste allvar.” skriver Lotta Lotass om henne i författarkommentaren i Litteraturbanken. Hennes dikter, handskrivna med egna teckningar finns  i Litteraturbanken i faksimil.

Nu tiger nattluften vårlig och klar
ty gryningen varslar han redan
men aldra öfverst på himlen far
en bleklagd måne i nedan

Ty Gud hafver skänkt oss sin signade vår
och snön han töar i ljuset
fast allt som tinade upp igår
i natt ligger åter fruset

Och var jag en älg eller var jag en lo
som löper i villande skogen
men nu är jag en mänska som mist sin tro
och lossat av rätta fogen

Då blir det väl bäst till att sätta sig ned
och låtsa sig nöjder och glader
och önska sig endast hjärtats fred
som nådaskänk af Gud Fader

Men hjärtats fred kan en aldrig få
om en inte vill redligen ströva
O Gode Gud låt hasteligen gå
den tiden jag haver att leva! 

Harriet Löwenhjelm levde mellan 1887 och 1918. Hon dog i tuberkulos. Den mycket älskade dikten ”Tag mig, håll mig, smek mig sakta, … skrev hon strax innan sin död. Bilderna ovanför och längst ner är från sidan 13 i Manuskriptboken i Litteraturbanken (som är en litterär guldgruva!).